Våld är så normalt i djurparksvärlden att jag undrar om Furuviksparken förstod hur arga folk skulle bli när de dödade schimpanserna? Trodde de att människor skulle visa förståelse för djurparkens förklaring att schimpanserna utgjorde en fara i en park som stängt för säsongen?
Den kände primatforskaren Frans de Waal blir liksom de flesta chockad när han får höra att en av de dödade schimpanserna var treårige Torsten. ”En treårig schimpans är ett barn. Den utgör absolut ingen fara. Jag skulle ha tagit honom i min famn”, säger han till Expressen.
Blodbadet där schimpanserna Linda, Torsten, Santino och Manda dödades är bara toppen av det våld som djurparkerna står för. I djurparksvärlden hör det till vardagen att döda unga, friska djur.
Björnungar drar in pengar från besökande barnfamiljer och dödas sedan. Skälet uppges vara “platsbrist” trots att det är djurparken själv som kontrollerar varje aspekt av djurens liv och därmed även planerar för björnungefödslar på våren. Avrättningen av den lilla giraffungen Marius på Köpenhamns zoo fick uppmärksamhet liksom dödandet av friska lejonungar på Borås djurpark. Men, det mesta dödandet av så kallade “överskottsdjur”, det vill säga djur som inte “passar in”, går obemärkt förbi i djurparkernas vardag tills någon granskande journalist hittar kroppar i en frys.
Under 80-talet växte allmänhetens kritik mot att hålla vilda djur i fångenskap för underhållning. Då tillkom artbevarandet som en strategi för djurparkerna. Bolag i nöjesbranschen, som Parks and Resorts Scandinavia AB som äger såväl Gröna Lund som Furuviksparken, kan under artbevarandet som täckmantel fortsätta att tjäna stora pengar på djur i bur.
Jag blir förvånad varje gång jag hör vanligtvis kritiskt tänkande människor försvara djurparker med hänvisning till bevarandearbete. Återintroduktionen av visenten lyfts gärna som ett bevis, liksom att barn som ser djur på en djurpark lär sig om vikten av att bevara dem. Men, och det är ett stort men, djurparker är inte det enda eller ens det bästa, sättet att bevara arter på. Jag vill till och med hävda att det är djurparkernas artbevarande som gjorde massakern på schimpanserna i Furuviksparken möjligt.
I djurparkens artbevarande verksamhet är nämligen inte enskilda djurindivider värda att skyddas. Individen underordnas arten. Denna syn på individen som medel, aldrig mål i sig själv, leder till det vardagliga dödandet av unga och friska djur. Att djurparkerna tar lätt på dödandet och på individuella djurs liv bidrog till att Furuviksparken inte ställde sig frågan om det var rätt att skjuta för att döda. De gjorde som de alltid gör när ett djur inte ”passar in.”
Den här gången var det Linda, Torsten, Santino och Manda som befann sig på fel plats i djurparkens värld. Det är precis detta högmod att bestämma över andra varelsers liv som gjort att vi nu befinner oss i en artkris. Djurparkens bevarandearbete är inte en del av lösningen utan en del av problemet. Djurparkerna har visat sitt rätta ansikte bakom sockervadden, karusellerna och fluffet om artbevarande.
Den hårda kritik från internationella experter som Jane Goodall som riktas mot parken.
Bolag i nöjesbranschen borde inte få komma i närheten av djur. Håll er till karusellerna.
