Om någon har tvekat om det innan så har de senaste månaderna visat att djurparker är ett ställe djuren lämnar så fort de får chansen.
Först var det en kungskobra som rymde och toppade nyheterna dag efter dag. Sedan var det två lappugglor som engagerat journalister och nyhetsredaktionerna. Och så förra veckan, den hemska händelsen med schimpanserna som sköts ihjäl för att de sökte friheten och som toppade nyheterna flera dagar på raken
Upprördheten var med rätta stor och i grunden lätt att förstå, men samtidigt så absurt ologisk. De flesta upprörda sponsrar utan att reflektera djurfängelserna och deras miljardärer till ägare. Gladeligen går de, allra helst med barnen, och tittar på Sir Vääs, Percy, Barr, Linda, Torsten, Santino, Manda och deras inspärrade olyckssystrar och -bröder.
Än värre blir hyckleriet när vi tittar på den riktigt stora djurindustrin, då pratar vi varken om enstaka individer, tioal, hundratal eller ens tusental. Bara denna helg kommer över 300 000 grisar ligga på de svenska julborden. 300 000 grisar som inte fått några namn. 300 000 grisar som inte kommer vara med i några nyheter annat än möjligen som del av recept. 300 000 grisar som till 98 procent har samma DNA som vi. 300 000 grisar som har hud, ögonfransar, organ och känslor som liknar våra. 300 000 grisar som har hjärtan som kan transplanteras till människor. 300 000 grisar som avrättats minst lika brutalt som schimpanserna i Furuviksparken.
Vila i frid, Linda, Torsten, Santino, Manda och 300 000 namnlösa grisar.
