Det har varit en lång väg med utbyten, övergivande av alliansfriheten, utvecklande av partnerskap, värdlandsavtal och gemensamma övningar. Men samtidigt har det gått extremt fort på slutet, och mycket pekar nu på att vi inte ens kommer få ett riksdagsval innan beslut. Att vi väljare inte ens indirekt får chansen att säga vårt innan frågan om Natomedlemskap avgörs. Det är illa eftersom vi riskerar att helt bli utan en seriös debatt i frågan, och den lilla diskussion som finns kommer helt att präglas av de senaste månadernas händelser, inte av en långsiktig säkerhetspolitik.
Den diskussion som förs nu utgår helt från kortsiktiga nationalistiska intressen och hur vi ska kunna försvara oss mot ryssen. Utifrån det tokrustar vi och kommer troligen ta rygg på Finland in i kärnvapenalliansen Nato. Ur ett kortsiktigt nationalistiskt militärt perspektiv så går det kanske också att argumentera för att vi är mer skyddade mot Putin med medlemskap än utanför Nato. Tröskeln för att Putin ska invaderas de baltiska staterna som är med i Nato är garanterat betydligt högre än den var för invasionen av Ukraina. Trots att alla varit en del av Sovjetunionen.
Men samtidigt riskerar vägen dit, mellan beslut om ansökan till medlemskap, att öka osäkerheten. Ukrainas vilja att gå med i Nato liksom EU var avgörande för Putins invasion och även om vi inte alls är i samma utsatta läge så försöker Kreml skrämma även oss. Ju fler länder som går med, ju mer direkt intill Rysslands gräns Nato kommer, desto mer provocerat och aggressivare blir Kreml.
Att Putin hotar oss om vi ansöker om medlemskap bör dock inte ses som ett argument mot medlemskap, Sveriges linje är inget som ska styras från Kreml. Däremot bör Nato-medlemskapet ses i ett vidare och längre perspektiv än de senaste månadernas händelser och Sveriges kortsiktiga militära förmåga. Avgörande för frågan bör vara hur vi skapar och bidrar till en säkrare och tryggare värld.
Hur kommer vi ur den spiral som vi återigen är inne i, med några rustande stormakter som delar upp världen efter sina intressen? Och här handlar det inte främst om Ryssland, som bara har 3,1 procent av världens militära förmåga, utan om de verkliga stormakterna USA och Kina. Det även om ett växande Nato sannolikt kommer driva de två kärnvapenmakterna Kina och Ryssland allt närmare varandra.
Vart andra länder och därmed allianser tar vägen i framtiden är svårt att förutsäga. Vad ett medlemskap innebär om några år vet därför ingen. Vart tar till exempel det alltmer auktoritära och Putinvänliga Indien vägen om världen delas upp allt hårdare i militärmakter? Indien, som inte bara innehar kärnvapen och också är världens tredje största militärmakt, efter USA och Kina, men före Ryssland.
Vart tar Nato vägen om Trump, eller kanske någon än värre, är USA:s president efter nästa val? Vart tar kärnvapenmakten Frankrike vägen om Le Pen vinner valet? Kommer något kunna hindra Erdoğan från att fortsätta föra Natolandet Turkiet mot avgrunden? Är vi vi verkligen säkra på att vi miltärt vill gå hand i hand med USA, Frankrike och Turkiet om några år?
Ja eller nej till Natomedlemskap handlar om ifall vi vill kunna satsa på att förebygga konflikter och krig, om vi vill bidra till deeskalering och att bryta rustingspiralerna, om vi med breda samarbeten och diplomati vill jobba förebyggande för att skapa en tryggare värld. Eller om vi istället för att minska risken av konflikterna vill hantera dom först när de kommer och då militärt.
Frågan vi bör ställa oss är inte hur vi försvarar Sverige bäst om Putin mot alla odds kommer, utan hur vi bäst bidrar till en värld där sådana som Putin blir mindre farliga. Hur vi bidrar till en värld där det enda alternativet inte är att välja mellan olika kärnvapenallianser. En värld som inte rustar ikapp utan går mot fred.
Det fredliga motståndet som fick Sovjet och Warszawapakten att falla samman.
Västvärldens oförmåga att efter det inkludera Ryssland i en gemensam säkerhetsordning och därmed undvika att Europa återigen delades upp.
