Den senaste tidens kravaller i samband med danske, högerextreme Paludans koranbränning blev en succé – för honom och hans gelikar. Alla andra förlorade.
Som vanligt har vi alla vår grundinställning, och som vanligt fultolkas varje försök till resonerande eller förklaring som försvar av våld och våldsbrottslingar. Så därför börjar jag som alla andra med att ta bestämt avstånd från allt våld och jag hoppas de skyldiga lagförs.
Varför eldandet? Jo, för att bevisa att muslimer, i alla fall vissa, är så fundamentalistiska i sin tro att de inte respekterar yttrandefriheten. Lyckades han? Det tycks så. ”Islam är annorlunda än andra religioner”, läser jag på Twitter. “Muslimer behöver sättas i obligatorisk samhällskurs, och vill de inte så släng ut dem!” ”Så här går det när vi ’tar in’ folk som inte vet hur det är att leva i en demokrati!”
Men vi vet inte om gärningsmännen ens är muslimer. Jag ställer mig i alla fall väldigt tveksam till att de är djupt troende. Den som ber fem gånger om dagen och troget går till moskén varje fredag eldar förmodligen inte bilar. Och det är mycket sällsynt att den som nyligen invandrat till ett land är så trygg att han ställer till kravaller. Inte heller brukar de bära på den sortens ilska vi såg om de nyligen flytt hit.
I utanförskapsområden växer unga människor från världens alla hörn upp. Det är en myt att muslimer bara umgås med muslimer. Det gäller kanske föräldrarna, men tonåringar umgås med sina klasskompisar. Och de vet sin plats. De minns inget annat land, men de är ändå inte svenskar. Och de vet innerst inne att ”riktiga” svenskar inte vill ha dem i sitt land. De är samhällets styvbarn, som motvilligt tolereras, men alltid behöver förtjäna sin rätt att leva här. Känslan av att det egna bostadsområdet är deras egendom och hem, medan resten av Sverige tillhör det där blonda folket de lever bredvid, men inte med, byggs upp under hela deras barndom.
”Varför väljer du just det gymnasiet?”, frågade jag en sextonårig tjej från Ostasien en gång. ”För det är där mina kompisar ska gå. Annars kanske jag hamnar där det bara går svenskar, och då har jag ju ingen att vara med.”
Hon hade bott här sedan hon var liten och pratade helt flytande. ”Men dina kompisar kommer från världens alla hörn”, sa jag. “Varför känner du att du bara kan umgås med dem, och inte med svenska jämngamla?” Hon funderade lite. ”För att det här är ert land. Vi har kommit utifrån, allihop. Det gör att vi hör ihop.”
Det fanns ingen bitterhet hos just henne. Bara en känsla av att inte höra ihop med oss. Jag har bott i Jakobsberg. Invandrarkillarna som hängde på torget var alltid trevliga, gullade med mina småbarn, hjälpte mig på bussen med barnvagnen. Min adopterade kompis försökte en gång förklara för mig att ”människor som har en annan hudfärg än vit hör ihop.” Och hon var ändå uppvuxen med bara etniska svenskar i familjen.
Tonåringarna som inte är vita är fullt medvetna om att många svenskar inte tycker om dem. Och det är där polisen kommer in. Misstron mot myndigheter finns inte bara i invandrartäta områden. Du hittar den i helsvenska utkanter också. Men den förstärks av insikten om att en stor andel svenskar önskar att man inte fanns.
Så polisen gör insatser. Besöker skolor och fritidsgårdar. Försöker bygga upp förtroendet. Visa att man är på det laglydiga folkets sida.
Vad händer då när polisen plötsligt dyker upp med en känd rasist? En av dem de vet hatar dem, i ”deras” kvarter? Återigen: Detta är inget försvar av ligisterna. Det är en förklaring. Jag tror nämligen inte Koranen hade ett dugg med kravallerna att göra, utan jag tror det var kombinationen av polisen och rasisten och hans hån av dem, i deras bostadskvarter, som gjorde dem förbannade. Han hade förmodligen lika gärna kunnat elda upp en bibel.
Så vad är då lösningen? I dag får inte polisen säga nej till manifestationer av andra skäl än säkerhet. Vi behöver ändra det. Om vi menar allvar med att förbättra integrationen är det orimligt att samma poliser som jobbat hårt med att bygga upp ett förtroende bland dem som misstror dem ska behöva lotsa dit en hatare. Det ger intrycket av att de står på hans sida, och inte de boendes. Av att polisen står för hans åsikter och delar hans avsky mot dem. Och jag skriver inte detta för att skydda ligisterna, utan mer för vad som händer i huvudet på dem som inte begår brott.
Tonårstjejerna som står och tittar på, och som fått rasistiska tillmälen skrikta efter sig så länge de minns ser nu svensk polis i deras ögon hjälpa en hatare. Det är fullt rimligt att polisen ges rätt att anvisa en annan plats, om de tror att en manifestation kan förstöra deras relation till den lokala befolkningen. Yttrandefriheten går inte sönder för det. Han får fortfarande gapa ut sitt hat, bara inte utanför deras hem.
Jag imponeras varje dag av folket i Ukraina, och även av modiga ryssar som fängslas för att de vågar tala ut.
Det ser ut att dröja innan kriget är över.
