De omfattande protesterna i Iran kan leda till något nytt. Det tror journalisten och kvinnorättsaktivisten Sholeh Irani, som är en av de som arrangerar en stöddemonstration i Stockholm under söndagseftermiddagen. Det internationella stödet är viktigare än någonsin, menar hon.
Det som började som lokala protester efter 22-åriga Mahsa Zhina Aminis död har spridit sig till demonstrationer över hela Iran, med internationella stöddemonstranter över hela världen. Och de här internationella manifestationerna är väldigt viktiga, menar Sholeh Irani, journalist och kvinnorättsaktivist som är en av de som arrangerar demonstrationen ”Kvinna, liv, frihet” på mynttorget på söndag eftermiddag.
– Det är mer viktigt än någonsin tidigare. Internet stängs av från och till. De som protesterar vill veta att de inte är ensamma. Feminister i Iran, de är inte många, inte rika, de har ingenting mer än sina kroppar, sina röster, sina fingrar och datorer. De behöver vårt moraliska stöd. De vill se att de progressiva sociala rörelserna i värden stödjer dem, säger hon.
Kvinna, liv, frihet! är slagorden som hörts på gatorna i Iran och som från början hördes då kurderna bekämpade IS, berättar Irani. De kommer att höras också under söndagen i Stockholm.
Sholeh Irani berättar att hon och många exiliranier med henne inte känt sig så hoppfulla på länge. Protesterna i hemlandet är omfattande och kommer från hela landet. Missnöjet kommer delvis på grund av de bristande rättigheter som kvinnor har men sträcker sig mycket längre än så. Korruption, ekonomiska problem, miljöproblem och torka.
– De styrande har ruinerat landet, säger hon.
– Kampen som pågår just nu pågår dag och natt. På gatorna, universiteten, skolor, överallt. Idag då det är lördag är det en vanlig arbetsdag i Iran. Eleverna skulle ha fått gå tillbaka till klassrummen, men de vägrar, säger Irani som ständigt uppdateras med nya videoklipp från olika städer.
– Kvinnorna viftar med huvudduk och ropar frihet, frihet! Det är de unga kvinnorna som inte vill ha den här ordningen längre. Och de får stöd av resten av samhället. Unga män går också ut på gatorna.
"Fortsätta där vi förlorade"
Själv var Sholeh Irani väldigt ung när den iranska revolutionen ägde rum mellan 1978 och 1979.
– Jag ville precis som alla andra ha förändring och demokrati. Och sen kom ayatollan och de religiösa grupperna och kidnappade revolutionen, säger hon.
Hon beskriver det som ett trauma för hennes generation att se hur det som så många ville uppnå då: frihet, rättvisa och demokrati, istället förvandlades till något annat när ayatolla Khomeini påhejad av religiösa fundamentalister tog makten i februari 1979.
– De oliktänkande, oppositionen… tusentals avrättades, andra tvingades på flykt. Det är ett trauma för min generation. Nu hoppas vi lite att vi kan fortsätta där vi förlorade, med en ny generation som tar ledningen.
Protester har förekommit vid flera tillfällen i Iran de senaste åren på grund av ett omfattande missnöje med hur landet styrs. De har alla slagits ned hårt av regimen. Men den här gången känns det annorlunda, menar Sholeh Irani.
"Inte sett förut"
– De här protesterna har inte kommit från ingenting. De senaste tio åren har vi sett stora protester och revolter i olika städer. Det har pågått hela tiden, man har kämpat för förändring och NU händer det framför våra ögon att alla de här protesterna börjar ge resultat. Det sker fortfarande med ytterst brutalt våld från regimen. De har inte råd att säga ja till förändring, för de skulle få betala för det de gjort. Så de försöker klistra sig fast.
– Sånt här, en sån nationell anslutning har vi inte sett förut. Nästa steg kan bli strejker har jag hört idag från nyheter här och där.
Oberoende fack är officiellt olagliga i Iran förklarar hon.
– Flera av ledarna sitter i fängelse. Så kampen är inte lätt. De kämpar mot en fascistisk stat och folk har inte så mycket makt eller instrument i verktygslådan.
Behöver varandras stöd
Men folk verkar vara villiga att ta kampen ändå, konstaterar hon. Och att det finns ett internationellt stöd av progressiva röster kan också göra att de som kämpar stärks.
– Deras position kan då stärkas i Iran, så att de kan höja sina röster. Det här är en internationell kamp. Det är mörka tider inte bara i Iran. Vi behöver varandras stöd och kunna veta att vi kan lita på varandra.
Samtidigt är det svårt att förutse vad som kan komma att hända.
– Regimen verkar helt desperat. De lyckas inte stoppa protesterna. Därför är det oroande också. Vi vet inte vad de kommer göra. Men idag är folket starka och stöder varandra. Etniska grupper: kurder, turkar, araber och perser stöder och backar varandra och det är första gången vi ser det.
Och kraven är stora, progressiva och moderna, med kvinnornas krav i centrum, konstaterar hon.
– Vi får fortsätta och se om de kan lyckas. Förändringen i Iran kommer att påverka hela regionen. Det har den redan börjat att göra.
