Den brutala kvinnofientliga islamiska republiken – som tillåter våld emot kvinnor som i många fall leder till döden – bör utmanas, skriver debattören.
DEBATT. Den landsomfattande protesten emot den islamiska republiken i Iran har kallats en ”kvinnorevolution”, vilket Inte innebär att denna rörelse enbart omfattar kvinnor eller fokuserar på frågor som berör kvinnor och könsförtryck.
Rörelsen handlar inte bara om nej till könsförtryck och islamiskt styre, utan har ett alternativt budskap. Parollen ”kvinnor, livet, friheten”, är rörelsens huvudslogan och dess positiva slogan och budskap skiljer sig drastisk från andra slagord som ofta lyder något i stil med ”nej till” eller ”död åt”. Denna slogan utmanar tydligt patriarkatet och manlig hegemoni, som är en symbol för våld, dominans och död.
Men sloganen ”man, hemland, tillväxt” som nyligen togs upp i sociala medier är en felaktig slogan som motsätter rörelsen huvudbudskap.
Orsaken till att omfattande protester och demonstrationer i Iran har lyckats skapar stor uppmärksamhet. Och omvärldens visar stor sympati och stöd till rörelsen som främst vill bekämpa patriarkat och kvinnohat i ett land som man knappast kunde tro att världen första ”feministiska revolution” skulle börja i.
Den brutala kvinnofientliga islamiska republiken – som tillåter våld emot kvinnor som i många fall leder till döden – bör utmanas. Att hylla kvinnan är ett sätt att motsätta sig och utmana den islamska republikens kvinnofientliga ideologi.
Att betona termen ”man” i stället för ”kvinna” passar inte i ett sådant sammanhang och är minst sagt poänglöst. Betoningen på ”kvinnan” i sloganen utesluter inte mäns närvarande i denna rörelse, utan innebär att mäns närvaro i rörelsen är en historisk händelse, eftersom det är första gången som de ansluter sig till kvinnorörelsen i Iran i omfattande skala.
Parollen ”kvinnan, livet, friheten” har dessutom ingen nationalistisk eller
patriotiska laddning. Men betoningen på ordet ”hemland” i syftet att öka protesternas nationalistiska tendens passar utmärkt till auktoritära och maskulinitetens normer och röster.
Att betona tillväxt i stället för ”frihet” är inte inte heller någon särskilt stor utmaning mot det islamiska styret i Iran. Vi har sett både tidigare i Iran och i Tyskland under nazismen att man kan ha tillväxt utan demokrati. Medan begreppet ”frihet” i ”Kvinna, liv, frihet” verkligen är en utmaning mot diktatorskapet i varje form.
I själva verket inspirerades parollen ”Man, hemland, tillväxt” av maskulina och auktoritära ideologier som vill neutralisera denna rörelse. Faktum är att det här är den första rörelsen i Iran som kunde samla alla de förtryckta grupperna och där man ser aktiv deltagande av personer med funktionsnedsättning, queera grupper, etniska minoriteter etcetera.
I en rörelse som skanderar ”Kurdistan, Kurdistan, Irans ögon och ljus” och där arabiska, turkiska, baluchiska, persiska och kurdiska aktivister har mobiliserat för att stödja landets omfattande protester finns det ingen plats för att stärka den nationalistiska, patriarkala och auktoritära andan.
Slutligen vill jag betona att feminism (och i synnerhet intersektionell feminism) som social och teoretisk rörelse är emot alla former av förtryck.
Den nyanserade feminismen (inklusive postkolonial feminism, queerfeminism, intersektionell feminism), siktar på att utmana alla former av diskriminering och förtryck.
Det är just i denna aspekt som man funnit styrka att förena alla utsatta grupper i Iran. Den ”kvinnliga revolutionen” i Iran har en intersektionell och mångfacetterad karaktär och är långt ifrån att identifiera sig bara med ett krav!
