Det är mer än trettio år sedan nu, och den respekt som Dahl efterlyste då är ännu längre från att bli verklighet.

Miljöpolitiken som inte följs

I dag går uttalanden från tunga S-politiker snarare i en annan riktning. Ta till exempel Karl-Petter Thorwaldssons ”vi älskar gruvor i Socialdemokraterna”. Beslutet om gruvan i Gállog kom som på beställning några månader senare. Inte heller Annika Strandhäll tycks ha några högre miljöambitioner. I hennes första intervju som miljöminister med DN sätter hon ribban lågt genom att säga att hon inte alls är säker på att vi kan klara målet att minska utsläppen med sju procent det närmaste året. Så känner väl de flesta ibland. Men hon är miljöminister – och borde rimligtvis ta strid för en plan eller politiska förslag som gör det möjligt.

För att se vad partiet som helhet vill läser jag på Socialdemokraternas hemsida.

I beskrivningen av partiets klimatpolitik är den första punkten att Sverige ska driva på världens länder för att nå Parisavtalet. Prioritet nummer ett är alltså att få andra länder att göra fler saker. Inte att Sverige ska ta sin del av ansvaret (och göra mer).

Den andra punkten handlar om mer kollektivtrafik, mer gods på järnväg och lägre utsläpp från flyget. Men Socialdemokraterna har i praktiken gjort det motsatta – satsat på ett ge bilister ersättning för sitt bilåkande, drivit på för längre och tyngre lastbilar och en utbyggnad av Arlanda.

Den tredje punkten handlar om att öka investeringarna i klimatåtgärder och ge stöd för nya innovationer i industrin. Den gröna omställningen ska vara en tillväxtmotor. Ett färskt citat från Magdalena Andersson i samband med Stockholm +50 är talande: ”Vi kommer inte att öka takten i den gröna omställningen för att vi är snälla, utan för att vi är smarta”. Men i de fall det uppstår en konflikt med näringen är det ofta miljön som drar det kortaste strået. Tänk bara på Cementa, kärnavfallet och Södertörnsleden.

Förr togs striden mot industrin

Den ständigt underliggande konflikten mellan jobb/industri/tillväxt och miljö är inget nytt i Socialdemokraterna, eller i politiken över huvud taget. Men de senaste decennierna har det ändå funnits en och annan socialdemokratisk ledare som tagit strid för miljön även när industrin skramlat om hur det skulle påverka dem negativt.

Olof Palme tillsatte den första miljöministern 1985 och när diskussionerna gick heta i partiet om införandet av katalysatorkrav i bilar, satte Palme ned foten och pekade på vikten att gå före som nation: ”Vi har en linje som är miljömässigt och sakligt riktig. Den driver vi”. Men det tydligaste exemplet på en stridbar socialdemokratisk miljöpolitiker är kanske Birgitta Dahl. Hon satte hårt mot hårt gentemot industrin i fråga om avvecklingen av freonerna. Sverige blev det första land i världen som beslutade att helt avveckla freoner, vilket underlättade för andra länder att följa efter och banade väg för internationella överenskommelser. Mats Engström beskriver detta och mer därtill i boken Miljöframgångar (2020). Som till exempel Lena Sommestads och Margot Wallströms insatser för den europeiska kemikalielagstiftningen Reach.

Bygger på Anna Lindh och MP

Koldioxidskatten är i dag ett av de viktigaste redskapen i klimatpolitiken. Skatten utformades när Socialdemokraterna satt vid makten i början av 90-talet. Miljökvalitetsmålen är också ett viktigt bidrag; att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta. Propositionen som ligger till grund för målen skrevs under av dåvarande miljöminister Anna Lindh. Även miljöbalken har vi Anna Lindh att tacka för – lagstiftning som nu är helt grundläggande för miljöpolitiken i Sverige. Det är nu länge sedan som Socialdemokraterna var med och drev på för stora miljöpolitiska reformer.

Klimatlagen då, den är väl ändå ett stort och strategiskt miljöbeslut som Socialdemokraterna står bakom? Ja visst, det är sant att partiet står bakom klimatlagen och var ett regeringsparti när den antogs. Men klimatlagen är helt klart Miljöpartiets idé och förtjänst. Sedan handlar det ju också om att se till att uppnå de mål som antagits. Ta exempelvis miljömålet ”Levande skogar”. Regeringen har knappast underlättat för exempelvis hyggesfritt skogsbruk eller andra sätt att minska avverkningarna. Sverige har i stället försökt att urvattna EU:s förslag om höjda ambitioner för den biologiska mångfalden i skogen.

Miljömedveten opposition

Tillbaka till 1980-talet. Trädkramarna förlorade striden om motorvägen – jobben och industrin drog det längsta strået. På det sättet är mycket sig likt, för även om det funnits socialdemokrater som varit drivande i miljöfrågorna så har partiet som helhet nästan konsekvent prioriterat tillväxten, jobben och politics-as-usual.  En skillnad mot 1980- och 1990-talet är att oppositionen delvis intagit en annan roll i dag. Under striden om freonerna fanns en opposition från både höger och vänster som krävde att regeringen skulle gå längre. När riksdagen i stor enighet godkände Montrealprotokollet 1988 krävde riksdagen att regeringen också skulle ta fram en återvinningsplan för freoner i avfall. I fråga om koldioxidskatten var även Folkpartiet och Centern med på båten.

Nu måste miljökrafterna vakna

Kanske är det så att Miljöpartiets medverkan i regeringen dämpat miljörösterna i Socialdemokraterna. Miljöpartiet fick bli regeringens och hela Sveriges miljösamvete. Miljöoffensiva i Socialdemokraterna kunde räkna med att Miljöpartiet tog de obekväma striderna. Nu har spelplanen ändrats. När Annika Strandhäll tillträdde i höstas hade inte Socialdemokraterna haft en miljöminister sedan 2006. Det är femton år utan att ha haft en minister och en stab på Miljödepartementet, som har möjlighet att ta fram förslag och ta strid för miljön gentemot övriga delar av regeringen. Nu behöver de miljökrafter som finns i Socialdemokraterna landa i det nya läget. I att Miljöpartiet faktiskt inte sitter i regeringen längre. Nu måste de ta fajten själva

Vilda djur finner den mänskliga rösten skräckinjagande, och mänskligt tal får djur att ta till flykt hastigare än då de hör lejons rytande, hundars skällande, eller avfyrade eldvapen. Det är mänsklighetens agerande under hundratusentals år som lagt grunden till denna företeelse. Överallt där människan dragit fram på jorden har megafauna och rovdjur kraftigt decimerats eller helt utrotats, och det är möjligt att bestämma människans anländande till en nejd baserat på decimerandet eller utplånandet av områdets fauna.

Skapar obalans

Det är emellertid inte bara människans förhistoria, utan också hennes historia, som visar att hon är illa lämpad på att förvalta naturen. Detta beror i grund och botten på att naturen är komplex, så oöverskådlig att människan inte fullt ut kan begripa sin förvaltnings följder. Människan är inte som de änglar vilka enligt mytologin kan förstå sina handlingars samtliga konsekvenser.

Bland forskare slog redan Charles Darwin fast, att eftersom allt levande är sammanlänkat, kan åtgärder riktade mot arter eller deras biotoper få fullständigt oväntade följdverkningar, och Darwin menade att det är hopplöst att försöka föreställa sig förändringars slutgiltiga konsekvenser. Människan är oförmögen att åstadkomma en god balans i naturen. Mänsklig förvaltning ledde till att Sverige fick världens största älgtäthet. Och mänsklig förvaltning har också resulterat i de svenska underdimensionerade rovdjurspopulationerna. 

Riksdagen, Naturvårdverket och länsstyrelserna hör till dem som är ansvariga för att älgpopulationen nu befinner sig i fritt fall. De är också delansvariga för att det i landet finns blott 290 häckande par kungsörnar, medan järven och lodjuret är sårbara, björnen nära hotad och vargen starkt hotad. Sveriges natur är i huvudsak nedgraderad, och trots att den svenska befolkningen har en mycket positiv syn på rovdjur, så är riksdagen – vilken ska representera väljarna – i huvudsak rovdjursfientlig. Att politiker saknar expertkunnande kan såväl medborgare som forskare och tjänstemän vittna om, och riksdagens syn på rovdjuren har fått vittgående följder.

Rovdjuren är ofta nyckelarter, vilka har stor inverkan på ekosystem genom att reglera andra arters populationer. Det kraftiga decimerandet, eller utrotandet, av toppredatorer får oöverskådliga kringeffekter. De ekologiska systemen blir överbelastade av enstaka arter, som klövdjur, vilka inte längre hålls i schack av predatorerna. I Sveriges fall har därför de kraftigt reducerade rovdjursstammarna lett till skogsskador, eftersom landet kunnat uppvisa världens tätaste älgstam.

Klarar fler rovdjur

Människan har alltså skapat en natur inom Sveriges gränser som är obalanserad, och varje gång något slags licensjakt eller illegal jakt drar i gång, befästs denna ojämvikt. 

Bättre än jakt vore att låta de stora rovdjurens populationer växa sig starka. Predatorerna skulle – om de gavs möjlighet – kunna reglera klövdjurspopulationerna, och därmed agera skogens väktare. Genom att skydda svensk skog skulle rovdjuren bidra till att stärka den biologiska mångfalden, skogsindustrin, och nationens välfärd.

Ur ett ekologiskt perspektiv klarar naturen av betydligt fler rovdjur än vad som i dag är fallet. Men traditioner och socioekonomiska faktorer förhindrar för närvarande större populationer. Vissa djurägare vill inte veta av fler rovdjur. Ett ökat antal rovdjur skulle kräva att ytterligare kraft läggs på förebyggande åtgärder, och en rättvis ersättningsmodell skulle också behövas (något Udtja sameby, Gällivare skogssameby, och SLU:s Jens Frank arbetat på).

I Sverige är det kanske tio procent av befolkningen som har en nära anknytning till jakt, och knappt 300 000 jägare löser jaktkort. Bland dessa vill en del se minskade, och i extrema fall utplånade, rovdjursstammar. Predatorerna ses av dessa jägare som konkurrenter om bytesdjuren.

Ständigt i naturen

Sett till riket i stort har de kraftigt reducerade svenska rovdjurspopulationerna liten påverkan på exempelvis älgarna. Att älgarnas antal minskat drastiskt de senaste åren beror i stället på för stora uttag av älg, och på att en del skogsägare planterar träd så tätt att tillgången på föda i skogen minskar. För att överleva äter då älgarna – till skogsägares förtret – av unga träd. Dessa tätt planterade trädåkrar bör ersättas av skogar där större delar av skogens naturliga struktur och ekosystem bevaras. Detta skulle innebära skyddande av gamla träd, minimerande av markstörningar, och större zoner bestående av ostörd mark och intakt vegetationstäcke mellan träd som fälls och vatten.

Att ytterligare reducera (eller helt utrota) rovdjuren skulle åtminstone kortsiktigt gagna en minoritet – nämligen de jägare som vill ha ensamrätt på bytesdjur. Åtgärder av detta slag skulle dock förvärra läget för den biologiska mångfalden och för skogsägare. Landet i stort skulle gynnas om människan överlämnade förvaltandet av fauna och flora till dem som utgör naturen varje dag, året runt.

I den mänskliga förvaltningens frånvaro ges rovdjur och bytesdjur möjlighet att upprätta jämvikt. Och till skillnad från människan, vars jaktlag är ute och jagar endast kortare stunder, är predatorerna ständigt ute i naturen, och utför det arbete som krävs för att skapa välmående livsmiljöer.

Allians med skogsägare

Större rovdjursstammar skulle leda till en natur som i högre utsträckning än i dag är självreglerande och balanserad. Trycket på vedväxterna skulle minska. Detta skulle innebära en ökad tillväxt och bättre kvalitet på skogsråvaran, vilket i sin tur skulle gynna skogsindustrin och den svenska välfärden.

Med färre skador på träd skulle skogsägare ha bättre ekonomiska möjligheter att främja skogen som helhet. Sverige kan utveckla en skogsekonomi som gynnar skogen, inte bara träden. Som Partha Dasgupta säger i sin rapport från 2021 till den brittiska staten, angående den biologiska mångfaldens ekonomi: ”Att hävda att det finns ett ’ekonomiskt skäl’ å ena sidan, och ett ’miljömässigt skäl’ å andra sidan, är att missförstå ekonomins natur.”

Om svenska skogsägare allierar sig med rovdjuren skulle det gynna den biologiska mångfalden, dem själva, och landets välfärd på lång sikt.

”Sverige behöver en ny politisk riktning!” konstaterade Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin i förra veckan när han tillsammans med flera andra S-toppar presenterade fyra rapporter som ska ligga till grund för deras politiska utveckling de kommande åren. Eftersom rapporterna till stor del kretsar kring migration, kriminalitet och integration blir man givetvis nyfiken på vad den nya riktningen handlar om. Innebär den att S har insett att det där med att kopiera Sverigedemokraternas politik inte var någon vidare bra idé? Tycker man att fokuset på repressiva åtgärder borde upphöra? Ångrar de den kraftiga omsvängningen i migrationspolitiken som de genomförde 2015–2016?

Nej, nej och åter nej. Det finns förvisso en hel del självkritik i rapporterna, men den handlar uteslutande om att de har varit för slappa, att vi har tagit emot för många människor och att vi inte ställt tillräckligt hårda krav på dem som kommit hit. Ungefär som det har låtit de senaste åtta åren från de borgerliga partierna, men också från sossarna själva med andra ord. 

I en intervju med DN är Magdalena Andersson stolt över att Sverige lade om migrationspolitiken efter 2015. Hon pratar om att ”när man kommer till Sverige ska man lära sig svenska” och beskyller den tidigare alliansregeringen för att ha skapat ”en av Europas mest liberala lagstiftningar för asylinvandring” vilket hon menar ledde fram till migrationskrisen 2015. Hon återkommer också till att vi ska ha en ordnad och reglerad migrationspolitik, som om någon någonsin påstått något annat. 

När hon får en fråga om vad som egentligen skiljer Socialdemokraternas politik från SD:s svarar hon: ”Skillnaden är att vi vill bygga ett samhälle för alla. Sverigedemokraterna vill polarisera och splittra. Det är svårt att tolka deras sätt att prata på annat sätt än att de tar ställning mot människor på grund av deras ursprung eller deras tro.”

Här finns fortfarande en viktig skiljelinje, S är inte rasister på det uppenbara sätt som SD är. Men det intressanta här är egentligen vad hon inte pratar om. Hon nämner inget om att Sverige ska välkomna människor på flykt, att vi är ett rikt land och att vi har råd att hjälpa människor. 

Moderaterna och SD är stolta över att de just nu genomför vad de kallar för ett paradigmskifte i migrationspolitiken. Men paradigmskiftet började redan under S tid vid makten och det hade förmodligen fortsatt om S hade suttit kvar. Det kanske inte hade gått lika snabbt och de kanske hade avstått från en del av de mest extrema åtgärderna, men kursen hade med all sannolikhet varit densamma om S styrt själva istället för Tidöpartierna. Jag har också svårt att se att S, om de vinner nästa val, kommer dra tillbaka särskilt många av de ”reformer” som Tidöregeringen nu är på väg att genomföra i ett rasande tempo. 

Det är viktigt att komma ihåg att S aldrig har varit ett särskilt flyktingvänligt parti. Redan 1989 beslutade man att endast de flyktingar som uppfyllde kraven enligt FN:s flyktingkonvention eller hade särskilt starka skyddsbehov skulle få asyl i Sverige. Krigsvägran eller humanitära skäl skulle inte längre räknas. Beslutet upphävdes två år senare när Sverige fick en ny borgerlig regering. 

Magdalena Andersson har med andra ord helt rätt när hon säger att S alltid har velat ha en ordnad och reglerad migrationspolitik. Däremot har hennes partikamrater fel när de hävdar att det här skulle vara en ny politisk riktning. Egentligen är det bara samma gamla unkna politik som de har stått för i decennier.  

Grundstötningen av fartyget Marco Polo den 22 oktober är en av Östersjöns största miljökatastrofer. Inte mindre än tre (!) gånger gick TT-Lines fartyg på grund vid den ekologiskt känsliga Pukaviksbukten, med utsläpp av 150 000 liter tjockolja som följd. Förutom de hjärtskärande bilderna på sjöfåglar indränkta i olja, nedsmetade stränder och det faktum att ekosystemen kan vara skadade för många år framöver är det fler saker som skaver i mig.

Ansvarsutkrävandet, exempelvis. Ideella krafter och myndigheter var snabbt på plats för att sanera kusten och rädda skadade djur. Men TT-Line smet från sitt ansvar och sa inte ett knyst efter den miljökatastrof de orsakat. Tolv dagar senare gjorde Sverigechefen Anette Wugk en pliktskyldig pudel, men efter det har TT-Line sedan gjort sig onåbara igen. Detta alltmedan lokala miljöorganisationer, Blekingekommunerna, grannar, bönder och andra har arbetat i skift för att sanera kusten och rädda så många djur de kan.

En annan fråga är ekonomin. Vad jag vet är TT-Lines enda bidrag till saneringen 150 000 kronor i form av en gåva till organisationen Katastrofhjälp för fåglar och vilt, i övrigt hänvisar till sitt försäkringsbolag. Det här håller inte. Det är nu pengar till sanering behövs. TT-Line ägs av två av Tysklands rikaste personer. De skulle utan vidare ha kunnat hosta upp, låt säga 300 miljoner kronor som skulle kunna finansiera en 1000-hövdad arbetsstyrka som skulle kunna arbeta dedikerat under 100 dagar för att sanera stränderna. Men istället har det blivit upp till ideella krafter efter bästa förmåga att rensa upp bolagets skit. Så här säger en av dessa hjältar, Hampus Södergren: ”Det här är bland det eländigaste och jävligaste jag har varit med om. Det hade varit kul att se någon jävel från TT-Line krypa ner här och känna på skiten.” (ETC 15/11)

Ytterligare en fråga är det juridiska. Länsstyrelsen i Blekinge har anmält TT-Line för miljöbrott. Det är bra. Men lagarna om miljöbrott till havs i dag är svaga och risken är uppenbar att TT-Line kommer undan med ett bötesstraff och att företagsledningen går helt fria. Det innebär att rederiet kommer att kunna fortsätta som förut med sina fartyg fulla med tjockolja och äventyra våra hav och kuster. Därför behövs en renodlad lagstiftning om brott mot naturen, en så kallad ekocidlag. Då skulle det vara lättare att driva process nationellt och internationellt mot företag och andra som begår storskalig miljöförstörelse. Ekocid är ingen ny fråga. Det förslogs först i Sveriges riksdag av dåvarande VPK:s riksdagsledamot John Takman 1971, som ett exempel på hur USA:s krig mot Vietnam också var ett miljöbrott som borde kunna drivas rättsligt. Vi får hoppas att det snart blir verklighet. Ekocid drivs numera av de tre rödgröna partierna i riksdagen.

Avslutningsvis har vi tjockoljan – det smutsigaste av fartygsbränslen och ska egentligen inte vara tillåtet i Östersjön. Men TT-Lines och ett ytterligare 800-tal fartyg i Östersjön drivs fortfarande med tjockolja och kan göra det med hänvisning till att utsläppen delvis renas med en så kallad skrubber. Men det smutsiga skrubbervattnet släpps sedan direkt ut i Östersjön. Det som renas i luften åker alltså sedan rätt ut i havet. TT-Line och andra rederier spar gigantiska summor på detta eftersom tjockoljan är billigare än andra bränslen. Östersjön får betala priset.

Detta måste få ett slut. Låt TT-Lines få betala dyrt för vad de orsakat. Inför en ekocidlag och bort med tjockoljan från Östersjön.