Det är mer än trettio år sedan nu, och den respekt som Dahl efterlyste då är ännu längre från att bli verklighet.

Miljöpolitiken som inte följs

I dag går uttalanden från tunga S-politiker snarare i en annan riktning. Ta till exempel Karl-Petter Thorwaldssons ”vi älskar gruvor i Socialdemokraterna”. Beslutet om gruvan i Gállog kom som på beställning några månader senare. Inte heller Annika Strandhäll tycks ha några högre miljöambitioner. I hennes första intervju som miljöminister med DN sätter hon ribban lågt genom att säga att hon inte alls är säker på att vi kan klara målet att minska utsläppen med sju procent det närmaste året. Så känner väl de flesta ibland. Men hon är miljöminister – och borde rimligtvis ta strid för en plan eller politiska förslag som gör det möjligt.

För att se vad partiet som helhet vill läser jag på Socialdemokraternas hemsida.

I beskrivningen av partiets klimatpolitik är den första punkten att Sverige ska driva på världens länder för att nå Parisavtalet. Prioritet nummer ett är alltså att få andra länder att göra fler saker. Inte att Sverige ska ta sin del av ansvaret (och göra mer).

Den andra punkten handlar om mer kollektivtrafik, mer gods på järnväg och lägre utsläpp från flyget. Men Socialdemokraterna har i praktiken gjort det motsatta – satsat på ett ge bilister ersättning för sitt bilåkande, drivit på för längre och tyngre lastbilar och en utbyggnad av Arlanda.

Den tredje punkten handlar om att öka investeringarna i klimatåtgärder och ge stöd för nya innovationer i industrin. Den gröna omställningen ska vara en tillväxtmotor. Ett färskt citat från Magdalena Andersson i samband med Stockholm +50 är talande: ”Vi kommer inte att öka takten i den gröna omställningen för att vi är snälla, utan för att vi är smarta”. Men i de fall det uppstår en konflikt med näringen är det ofta miljön som drar det kortaste strået. Tänk bara på Cementa, kärnavfallet och Södertörnsleden.

Förr togs striden mot industrin

Den ständigt underliggande konflikten mellan jobb/industri/tillväxt och miljö är inget nytt i Socialdemokraterna, eller i politiken över huvud taget. Men de senaste decennierna har det ändå funnits en och annan socialdemokratisk ledare som tagit strid för miljön även när industrin skramlat om hur det skulle påverka dem negativt.

Olof Palme tillsatte den första miljöministern 1985 och när diskussionerna gick heta i partiet om införandet av katalysatorkrav i bilar, satte Palme ned foten och pekade på vikten att gå före som nation: ”Vi har en linje som är miljömässigt och sakligt riktig. Den driver vi”. Men det tydligaste exemplet på en stridbar socialdemokratisk miljöpolitiker är kanske Birgitta Dahl. Hon satte hårt mot hårt gentemot industrin i fråga om avvecklingen av freonerna. Sverige blev det första land i världen som beslutade att helt avveckla freoner, vilket underlättade för andra länder att följa efter och banade väg för internationella överenskommelser. Mats Engström beskriver detta och mer därtill i boken Miljöframgångar (2020). Som till exempel Lena Sommestads och Margot Wallströms insatser för den europeiska kemikalielagstiftningen Reach.

Bygger på Anna Lindh och MP

Koldioxidskatten är i dag ett av de viktigaste redskapen i klimatpolitiken. Skatten utformades när Socialdemokraterna satt vid makten i början av 90-talet. Miljökvalitetsmålen är också ett viktigt bidrag; att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta. Propositionen som ligger till grund för målen skrevs under av dåvarande miljöminister Anna Lindh. Även miljöbalken har vi Anna Lindh att tacka för – lagstiftning som nu är helt grundläggande för miljöpolitiken i Sverige. Det är nu länge sedan som Socialdemokraterna var med och drev på för stora miljöpolitiska reformer.

Klimatlagen då, den är väl ändå ett stort och strategiskt miljöbeslut som Socialdemokraterna står bakom? Ja visst, det är sant att partiet står bakom klimatlagen och var ett regeringsparti när den antogs. Men klimatlagen är helt klart Miljöpartiets idé och förtjänst. Sedan handlar det ju också om att se till att uppnå de mål som antagits. Ta exempelvis miljömålet ”Levande skogar”. Regeringen har knappast underlättat för exempelvis hyggesfritt skogsbruk eller andra sätt att minska avverkningarna. Sverige har i stället försökt att urvattna EU:s förslag om höjda ambitioner för den biologiska mångfalden i skogen.

Miljömedveten opposition

Tillbaka till 1980-talet. Trädkramarna förlorade striden om motorvägen – jobben och industrin drog det längsta strået. På det sättet är mycket sig likt, för även om det funnits socialdemokrater som varit drivande i miljöfrågorna så har partiet som helhet nästan konsekvent prioriterat tillväxten, jobben och politics-as-usual.  En skillnad mot 1980- och 1990-talet är att oppositionen delvis intagit en annan roll i dag. Under striden om freonerna fanns en opposition från både höger och vänster som krävde att regeringen skulle gå längre. När riksdagen i stor enighet godkände Montrealprotokollet 1988 krävde riksdagen att regeringen också skulle ta fram en återvinningsplan för freoner i avfall. I fråga om koldioxidskatten var även Folkpartiet och Centern med på båten.

Nu måste miljökrafterna vakna

Kanske är det så att Miljöpartiets medverkan i regeringen dämpat miljörösterna i Socialdemokraterna. Miljöpartiet fick bli regeringens och hela Sveriges miljösamvete. Miljöoffensiva i Socialdemokraterna kunde räkna med att Miljöpartiet tog de obekväma striderna. Nu har spelplanen ändrats. När Annika Strandhäll tillträdde i höstas hade inte Socialdemokraterna haft en miljöminister sedan 2006. Det är femton år utan att ha haft en minister och en stab på Miljödepartementet, som har möjlighet att ta fram förslag och ta strid för miljön gentemot övriga delar av regeringen. Nu behöver de miljökrafter som finns i Socialdemokraterna landa i det nya läget. I att Miljöpartiet faktiskt inte sitter i regeringen längre. Nu måste de ta fajten själva