Som statsvetare i Lund fick jag noggrant studera Kubakrisen (1962). Hur den uppstod, händelseförloppet och hur det hela till slut fick en fredlig lösning. Både John F Kennedy och Nikita Chrusjtjov har hyllats för att de besinnande sig och avvärjde det kärnvapenkrig som kunde gjort det omöjligt att leva på delar av vår planet.
Upprinnelsen var att Sovjetunionen börjat placera ut kärnvapenmissiler i det karibiska landet, som ett slags svar på USA:s försök att invadera Fidel Castros Kuba vid Grisbukten året före. Att USA under rådande spända politiska omständigheter fruktade sovjetiska kärnvapen blott 15 mil bort är inte svårt att förstå.
Betydligt svårare är det då att begripa sig på Ronald Reagans närmast maniska skräck för de sandinister som störtade diktatorn Somoza och tog makten i Nicaragua 1979. Reagan var livrädd att det bakom revolutionen låg en rysk önskan att etablera sig i Centralamerika och därmed hota USA på deras egen bakgård.
Under sin tid som president gjorde Reagan allt som stod i hans makt att störta de sandinister som under tiden hann genomföra val som godkändes av internationella observatörer. Han finansierade Somozas soldaters plundrande och dödande i det redan fattiga landet, vilket man måste säga var ett stöd till terrorister. (Något som kan läsas i ljuset av att Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski nyligen hyllade samme Reagan för att han inte förhandlat med terrorister i samband med gisslandramat i Iran.) Ett utslag av samma cyniska maktpolitik som ständigt pågår i världen var dock Reagans agerande hur som helst …
I dag läser vi om det spända läget på gränsen mellan Ryssland och Ukraina, men alldeles för ofta är de analyser som görs både historielösa och i avsaknad av perspektiv.
Genom att studera Kubakrisens förlopp, skulle man avsevärt bättre kunna förstå vad som drivit fram den rådande situationen och därmed också lättare hitta en långsiktig fredlig lösning. Under Kubakrisen stod världen på randen till ett kärnvapenkrig. Där får vi inte hamna igen.
Till att börja med måste vi utesluta begrepp som ont och gott och inse att det istället handlar om makt och kontroll. Varken Ryssland eller USA är i första hand intresserade av det ukrainska folkets väl och ve, på samma sätt som varken USA eller Sovjet prioriterade kubanerna i början av 60-talet. Då ville inte USA ha den andra stormakten strykande kring sina egna gränser. Nu gäller samma sak för Ryssland. Därför går det heller inte, vilket många gör, att vifta bort president Putins krav om att Nato ska begränsa sitt utvidgande.
Återigen, titta på Kuba. Hade Chrusjtjov framhärdat, vilket Fidel Castro önskade, hade resultatet blivit ett ödesdigert krig. Vad som händer i Ukraina om Nato trots ryssarnas oro expanderar vidare, vilket bland andra de baltiska staterna vill, går inte att förutsäga med säkerhet. Men alldeles oavsett är riskerna för stora för att man ska kunna chansa, även om många krigshetsare tycks tro att den enda möjliga lösningen är att sätta hårt mot hårt.
Uppenbarligen har varken de som styr och ställer i världen eller de som skriver om utvecklingen kring gränsen mellan Ukraina och Ryssland läst statskunskap i Lund. Då skulle man för länge sedan ha insett att en konflikt löser man med samtal, lyssnande, respekt och ömsesidiga eftergifter.
I Kuba gick inte USA omedelbart till attack sedan man upptäckt vad som pågick, trots att många, inte minst bland militären, önskade det. Istället gav man Chrusjtjov en chans att backa och dra tillbaka sina vapen. På samma sätt svalde Sovjet förnedringen i att ha blivit upptäckta och gjorde reträtt.
Det är med andra ord hög tid för realism och konstruktivt handlande och det är inte bara Ukraina det handlar om. Snart kan det hetta till på allvar i både Taiwan och Hongkong när kineserna tycker att de med stormaktens självklara arrogans måste värna sitt revir. I Jemen hävdar regionala stormakter som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten sina intressen på ett synnerligen brutalt sätt.
Vi måste under de här omständigheterna släppa tanken på en ond och god sida. Ur ett stormaktsperspektiv är det självklart att man måste stoppa en annan stormakt som rycker fram.
USA:s och Natos ambitioner i öst handlar om makt och inte om godhet. Samma gäller för Ryssland. Vilket perspektiv man än väljer – det ryska eller det nordamerikanska och Natos – blir resultatet alltså detsamma. Det är kontrollen man vill åt. Hade USA värnat det kubanska folket hade man inte stött landets diktatorer fram till revolutionen 1959 och hade Ryssland på allvar brytt sig om människorna i Ukraina hade man byggt välstånd och handel, inte en stark armé vid gränsen mellan länderna.
Den nyss avlidne Desmond Tutu och hans gärning.
Historielöshet och ensidighet i den utrikespolitiska rapporteringen.
