Krönikor

Vägen till Guantanamo bay

År 1376 publicerade kardinal Nicolás Eymeric, storinkvisitorn av Aragonien, verket Directorium inquisitorum. Det var inget mindre än en handledning för inkvisitorer och kom att bli standardhandboken bland dominikanerna under de kommande århundradena. Inkvisitionen var vid denna tid inte särskilt skräckinjagande, själva proceduren var strängt reglerad och endast några få människor dömdes till bålet. 

Men Eymeric införde en procedurförändring som skulle få stora konsekvenser hundra år senare, när den spanska inkvisitionen siktade in sig på de människor av judisk eller muslimsk härkomst vars far- eller morföräldrar hade konverterat till kristendomen.

Fram till 1370-talet förbjöd reglerna upprepad tortyr. Ingen kunde torteras en andra gång. Men genom ett häpnadsväckande hårklyveri lyckades Eymeric med konststycket att tolka reglerna annorlunda så att ett tortyrpass kunde ”avbrytas” och sedan ”fortsätta” dagen därpå. Och dagen därefter. Då, menade Eymeric, upprepades ju inte tortyren, det var bara en fortsättning av ett och samma tortyrpass.

Nuet har en spöklik förmåga att imitera historien. Som av en händelse var det precis vad som skedde i Guantanamo bay. Justitiedepartementet meddelade försvarsminister Donald Rumsfeld att upprepade förhör med ”förstärkta förhörsmetoder” var förbjudna, och Rumsfeld svarade med att tolka reglerna på precis samma sätt som Eymeric, mer än 600 år tidigare. 

När inkvisitionen härjade som värst under slutet av 1400-talet handlade det alltmer sällan om att få avfällingarna att ”försonas med kyrkan” och oftare om ren plundring. Att ”försonas med kyrkan” blev bara möjligt om de skänkte inkvisitorn allt de ägde och hade.

Det lockade till sig ljusskygga element, inte sällan de som bedrev olaglig slavhandel, och snart började den strängt laglydiga Dominikanerorden allt oftare att påminna om en veritabel förbrytarkoloni. Människor som befann sig vid fel plats vid fel tillfälle kunde släpas ner i fängelsehålorna av den enda anledning att de bar en dyrbar ring eller en vacker päls.

Många av fångarna i Guantanamo bay var helt vanliga människor som afghanska ligor kidnappade på öppen gata och sedan dumpade av på de amerikanska militärbaserna. De fick en handfull dollar för varje fånge.
 
Rumsfeld vände sig till privata företag som ”specialiserat” sig på människojakt – oftast bestående av exmilitärer med avsevärda psykiatriska problem. FBI påpekade att de var sadister och nervvrak, att ingen av dem hade utbildning i förhörsteknik eller forensisk beteendevetenskap och att uppgifterna som framkom vid förhören var fullkomligt värdelösa. Justitiedepartementet menade att de ”förstärkta förhörsmetoderna” i Guantanamo motverkade hela syftet med platsen, eftersom alla uppgifter som framkom under tortyr var oanvändbara vid en rättegång i USA. 

Resultatet av dessa privata arméers framfart blev att de få verkligt farliga islamister som trots allt fanns i Guantanamo aldrig kunde ställas inför rätta. Men de kunde ju alltid dumpas av i något land där någon annan kunde tortera dem hur länge som helst innan de dog.

Jag älskar Kindle …

… men avskyr Amazon. Varför måste allt vara så svårt?