Zoom

Allt svårare asylprocess för hbtq+-personer i Sverige

Från vänster: Purity Paige, socionom, aktivist och transperson med bakgrund i Uganda, och Aino Gröndahl, asyljurist på RFSL.

Betydligt färre hbtq+-flyktingar får asyl i Sverige nu än för tio år sedan. Asylprocessen är dessutom ofta både traumatisk och rättsosäker. Det säger Aino Gröndahl, asyljurist på RFSL, i ett panelsamtal på tisdagen.

Prideveckan har nu dragit igång ordentligt och på Pride house på Södermalm pågår just nu mängder med debatter, föreläsningar och workshops på hbtq+-temat.

På tisdagen anordnade Vänsterpartiet Storstockholm ett panelsamtal om asylsökande hbtq+-personer i Sverige. En grupp vars förutsättningar har försämrats kraftigt under det senaste decenniet, enligt RFSL:s asyljurist Aino Gröndahl.

– För tio år sedan fick hundra procent av mina klienter asyl. Det var inte alltid lätt, men de fick alltid asyl till slut. Några år senare, kring 2015-2016, förändrades något. Det började komma avslag. Nu är det ungefär en av tio av mina klienter som får asyl. Det är hjärtekrossande och extremt ledsamt, säger hon.

"Lägger skulden på offret"

Aino Gröndahl beskriver hur hon själv först blev chockad när avslagen började trilla in.

– Det är ingenting som har förändrats i deras historier. De har laglig rätt till skydd och asyl eftersom de riskerar förföljelse. Men migrationsmyndigheterna började säga att de inte tror på deras historier, säger hon.

Sättet som Migrationsverket och Migrationsdomstolen nu har börjat bedöma asylsökande hbtq+personers historier är ofta både förnedrande, traumatiserande och olagligt, menar Aino Gröndahl. Hon jämför processen med hur våldtäktsoffer ofta blir behandlade inom straffrätten.

– De utgår från att alla hbtqi+-personer har exakt samma erfarenheter, till exempel att alla har gått igenom en inre process med djupa känslor, istället för att göra en individuell bedömning av individens skyddsbehov, som man ska göra enligt gällande svensk och internationell rätt. De kräver även att den asylsökande ska ha gjort ”risköverväganden” och att de ska redogöra för hur de har tänkt kring risker i olika situationer, säger hon och fortsätter:

– Om du har flirtat med en person eller kysst någon av samma kön när de trodde att de var ensamma, så används det ofta emot dig vid trovärdighetsbedömningen. På ett liknande sätt som i straffrätten, läggs skulden ofta på brottsoffret och fokus på hur denne agerat innan hen blev utsatt för ett övergrepp, som man länge gjort i många våldtäktsfall. På ett liknande sätt ifrågasätts hbtqi-asylsökandes trovärdighet utifrån hur de agerat och om de ”tagit risker” innan de utsattes för förföljelse.

Purity Paige, Aino Gröndahl och Lorena Delgado, riksdagsledamot (V) på tisdagens panelsamtal
Purity Paige, Aino Gröndahl och Lorena Delgado, riksdagsledamot (V) på tisdagens panelsamtal. Foto: Britta Söderberg

"Problemet är inte lagen"

Dessutom är det otroligt svårt att göra sin sexuella läggning sannolik i asylprocessen, menar Aino Gröndahl.

– Den muntliga delen ska väga tyngre än resten. Men det betyder inte att man bara kan ignorera alla andra bevis. Enligt EU-rätten är migrationsmyndigheterna skyldiga att beakta all bevisning som lämnas in. Det finns till och med personer som är gifta med någon av samma kön, men migrationsdomstolarna menar ofta att en äkta makes vittnesmål inte är relevant, trots att de ifrågasätter den asylsökandes sexuella läggning.

Socionomen Purity Paige är transperson med bakgrund i Uganda. Hon håller med om att det ofta saknas förståelse för individen i asylprocessen.

– De frågorna som ställs krossar mitt hjärta. Det är dessutom ofta problem med tolkarna, som översätter fel. Jag kommer själv från ett av de mest homofobiska länderna, de som tolkar kan vara både homofobiska och transfobiska. Dessutom finns det sällan någon förståelse för de asylsökandes trauman. Det handlar om liv och död och du står framför en vit domare som inte förstår. Det är en väldigt svår miljö, säger hon.

På frågan om vad som behöver förändras svarar Aino Gröndahl att vi måste börja med att följa lagen; EU-rätten, UNHCR:s riktlinjer och Migrationsverket sitt egna rättsliga ställningstagande.

– Problemet är inte lagen. Det är att Migrationsverket och migrationsdomstolarna inte tillämpar lagstiftningen korrekt i hbtq+-fall. Flyktingar behandlas som kriminella, fast de inte har begått några brott.

Migrationsverket: "Ganska lågt beviskrav"

I en intervju med tidningen Ottar svarar Migrationsverket på kritik om hur hbtq+-personers asylärenden behandlas. Annica Dahlqvist, presskommunikatör och utbildare i genus- och hbtq-frågor, säger i intervjun att de som uppger att de behöver skydd i Sverige på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet omfattas av samma beviskrav som andra personer som söker internationellt skydd.

– Det är den sökande som har bevisbördan och ska göra sannolikt att hen tillhör samhällsgruppen hbtq-personer. Det är ett ganska lågt beviskrav, man behöver alltså inte styrka sin grupptillhörighet utan endast göra den sannolik genom sin berättelse.

På Ottars fråga om vad som hade hänt om hbtq-personer på flykt  själva fick identifiera sin sexuella läggning eller könsidentitet svarar Annica Dahlqvist:

– Naturligtvis är det hbtq-personerna själva som identifierar sin sexuella läggning eller könsidentitet. Migrationsverkets uppgift är att utreda och bedöma om det som de berättar kan resultera i ett uppehålls- och arbetstillstånd.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV