Inför begravningen av drottning Elizabeth II har under helgen det största säkerhetspådraget någonsin pågått i London. Nyhetsrapporter visar människor som väntar i upp till dygnslånga köer för ett sista farväl av drottningen i Westminster Hall och både SVT och TV4 sänder begravningen under måndagen den 19 september. Diskussioner om kostnader för pådragen lyser med sin frånvaro, liksom relevanta frågor om människovärde och om varför just kungligheter, fortfarande i den så kallat moderna världen, anses så mycket mer värdefulla än vem som helst.
Inte heller i Sverige finns någon levande debatt om varför kungahus på 2000-talet fortfarande ska ges den uppmärksamhet och de skattepengar de får. När det gäller kostnader för något som kommer personer med låg socioekonomisk status till del så kommer genast kommentarerna om förtjänst och att bidra. I vissa debatter hörs röster att varje enskild person ska vara lönsam och helst kunna klara sig själv. Men det gäller inte kungligheter förstås.
Samtidigt har vi under de senaste decenniernas sett en hejdundrande privatiseringsiver, både i Storbritannien och i Sverige. När posten, apoteken, järnvägen, elnätet, telefonnätet, vården, skolan, arbetsförmedling och vaktbolag bedrivs av privata bolag är det ju lätt att vilja ställa frågan till privatiseringsivrarna: Är det inte hög tid att privatisera kungahuset?
I en tid när 20 procent av de svenska ungdomarna drömmar om att bli influencers så borde det finnas en utmärkt stor marknad för att konkurrensutsätta alla som vill bli kungar och drottningar eller småpåvar.
Monarkins anhängare är ju också angelägna om att påpeka hur mycket nytta våra kungligheter gör, vilket talar för att de skulle klara sig utmärkt utan 150 miljoner skattekronor per år. Så låt oss en gång för alla skilja staten från kungahuset, precis som vi äntligen men så sent som år 2000 skiljt mellan stat och kyrka. Svenska kyrkan klarar sig på samma villkor som andra religiösa och sekulära institutioner och kungahuset kan gott privatiseras för att anpassa sig till den allmänna marknaden för kändisskap.
Jämlikhet, frihet och rättvisa förutsättningar med hjälp av fördelningspolitik.
Avskaffandet av förmögenhetsskatten, arvsskatten och gåvoskatten.
