Alla partier bör få rätt till samma likvärdiga behandling i demokratiska val. Alla partiers resultat bör redovisas samtidigt, skriver debattören.
DEBATT. Under valrörelsen har vi mötts av det lika underliga och som odemokratiska argumentet: ”Ni tar våra röster”.
Det verkar vara varje ny rörelses bekantskap och bestraffning. Mobbningen mot det nya tycks lika gammal som byråkratin själv.
”Visar det sig att Klimatalliansen ’norpade’ tillräckligt många röster på MP och V för att sänka de rödgröna”, frågar sig fd MP-kritikern Birger Schlaug på sin Facebook-sida.
Bland annat Vänsterpartiet och Miljöpartiet riktade 2014 kritik mot Feministiskt Initiativ med invändningen att de splittrade opinionen och stal röster som annars skulle ha tillfallit dem.
Därför saknar nya politiska röster legitimitet och sympati, hävdar man.
”Varför går ni inte med i X-partiet och arbetar för förändring där”, säger man också.
Det sa man också när grafittin kom. När rap-musiken kom. När MTV kom. När miljörörelsen kom.
Så anskrämligt som en äldre generation ofta talar till en yngre.
Vilken horribel demokratisyn!
Det är förstås ett synsätt som framhåller att politiken styrs av sitt obotliga status quo och att själva ”parlamentarismens nerv” är att bevara ordningen och mandatfördelningen mellan partier så som den upplevs, som oersättlig; berövad på all form av förändringsvilja eller konkurrens.
Partier pratar om att vinna val. Eller förlora. Allt tycks del av det stora skådespelets retorik.
De pratar om ”sina väljare”, som om det skulle finnas väljare och röster som är öronmärkta till vissa partier, vilket de senaste decenniernas val med all säkerhet visat inte alls stämmer.
Vilken horribel människosyn det är!
När man väl har fått smak på det som är platsers, inflytandets och privilegiers söta druva vill man ju inte så gärna bli av med det igen.
Då är det lättare att rikta sig med misstanke mot det nyss uppkomna demokratiska alternativet. Och går det dåligt för en själv, som för Schlaugs rödgröna block nyligen, kan man alltid skylla på ”invandraren i politiken”, det vill säga på det nyaste och mest främmande inslaget på den politiska scenen.
I detta fallet: skylla på Klimatalliansen.
Synen att valet enbart handlar om de åtta riksdagspartierna är också ett strukturellt problem. På alla plan blir vi som ny rörelse motarbetade och osynliggjorda.
Vi får inte våra valsedlar utdelade som de stora partierna. Det är en enorm, närmast omöjlig, kraftansträngning att samla ihop de få i en nystartad organisation som kan hjälpa till att se till att valsedlarna överhuvudtaget finns tillgängliga i de största vallokalerna.
Egentligen borde det ju vara tvärtom: De stora partierna har enorma medlemsresurser. De borde få dela ut sina valsedlar själva, medan små alternativ som Klimatalliansen borde få hjälp.
Det handlar inte enbart om resurser, även om resursfördelningen mellan etablerade partier och nya uppstickande rörelser nog är som att jämföra USA:s sammanlagda försvarsbudget med Tibets.
Det handlar också om vad man kommunicerar ut från media och diverse lobbyorganisationer.
Det handlar om vem som ställer frågorna. Vem som levererar svaren. Och åt vem.
Organisationen Researchers Desk släppte i september, några dagar före valdagen, en noggrann sammanställning av de åtta partiernas klimatambitioner.
Den visade föga förvånande att Miljöpartiet och Vänsterpartiet ansågs mest progressivt.
Men samma sammanställning hade lätt kunnat visa något helt annat om organisationen själv hade valt att ta med fler politiska alternativ på listan än bara riksdagspartierna. Då hade de traditionella partierna halkat efter och bilden av ”klimat-transformism” hade blivit väsentligt annorlunda för väljarna.
Vi får höra saker som ”X är bäst på klimatpolitik”. Jaha, men jämfört med vem? Sju fossilkramare i riksdagen?
Valkompasser i form av ”Kolla vilket parti du står närmast” är ofta missvisande eftersom de enbart redogör för åtta riksdagspartier, som, handen på hjärtat, faktiskt liknar varandra mer än de skiljer sig åt.
I en stor mängd av kommunernas vallokaler, både under förtidsröstningen och under valdagen, hade våra valsedlar placerats fel.
I en del kommuner gick man ännu längre och distribuerade riksdagspartiernas valsedlar till valställen, men inte övriga partiers. En ännu mer diskriminerande särbehandling.
Mer än en gång möttes vi av valsedlar där de åtta partierna stod för sig och övriga partier för sig, trots att detta strider mot det reglemente som Valmyndigheten bestämt. Men som kommunerna väljer att strunta i.
Placeringen signalerar åt väljaren att det är de åtta partierna som är första handsvalet, medan man eventuellt kan välja något av de andra alternativen om man tittar i en mindre låda vid sidan av. Det signalerar åt väljarna att det valet bara handlar om åtta partier – inte om alla partier.
Nu är det hög tid att reformera det svenska valsystemet och göra det rättvist och jämlikt. Alla partier bör få rätt till samma likvärdiga behandling i demokratiska val. Alla partiers resultat bör redovisas samtidigt.
Slopa termen ”övriga partier”. Med sänkt procentspärr till riksdagen kan vi också vitalisera den svenska demokratin. Det verkar behövas nu när det är så lätt att vinna val på nedmontering rättvisans och människovärdets okränkbara principer.
Så att vi slipper en valrörelse till där det handlar om kortsiktig stödröstning i stället för att rösta på vad man faktiskt vill se åstadkommas.
