”Gör vi inte det, så gör vi inte det.” Finansministerns lakoniska svar på frågan om hur Sverige med högerregeringens politik ska nå våra klimatmål till 2030 spreds som en digital löpeld. I Egypten turas världens länder om att understryka lägets allvar, FN:s generalsekreterare talar om en motorväg mot helvetet, katastrofen är alldeles närvarande. Men Sveriges regering betraktar klimatarbetet som en uppgift ungefär lika viktig som att komma ihåg att köpa en ost på vägen hem från jobbet, som Aftonbladets Lena Mellin konstaterade.
Elisabeth Svantessons citat krönte en vecka då miljöbudgeten slaktats, skatten höjts på att reparera cykeln, bonusen på miljöbilar chockats bort från marknaden och – såklart – miljöskatterna sänkts med miljardbelopp. Svantesson sa inte fel, hon sa vad hon tänker.
Men den riktigt intressanta frågan är inte varför högern struntar i klimatet, den är varför det inte kostar dem någonting.
Den politiska ekvationen är i grunden enkel. Så länge det politiska priset för att strunta i miljön är lägre än priset för att faktiskt göra något, så kommer de flesta politiker smita från ansvaret.
Tidöavtalet, SD:s trakasserier och klimatförnekandet från riksdagens talarstol har fått tusentals svenskar att ansluta sig till Naturskyddsföreningen. Det är så klart bra, men frågan är om det räcker.
Jag tänker att det behövs något mer. Regeringens politik chockar i sin skamlöshet, men den är ju samtidigt ungefär vad de stora partierna sa i valrörelsen. I stora delar är den exakt vad SD lovade.
Och valrörelsen förresten. Det var den valrörelse där Vänsterpartiet klargjorde att de inte tänkte prata om livsstilsförändringar, men slogs mot S-regeringen för lägre bensinpris.
Och S-regeringen förresten. Det var de som ropade drill, baby, drill till Sven-Otto Littorins gruvföretag i Gallok, inte kunde bärga sig att få fler landningsbanor på Arlanda och påbörjade sänkningarna av koldioxidskatten.
Ingen vill stöta sig med storstadsmännen med suv på villauppfarten. Men att svika miljörörelsen har inget politiskt pris alls.
Det här tarvar något annat än upprörda debattartiklar och like-tryckningar på delningar om regeringens brist på ledarskap.
Sverige borde ha en av världens starkaste miljörörelser. Men det är så svag att den bara har inflytande när det sitter ministrar vid bordet som bryr sig nog för att lyssna. Så länge miljöpartisterna satt där spelade pressmeddelanden och kampanjer roll. Inte i första hand därför att miljöpartistiska ministrar var rädda för kritiken, utan för att man höll med om den. Blåslampan brände inte röven, men själen.
Men vad händer när ministrarna inte bryr sig om miljön? Inget alls, tydligen.
I en artikel i Svenska Dagbladet påbörjar Cogitos Henrik Jalalian den nödvändiga självrannsakan och funderar över hur miljörörelsen kan bli folklig och få inflytande igen.
Jag har mina tankar om vad som behövs. Men det viktigaste är inte att-göra-listan, utan att diskussionen alls kommer upp på bordet. Ministrar som inte vill gör inget som är obekvämt – om de inte måste. Internationella förhandlingar, klimatlagar och enkätsvar i valrörelsen är bara värt något så länge det kostar att strunta i dem. Så hur höjer vi priset på att svika miljön? Hur gör vi det politiskt dyrare att sänka miljöskatter än att höja dem?
SJ:s bortförklaringar till bokningskaoset var samtidspoesi.
Det kanske inte hjälpte för att få folk att välja tåget.
