De fria djuren på planeten dör och trängs ut från sina hem för att ge plats åt människans animalieproduktion. För att hejda katastrofen måste vi gå över till animaliefri näring, skriver Lisa Gålmark på veckans Under ytan.
Den första vetenskapliga artikeln om växthuseffekten skrevs 1856 av fysikern och kvinnorättsaktivisten Eunice Foote. Insatsen erkändes offentligt på 2000-talet.
Är det oundvikligt att personer, fakta, förhållanden upptäcks först i efterhand? I Världsnaturfondens Living planet reports statistik över världens djurbefolkningar från 1970 till 2018 börjar kurvan i grafen högt för att sedan falla nedåt i en mjuk båge. Likt en slokande vinge på en fågelkropp. Av världens fria varelser inklusive fåglar återstår i dag en tredjedel. Det vill säga: två tredjedelar av dem som skulle ha varit de senaste generationerna ryggradsdjur på land, i skyn, i haven och sjöarna – borta.
En sedan länge pågående världsbrand som normalitet och obeveklig utveckling. Förr som kanariefågelns dagliga larm i buren i mörkret i gruvan, i vår tid som osynliga hönsfåglar i fönsterlösa stall upphängda på ett band på väg mot ickeexistens. Animalieproduktionens skogsavverkning för mark och foderodling tränger ut de fria djuren från deras hem och tvingar de djur som är kvar till närkontakt med människosamhällena. Djuren blir sjukare och färre, epidemierna fler.
Värnlösa fåglar
Den framtida prognosen går knappt att föreställa sig. När grafen når botten – var är vi då? Hur lever vi då? I American song contest 2022 sjunger sångambassadören från Kentucky Sparrow fly away samtidigt som han varligt kupar sina händer om en liten fågel – för att ett par bildrutor senare hålla fram en tallrik med hemstatens affärsmässiga stolthet: knaperstekt fågelvinge i olja. Den lilla värnlösa fågeln i handen vi vill rå om och de miljarderna betonggolvsuppfödda små fåglar vi inte tycks vilja rå om.
Sången låter vacker, men rister i hjärtat. Inte främst för att den uttrycker ett tankeglapp, utan mer för att den är avhängig ett företag som kräver av sina anställda att de bryter av vingar, sliter av halsar, maler ner fågelungar, timme efter timme, dag efter dag till en lättuggad meny för dem som inte har vanor och kunskap att föda sig på annat sätt.
I den etiska falsksångens logistik kommer, som Bertolt Brecht uttryckte det i Tolvskillingsoperan (1928), käket först. Utan sponsring från företaget, ingen sångkarriär för sångaren. Hur nödvändig är dramaturgin? Är det tvunget att människor, djur och skogar och sjöar och hav – de vi nu benämner arter, biotoper, hydrosfären, den biologiska mångfalden – oupphörligt ställs mot vartannat och varandra? I nödlägen vilka sedan måste lindras av välvilliga, privilegierade hjältar och hjältinnor som omedvetet varit med och orsakat dem.
Ställa om
Under tidigt 2000-tal fick Räddningstjänsten, tidigare brandförsvaret, i uppdrag att jämställa sin verksamhet från grunden. Snart visade det sig att rollen som den ständiga räddaren i nöden var djupt rotad. Men säg den sanning som inte går att inse, det skapade läge som inte går att vända. I stället för att som brukligt vänta på brandlarmet, läs översvämningar, torka, färskvattenbrist, bränder, började tjänsten se till så att olyckan inte uppstod. Informerade, utbildade, installerade och bytte ut. Strategier som kvinnosakskvinnor, feminister, fredsaktivister och frihetliga socialister förordat i sekel. Vägval som frammanar andra sorts projekt än dem som förutsätter skogsskövling, olidliga arbetsförhållanden och utradering av medvarelser.
Och kors i taket! Nyligen tog fågelföretaget i Kentucky ett steg i riktning mot den ickevåldsliga revolutionen. Deras alternativa meny liknar friterade fågelvingar, smakar likadant, men är gjort på växtprotein. Såsom amerikanska, europeiska, japanska och företag från Mellanöstern sedan decennier är i gång med växtalternativ. Liksom dito mjölkföretag och äggföretag börjar knappa in på de konventionellas marknadsandelar. Fastän proteiner förstås alltid och i de flesta hörn på världskartan odlats som bönor och ärtor och annat på en egen liten jordlapp – utan mellanhänder och företagsemissioner.
Expertis sedan länge redo att upptäckas. Världsnaturfondens dokumentation liksom allt fler studier av djurindustrierna visar att det inte är tillräckligt att byta till fossilfri energi. Att vi för att häva djur- och naturkatastrofen måste ställa om till huvudsakligen animaliefri näring, framställd på sätt som gynnar dem som producerar den – arbetarna och lokalbefolkningen och de som kommer efter dem: framtida generationer av människor och djur, fåglar och andra.
Förmedla allvaret
Återstår det knivigaste: Hur förmedla det brådskande allvaret? Hur få det kombinerade klimat- och miljöproblemet erkänt som metapolitik så grundläggande och nödvändig att det inte kan göras till föremål för partipolitiskt schackrande?
När börjar Folkhälsomyndigheten – såsom under pandemin – dagligen och på tv redogöra för de senaste klimat- och miljöforskningsrönen, avtalen och målen? Och visa hur behovet av växtbaserade proteiner kan säkras? Vilka de påbörjade satsningarna är? Om de räcker för att uppfylla klimatmålet och målet för biologisk mångfald till 2030 och 2045? Om nationalräkenskaperna kan synliggöra uttagen från naturen som en kostnad? Och uppmuntra folk och företag att bidra med de förändringar som krävs. Så att krisens angelägenhet och omfattning kan kommuniceras och ge alla en chans att öka de goda chanserna att göra något åt den.
