Det är i princip riskfritt att diskriminera finsktalande i Sverige i dag, menar Johanna Parikka Altenstedt, jurist och sakkunnig i nationella minoritetsfrågor.
DEBATT. Det är obegripligt hur Sverige än i dag håller på med att förtrycka det finska språket så vitt och brett; Umeå, Hofors, Göteborg, Olofström, Södertälje, Huddinge, Västerås, Hallstahammar och Malmö är bara några fall som fått uppmärksamhet under de senaste två åren för att de kämpar med näbbar och klor för att slippa ge finnar de språkrättigheter som minoriteten har, och fler exempel finns.
Varenda familj som kämpar för barnens finskaundervisning vet att när terminen börjar har de flesta skolor och rektorer ingen aning om hur många barn som behöver undervisning, vem ska vara lärare och vilka lokaler som kommer att finnas för detta. Det tar månader att komma igång med ämnet finska och tappet ersätts aldrig av kommunerna.
Och inom äldreomsorgen är biståndsbedömare lika förvånade varje gång någon tar upp sina språkliga och kulturella behov som om de aldrig hört talas om dessa, trots att doktorsavhandling efter doktorsavhandling visar språkets och kulturens betydelse för välmående, tillfrisknande och hälsa.
Det är inte rocket science: om du får prata om dina sjukdomar med vårdpersonal som kan ditt språk och du får instruktioner på ditt språk, är tilliten och förståelsen högre än om det är på ett annat språk. Och du vill gärna prata ditt språk och umgås med likasinnade på äldre dar.
Och som nu i Huddinge, återigen ser vi nitiska kommunalanställda som inte satt sig in i lagar och regler som försöker påtvinga assimilation genom att säga att ”här talas det svenska” – utan att förstå att de bryter mot många lagar och konventioner. Att säga så till finnar som pratar sitt modersmål på lunchen är rättsligt som att säga till homosexuella att ”här är vi alla hetero”.
2010 antog riksdagen lagen om nationella minoriteter som den implementering av Europarådets ramkonventioner för skydd av nationella minoriteternas kultur och språk som Sverige ratificerade tio år tidigare. Nu tolv år senare när nationella minoriteter begär sina rättigheter i kommuner visar det sig att lagen inte fungerar. Den saknar alla former av sanktioner mot det allmänna som obstruerar och vill inte erkänna de nationella minoriteternas rättigheter och särställning.
Den enda bindande paragrafen som har funnits i lagen sedan början, § 3 om informationsplikt – det vill säga att kommuner, regioner och staten lär sig lagen och informerar om dess rättigheter till dess målgrupper – är ett haveri. Regeringen har flera år sedan rapporterat om detta till Europarådet men inget händer. Kommuner kan inte lagen, och inte ens att de ska kunna lagen – och i vissa fall inte ens att lagen och rättigheterna finns.
En nationell minoritet som har rätt till sitt språk och kultur måste dag ut och dag in be, tjata, undervisa, överklaga, presentera och debattera för att få uppfylla sina mänskliga och civila rättigheter som garanteras i Europarådets konventioner, grundlagen, minoritetslagen, språklagen, skollagen, bibliotekslagen och förordningen för förvaltningsområdet för finska, samiska och tornedalsfinska.
De nationella minoriteterna är inga grupper som bränner bilar eller böcker ute för att få sin uppmärksamhet av politiker och tjänstemän, utan de förväntar sig att det allmänna kan sitt jobb och gör det korrekt – och att om så inte sker – det finns tillsyn och kanaler för att föra klagomål. Som sig bör i en rättsstat och demokrati.
Men några sådana kanaler finns inte. Det har visat sig under de senaste åren att lagen om nationella minoriteter har fått allvarliga fel. Den viktigaste är att det saknas sanktioner. Tanken om att kommuner skulle agera på ”morötter” det vill säga att regeringen skapade förvaltningsområden för språken, dit kommuner kan ansluta sig mot en rejäl påse pengar varje år, fungerar inte. Pengarna används som kommunstyrelserna vill, och ibland även mot språkgruppernas intressen, utan redovisning. Samtidigt fortsätter obstruerandet mot minoritetslagen riskfritt.
Normalt kan man i motsvarande situation finna bestämmelser i andra lagar som kan tillämpas analogt, till exempel diskrimineringslagen. Men inte när det gäller nationella minoriteter, då språket saknas som diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen. Därmed tar varken DO, Skolinspektion, Barnombudsmannen (nationella minoriteters rätt fastställs i Barkkonventions artikel 30), eller JO upp frågan om diskriminering om barnen inte får sin modersmålsundervisning eller om äldre inte får vård och omsorg på sitt språk, som minoritetslagens påbjuder.
Och den enda teoretiska vägen kvar – att stämma kommunen eller regionen – är stängd på grund av bristande rättsmedel, något som Europarådet har kritiserat tydligt. Det finns inga jurister som kan frågorna, och intresset är noll då i princip inget av nationell minoritetsrätt undervisas på juristprogrammen.
Rättsskyddssystemet i sin tur låter försäkringsbolagen bestämma att de inte ersätter rättegångskostnader i tvister om nationella minoriteter, och enligt urgamla praxis från ståndsriksdagens tider tar tingsrätterna ingen hänsyn till svagare part och diskrimineringen som rättssak utan (i strid mot EKRM:s och EU-rättens principer om rättvis rättegång och rättvist förfarande) kan besluta att den som förlorar – eller till och med tar tillbaka sin talan – ska betala alla rättegångskostnader även till exempel kommunen när den är motpart.
Kommunen som har en försäkring som gäller och egna jurister kan alltså ta vilka resurser som helt och använda sig dyra jurister för att driva upp hotet om kostnaden. Den enskilda minoritetspersonen riskerar däremot ofta både hus och hem i fall den förlorar.
Att inte beakta finskan som något värdefullt i dag är även en allvarlig felbedömning med tanke på det säkerhetsläge och försvarssamarbete som byggs upp mellan de två länderna som fram till 1809 var ett rike med gemensam förvaltning och historia. Det är ytterst viktigt att nu visa att man kan finska i Sverige, och att man värdesätter det finska i handling, för det skapar tillit och kommunikation som behövs gubevars med de hotbilder som tornar upp sig i öst.
Är det så att den svenska staten för att faktiskt förstå minoriteternas behov och rättigheter kräver att man organiserar sig i stora Pride-parader eller tänder eld på bilar och böcker på någon parkeringsplats? Är det bara genom upplopp som minoriteter kan ha dialog med den svenska staten och kommunerna?
Är det så att den gällande lagen bara är för syns skull och att ingen behöver följa den om minoriteterna själva beter sig sansat och civiliserat och förväntar sig att en modern stat inte glömmer bort dem? Är det verkligen helt riskfritt att diskriminera oss och vårt språk?
