Krönikor

Vi behöver vår, sommar, skratt och kramar utan skuld

Lera, is, multnande höstlöv som frusit till bucklig is, en plötslig glimt av solsken, sedan åter mörker och kallt regn, som övergår i blöt snö, minusgraderna glider neråt, leran fryser och nordanvinden tjuter som på Frostmofjället. Varsamt halkar du fram längs grusad asfalt, undviker isen, med sjalen virad flera varv för att skydda dina frusna kinder. Tårarna rinner. 

Så plötsligt är det nästan vår igen. Du hoppas. Men i morgon blir det åter snöslask.

Post pandemin. Det var där vi skulle vara nu. Det skulle vara över. 
Men kontoren gapar tomma och mötena med vänner är glesa. 

Jag orkar inte bråka längre. Jag sitter på pendeln med min bomullsmask och blänger på de nittio procent som flåsar fritt på sina medmänniskor i det mig veterligt enda land i världen där ansvariga inte rekommenderar munskydd. Annat än ibland. Om det är trångt. Och du känner för det. Annars inte. Typ.

Nästan varje vecka kommer nya åtgärder, som egentligen är de gamla åtgärderna, med någon lite ny tweak.

Sverige har inte de massiva konflikter vi ser i USA, Storbritannien och Frankrike. Vaccinmotståndarna är så få att de knappt märks. 

Men tröttheten är densamma. I snart två år har vi skuldbelagt möten med medmänniskor. En bra medborgare är den som isolerar sig. Ju ensammare desto bättre. Vi har ifrågasatt varandras förehavanden. ”Behövde du verkligen resa till Paris? Behövde du verkligen åka till din arbetsplats? Kunde du inte jobba hemifrån?” Och så självberömmet: ”Jag har minsann inte varit utanför dörren på flera månader!”

Boris Johnson festade. Pelosi gick till frisören. Acacio-Cortez var i Florida. Alla får skäll. 

Och jag propagerar förstås ingalunda för att vi ska sluta med vare sig masker eller avstånd, och jag vill att alla ska vaccinera sig så att vi skyddar våra sköra.

Det går att vara för åtgärder och samtidigt inse hur grått livet blivit för så många. Jag tänker särskilt på dem i början och slutet av livet, som överlag farit mest illa. 

Snöslask, isolering, skuld, skam, ångest, oro, Frostmofjällsvindar. 
Vi behöver en vår och en sommar. Vi behöver mötas, kramas, skratta, grilla, bada, dansa salsa och resa utan skam. Vi behöver upptäcka varandra utanför sociala medier. Vi behöver midsommar med Små grodorna. Vi behöver hänga med polarna på varsin barstol och spela schack med riktiga pjäser. Och vi behöver detta utan att döda våra sköra.

Fördelen med vintern är att hur mycket snöslask vi än lever med vet vi att det kommer en vår till slut, även när det inte känns så. På samma sätt behöver vi kunna lita på att det kommer pandemifri tid för allt det vi saknar.

Gisslandramat i Colleyville slutade lyckligt.

Demokraterna får inte igenom sitt “voter rights”-förslag i senaten.