Post-Doris har kommit till Kio med en tung ryggsäck och trötta fötter. Ante ser henne komma, går ner och hälsar och ser till att hon får ett rum i gästhuset. Sedan går han ner till Fontänparken för att berätta för Simone, som sköter scenen där, att hennes mamma har kommit på besök.
Åtminstone hans namn borde hon känna igen, men det verkade som om utseendet hade gått henne förbi, så han presenterade sig. Som Ante Yang, fysiker och uppfinnare. Det kändes ovant, men nu var det inte en hemlig hobby längre, det var ett yrke. Då klarnade det.
– Javisst ja, tidsmaskinisten. Var det något du ville säga just nu?
– Det är inte så bråttom egentligen. Det kom en brevbärare söderifrån, en äldre dam med en tung ryggsäck. Hon sa att hon ville tala med dig.
– Morsan, sa Simone med ett mellanting mellan suck och leende.
Ante förklarade att Doris hade varit ganska slut och att han hade bäddat ner henne i gästhuset. Han hade kunnat tänka sig att gå med Simone och se hur hon hade det. Eller bara prata en stund. Egentligen vad som helst, bara han lyckades undgå att möta studiebesöksgruppen i kväll.
Simone tackade honom. Hon sa att hon skulle gå upp och säga hej om en stund, men nu måste hon faktiskt … om det inte var något mer. Så frågade hon om Doris hade haft någon post eller något meddelande.
– Jag vet inte. Hon skulle hämta eller lämna post hos någon som hette Harry, men han var inte här. Och då fortsatte hon hit för att träffa dig. Tror jag.
Hon log och gick tillbaka till sina mikrofoner. Liksom oberörd, tänkte Ante. Men hon var kanske en sån som saker hände inuti och inte utanpå. Han gick genom små gator som han inte hade sett förut. Verkstäder och hantverksbodar, sparkcyklar som stod lutade mot väggar och plank. Det mesta var stängt så här dags. Sen kom han till den fjärde stadsporten som stod öppen ut mot den ljusa sommarkvällen och gick ut genom den.
Himlen var blekblå och oändlig över honom och solen hade inte en tanke på att gå ner. Tänk om de bara hade kunnat stanna här. Men så enkelt var det ju inte. Noor och Canberra var kvar. Mo. Juha. Det torra gräset prasslade under hans fötter och han hittade en smal stig att följa, så han följde den tills den grenade ut sig och försvann.
Det var sent när han kom tillbaka. Freddy satt på en enkel träbänk utanför porten och doftade lite skogsbrand. Hon borde inte röka när det var så torrt, tänkte han. En gnista på en tuva, så …
– Är du också på rymmen? frågade hon när han var alldeles inpå.
– På rymmen? sa Ante fast han trodde att han visste vad hon menade.
– Ja, din studiebesöksgrupp tror att vi kan lösa alla problem som blir om det blir kärnvapenkrig. Det måste vara hemskt för dem att få veta det så där av Max. Jag fattar om de skjuter budbäraren. Men ärligt talat, vad ska jag göra åt att Linus måste sälja villan?
– Inte mycket. Men jag borde inte ha blandat in mig i den där tiden överhuvudtaget, sa Ante. Inte utan att kolla historien bättre.
Freddy ryckte på axlarna.
– Det kan man ju säga, men hade det ändrat nåt? Nu vet vi. Det kanske till och med går att stoppa. Ska vi gå in? sa hon och reste sig från bänken.
Det var lugnt och stilla i Kio nu. Serveringen med den röda skylten var öppen, men alla andra var stängda. I Fontänparken låg folk och sov. De hade tagit med sig kuddar och täcken ut för att få lite frisk luft, sa Freddy. Det såg skönt ut.
——
De var hemma igen. Ida var tillbaka på tidningen, men höll på med en essä om kärnvapenangreppen mot Norden under det sena 2020-talet. Tillfälligt hade hon lämnat över sitt vanliga jobb till Nisse, som hade sommarlov. Freddy stod i en snabbmatskiosk på Söder och sålde thaimat.
Den enda i gruppen som hade stannat i Kio var skolminister Linus, som hade fått bra kontakt med en lärare i skolan där och ville studera skolsystemet. Bara de kom och hämtade honom någon gång skulle nog allt ordna sig, sa han.
Penny hade tagit tjänstledigt och tycktes ha gått under jorden. En annan minister, som hette Micke Nånting, hade tagit över hennes uppgifter tillfälligt. Han begrep inte alls varför handelsdepartementet skulle syssla med forskning och hotade med att dra in anslagen. Men hittills hade de fått sina pengar och jobbade vidare efter en idé som Noor hade fått.
Ida satt med öppen balkongdörr och skrev en natt strax efter midsommar. På dagen hade det varit för varmt, men nu var det skönt ute. Några ungdomar ropade till varandra nere på gården och en bil stannade där nere. Annars var det bara sommarkväll.
Hon började bläddra i Max bok, som Nisse hade lånat ut. Max var gärna lite abstrakt, men här var han fullständigt konkret. Den 14 juli 2027 hade en raket slagit ner (nej, skulle en raket komma att slå ner) i Mölndal. Den kom från Polen, vilket var bisarrt i sig – det var ju ett Natoland. Hon blev kall om ryggen när hon läste det. Men det var sju år kvar.
