Sommarläsning: Monstersamhället – Del 32

1900-talets ideologier har präglats av att nå ett mål eller en utopi, till exempel det klasslösa samhället eller den starka homogena nationen. Bilden av att samhället idag inte är så bra, men att när konflikterna lösts kommer vi nå ett stadium av harmoni, inte helt olikt buddhismens nirvana. Inför de utmaningar vi har idag och imorgon kan drömmarna om det konfliktlösa samhället inte hjälpa oss. Istället för att drömma om målet som en konfliktfri zon är det mer fruktbart att stanna i konflikterna. I konflikterna finns en dynamik som leder till något nytt. Att börja i konflikten är lätt. Det är där drömmar föds, rörelser skapas och där uppstår lösningar på problemen som kommer. Människor kommer alltid att hamna i kläm och människor kommer att protestera mot det de upplever som orättvisor. Vissa teknikoptimister tar just konflikterna på allvar och menar att det är viktigt att förstå att vi behöver göra prioriteringar som kanske gör att naturen skövlas och ursprungsbefolkningar tvingas bort för att vi ska kunna elektrifiera biltrafiken. Eller att skog behöver skövlas för att ge utrymme åt matproduktion, men att det är bättre på det stora hela. Jag tror det är fel, men jag kan ändå uppskatta att faktiskt ta ställning i konflikten och veta att dåliga val behöver göras. Regnskog måste skövlas för biomassa eller virke, människor måste flyttas för att få tillgång till mineralerna i marken där de bor. För att först handskas med klimatfrågan. Allt annat får komma sen. Det är i alla fall att inte blunda för att situationen kräver kraftig förändring. Som tur är, för teknikoptimisterna, är det sällan just de som behöver flyttas eller deras natur som måste skövlas. Det sker nästan alltid någon annanstans.

Vad vi vet om framtiden

Eftersom vi ännu inte kommit på något bra sätt att se in i framtiden så måste vi göra prognoser och utifrån vad vi vet om världen idag dra konsekvenserna av det. Det är mycket vi inte kan förutsäga men som får enorm påverkan på världen. Den typen av händelser kallas oftast för svarta svanar. Begreppet myntades av den libanes-amerikanske författaren och statistikern Nassim Nicholas Taleb i boken Den svarta svanen: Vad mycket osannolika händelser kan leda till. Ursprungligen symboliserade svarta svanar något absurt – alla visste att det inte fanns några sådana. När européerna kom till Australien under slutet av 1600-talet och ”upptäckte” svarta svanar fick begreppet en ny innebörd: något som ses som omöjligt, en självklar ”sanning” som sedan falsifieras. Svarta svan-händelser är alltså något som vi inte tror kan inträffa men som ändå gör det och som leder till enorma konsekvenser. Moderna exempel på detta är attacken på World Trade Center 2001 eller den arabiska våren 2011. I begreppets natur ligger att vi inte kan förutspå att händelserna ska äga rum, men att de i efterhand ses som logiska. Den snabba teknikutvecklingen och specialiseringen i samhället ökar risken för svarta svanar som är skapade av människor.
 Risken för svarta svanar antas öka i takt med att klimatförändringarna gör vädret mindre stabilt. Vi vet att även om alla utsläpp skulle stanna just idag kommer vi att se en fortsätt uppvärmning i flera decennier framåt. Vi vet att normaltillståndet har rubbats. Värmerekorden kommer att öka. Översvämningarna kommer att bli allt kraftigare, vilket vi såg en försmak av under sommaren 2021. Det här är händelser vi kan utgå från kommer att ske i takt med att världen värms upp. Politiska konsekvenser är mer osäkra, eller om vi skulle använda geoengineering i större utsträckning kan de också sätta igång processer som vi inte vet vad de skulle leda till.

Tänk dig att du är på safari. Du sitter i din jeep som i maklig takt rullar fram på den dåliga vägen. En bit längre fram står en noshörning på vägen. Du stannar bilen och iakttar det magnifika djuret. En känsla av vördnad infinner sig. Noshörningen börjar röra sig mot bilen. Du sitter kvar, plockar fram kameran och tänker att det här blir schysst till Instagram. Sara på jobbet kommer att imponeras av de här bilderna. Noshörningen fortsätter gå mot jeepen. Snart är den framme. Men vilka jävla bilder du ska ta. Innan du vet ordet av har noshörningen accelererat och välter din bil. Du är i en jobbig sits, glömmer bort de schyssta bilderna till Instagram och får kämpa för ditt liv. Som kontrast till de svarta svanarna finns det något som kalllas grå noshörning (inom riskforskningen älskar de tydligen djur med färger). Begreppet myntades av den amerikanska författaren Michele Wucker och hon kallar det ”en metafor för något stort och uppenbart som kommer mot dig”. Den leder till stora konsekvenser och är trolig men vi gör ändå inget åt den. Som om ”elefanten i rummet” och den svarta svanen fått en avkomma. Ett sannolikt hot som långsamt närmar sig men som vi inte gör något åt. Kanske är det den grå noshörningen som är det vi bör tänka mer på även om de svarta svanarna också är relevanta. Klimatet och miljöproblemen pratar vi om, vi vet att det är på väg men vi gör inte tillräckligt. Även pandemin var något vi visste skulle ske. Inte just att det skulle bli ett coronavirus, inte exakt hur det skulle slå men att det var frågan om ”när” och inte ”om” en pandemi skulle komma. (Fotnot 68) De kommer, som jag skrivit tidigare, regelbundet i mänsklighetens historia, men på grund av exploateringen av tidigare orörd mark verkar de komma oftare och spridas snabbare än tidigare. Till skillnad från svarta svanar kan vi faktiskt göra något åt de grå noshörningarna (även om det leder till att dina Instagrambilder blir lite tråkigare).

Ordfront förlag 2022