Det börjar bli en otäck vana för den socialdemokratiska regeringen att hasta igenom beslut. Är det inte en pandemi som kräver en lag som direkt ger dom själva helt orimlig makt att inskränka folks liv så är det hotande cementbrist. Och är det inte cementbrist som kräver att mark- och miljödomstolen och lagen snabbt körs över så är det hot om misstroendevotum. Och är det inte hot om misstroendevotum som kräver snabbeslut om hur kärnavfall ska förvaras i säkert i 100 000 år så är det Ryssland som tvingar oss att kasta en politik som gett 200 år av fred i sjön på några veckor. För att bara ta några av de senaste senaste årens panikbeslut.
Det finns gott om argument mot ovanstående beslut i sak, men oavsett vad vi tycker i sakfrågan bör alla verka för att den demokratiska processen värnas. Inte minst när det gäller ett säkerhetspolitiskt beslut som motiveras med att vi vill försvara vår demokrati tillsammans med andra ”demokratiska stater” (Turkiet kommer definitivt av den svenska regeringen räknas som en försvarare av demokrati och mänskliga rättigheter från nu).
Demokrati tar tid, demokratiska processer ska vara tröttsamt långsamma, det ska vara segt för att allt ska hinna belysas, processas och diskuteras. Ju större beslut, desto viktigare är det, och därför har vi tröghet inbyggd i det demokratiska systemet. Det är utredningar, remisser, yttranden, utskottsbehandlingar och utanför det, när det fungerar som bäst, en levande diskussion i samhället. Grundlagsändring kräver till och med två beslut med ett riksdagsval emellan.
En gång i tiden byggde sossarna hela rörelser och verksamheter som ABF och Folkets hus för skapa just det demokratiska samtalet. I dag gör man allt för att slippa de samtalen. Det är riktigt illa och ett grundläggande hot mot demokratin. Dessutom gör man det med riktigt stora och för väldigt lång tid avgörande beslut som inte finns någon verklig stress runt. Det radioaktiva avfallet ska förvaras i 100 000 år och de värsta kärnkraftromantikerna tror dessutom att det kan användas i fjärde generationens kärnkraft och då ska det inte grävas ner alls. När Rysslands militär är både svagare än på decennier och fullt upptagna av att kriga i Ukraina kan det inte vara bråttom att springa in i en kärnvapenallians. Cementen kanske hade blivit marginellt dyrare vid ett stopp på Gotland om byggbranschen fortsatt vägra ställa om på riktigt, men den hade inte, till skillnad mot Gotlands grundvatten, tagit slut.
Stressandet har gått så långt även när det gäller de formella delarna att till och med lagrådet har sagt ifrån. Men inget tyder på att sossarna tänker ändra sig och därför lär inte Natobeslutet bli det sista som behandlas så här demokratiskt nonchalant om S får sitta kvar efter valet i september. Ur denna synvinkel är de flesta andra regeringsalternativen bättre eftersom de sannolikt kommer innehålla tre eller fler partier som både sinsemellan och internt har sina processer.
Partierna tappar medlemmar och blir mer och mer toppstyrda. I sossarnas så kallade rådslag om Nato, innan partitoppen gick emot sin egen kongress, fick bara partitoppen prata, resten fick lyssna. I de stora medierna har under denna korta tid i stort sett bara Natoanhängare fått komma till tals, ibland har pliktskyldigt Svenska freds bjudits in, men mer än så har det sällan blivit. Politikerföraktet breder ut sig, färre och färre vill engagera sig i partier och konspirationsteorier och högerextrema vinner mark.
I detta läge är det viktigt att värna demokratin och demokratin behöver tid, demokratin måste får vara seg. Sossarnas panik och stress är därför ett betydligt mer reellt hot i dag mot den svenska demokratin än någon främmande makt. Det borde även anhängare av Nato inse.
Erdogan kanske stoppar den svenska Natoansökan.
Mer troligt är att den svenska regeringen börjar krypa för Erdogan.
