Den inrikespolitiska konsekvensen av den socialdemokratiska partiledningens helomvändning är redan uppnådd – Natomedlemskapet blir ingen avgörande fråga i det förestående valet eftersom S och alla de borgerliga partierna nu är överens. Men den folkliga förankringen av denna mycket stora förändring i svensk utrikes- och försvarspolitik saknas eftersom det inte fanns tid att ta reda på den. Men nu har denna tid infunnit sig, skriver Sven Britton.
DEBATT. Vår forcerade Natoansökan har nu fastnat och det är oklart hur lång tid det tar innan vi gjort tillräckligt för att Turkiet –av alla länder! – ska släppa in oss i den militära Natovärmen. Enligt utrikesminister Ann Linde kan det ta månader upp till år som med frihandelsavtal med Kanada som det tagit sex år att få i hamn.
Säkerhetsläget är fortsatt allvarligt men något vi lärt oss sedan 24 februari i år är att kriget i Ukraina blir långvarigt. Ukrainarnas beslutsamhet att försvara sin unga demokrati emot den ryska invasionen är fortsatt stark och inkräktarens förmåga och stridsmoral svagare än vad det fruktats.
Vi påminns om att Rysslands nationalbudget bara är tre gånger så stor som Sveriges trots en tjugo gånger större befolkning för – att inte tala om hur mycket större landet är i yta. Av denna blygsamma budget används minst fem procent men troligen det dubbla till militäruppgifter – hänsynslöst mot folkets dagliga behov.
Vi borde ha lärt oss hur fattigt landet är – något som blev uppenbart vid Berlinmurens fall då det visade sig att Sovjet inte alls var den rika stormakt som det talades om i västerländska medier och så som det egna folket intalats.
Den inrikespolitiska konsekvensen av den socialdemokratiska partiledningens helomvändning är redan uppnådd – Natomedlemskapet blir ingen avgörande fråga i det förestående valet eftersom S och alla de borgerliga partierna nu är överens. Men den folkliga förankringen av denna mycket stora förändring i svensk utrikes- och försvarspolitik saknas eftersom det inte fanns tid att ta reda på den. Men nu har denna tid infunnit sig.
En avgörande omröstning ska visserligen hållas i riksdagen senare men även om ledamöterna där skulle tillåtas rösta efter sitt samvete snarare än efter sin partiledning, som påbjudes i den parlamentariska demokratin, är nog omtanken om taburetterna så stark att uppriktigheten hotas.
En folkomröstning med ett positivt utfall skulle bidra till att ge besked om att innevånarna verkligen föredrar de ökade kostnaderna i pengar och miljöpåverkan som ett kraftigt ökat militärt försvar innebär med de budgetförändringar det för med sig.
Ett av de billigaste knepen i att snabbt få med folket på noterna inför helomvändningen har ju annars varit att antyda att om vi inte går med kommer försvarsutgifterna att behöva fyrdubblas och utgöra fyra procent av nationalbudgeten, ett påstående som man fått gå till andra världskrigets beredskapskostnader för att söka belägg för.
Ett ja till Nato-medlemskap i en folkomröstning skulle internationellt slutgiltigt bekräfta att Sverige nu definitivt ändrat kurs och sällat sig till den USA-ledda försvarsalliansen.
Men i händelse av ett negativt utfall måste ansökan omprövas och frågan om hur Sverige bäst försvarar demokrati och mänskliga rättigheter inom och utom vårt vårt land diskuteras ute bland människorna.
Alla krig slutar i en förhandling. Det rationella vore att vända på steken och börja med förhandling så att krigets förödelse inte uppstod. Men i stället är upprustning nu som då det gängse svaret när risk för väpnad konflikt tornar upp sig. Måste det vara så?
