I torsdags rapporterade SVT om att 12 kvinnor blivit mördade av en man de hade eller tidigare hade haft en relation med, bara under de första sex månaderna i år. Det är att jämföra med 14 stycken under hela förra året. Detta trots att regeringen 2021 sjösatte ett stort åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor. I det 75 sidor långa programmet kan man bland mycket annat läsa

”Att det finns starka samband mellan att ha dålig ekonomi, arbetslöshet, ohälsa och utsatthet för våld. Våldsutsatta kvinnor har ofta sämre ekonomiska förutsättningar än kvinnor som inte blivit utsatta för våld och personer som under lång tid mottagit ekonomiskt bistånd har i högre grad än andra varit vårdade för eller avlidit på grund av yttre våld, det gäller både kvinnor och män. Ensamstående mödrar med ekonomiskt bistånd lyfts särskilt som en riskgrupp för att utsättas för våld. Personer som drabbas av våld löper en större risk att behöva ekonomiskt bistånd och risken kvarstår många år efter att våldet har upphört.”

Trots detta är det inte en enda av de 99 punkterna i programmet riktade mot att lösa problemet med ekonomisk utsatthet. Det är många mycket bra insatser som står listade, men frågan om att lyfta människor ur fattigdom och på det viset minska deras utsatthet för våld lyser oroväckande starkt med sin frånvaro. Den enda åtgärd som beskrivs, och då inte ens i någon av punkterna, är att socialtjänsten ska bli ännu bättre på att fråga kvinnorna som ansöker om försörjningsstöd om de utsätts för våld i hemmet.

Något som inte ens står med i programmet, men som är en väldokumenterad sanning, är att en stor del våldsutsatta kvinnor stannar kvar i destruktiva förhållanden för att de inte ser någon ekonomiskt trygg utväg. Om man lever på försörjningsstöd exempelvis vet man aldrig om man kommer få det beviljat nästa månad, eller månaden efter det, eller när pengarna kan tänkas komma om man råkar missa någon detalj i ansökningen. Det ger inte direkt goda förutsättningar för att kunna visualisera en bättre framtid för sig själv och sina eventuella barn.

Ni som läser mig regelbundet vet givetvis vart jag är på väg. Basinkomst. Om vi som samhälle ännu inte är redo att ge alla invånare en basinkomst så borde vi iallafall kunna vara överens om detta: Om en person som är utsatt för våld i hemmet vågar erkänna detta för sin handläggare på socialtjänsten, och tar emot hjälp i form av exempelvis skyddat boende, så är det helt orimligt att den personen ändå måste fortsätta att ansöka om försörjningsstöd varje månad och således riskera att stå utan ekonomiska medel.

Vi borde kunna enas om att de som försöker lämna en våldsam relation eller lever under hot om våld från sin tidigare partner, och därför inte kan varken röra sig fritt i samhället eller arbeta på samma villkor som andra, borde vara garanterade en summa pengar på regelbunden basis tills situationen, förhoppningsvis, blivit bättre.

Punkt nummer 100 i programmet borde lyda: basinkomst för alla våldsutsatta som lämnar en destruktiv relation. Och våga inte komma och påstå att det skulle bli för dyrt, för då blir genast motfrågan – vad är ett liv som inte släcks värt?

I kapitalismens tidevarv handlar många aktiviteter om lönsamhet och pengar för att ha medel till livsstilar där våra inköp i sin tur för hela planeten allt närmare katastrofens rand. Att stanna upp det industriella kretsloppet vore också en katastrof (säger experterna) då det krävs miljardtals transaktioner för att hålla världens samhällsekonomi växande och levande.

Skogens värde översätts i siffror. Pengar krävs i vår snabbt rullande vardag. Ingen vill hamna på bar backe. Allt fler personer i Sverige sjukskrivs för stress och utbrändhet och sliter med att försöka få ihop livspusslet. FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna beskriver i många punkter rätten till ett värdigt liv oavsett nationalitet och livsplats.

Att erkänna de rådande omständigheterna ger idén om global medborgarlön: Om vi skapar en (påhittad) digitalt fungerande ekonomisk infrastruktur tillerkänns varje människa tillräckligt med pengar för ett värdigt liv, och då har vi kommit långt. Kan medborgarlön – en stadig basinkomst för alla, kanske med motkrav i form av viss delad samhällstjänst – vara en lösning?

Många av de sysslor som anses besvärliga att arbeta med: som diverse fysiskt arbete, städning, vård, med mera, skulle kunna delas upp på många fler personer, som med en basinkomst på till exempel 15 000 kronor i månaden då har möjlighet till mer i inkomst – men med betydligt färre arbetstimmar per månad. Den tyska ekonomijournalisten Ulrike Herrmann skriver dock i sin bok Kapitalismens slut (Fri tanke 2023) att medborgarlön inte är ett ultimat förslag då den, för att vara möjlig, som modell relaterar till en stadigt växande ekonomi, vilket är ohållbart som framtid (sidorna 225–226, Herrmann 2023).

Världen är ekonomiskt ojämlik. Men kanske kan vi ändra på det? Vi är nu åtta miljarder människor som har varsin människokropp, och varsin livstid här på jorden. Vi behöver erkänna att samtliga nu levande människor är i behov av en fungerande ekonomisk struktur. Samtidigt har vi som värld inte råd med de fossila utsläpp som vi skulle ha om åtta miljarder personer arbetade heltid. Och samtidigt sker redan mängder med arbete bara för att någon ska tjäna pengar, och då struntar man i naturens väl. 

Jag föreslår att vi väljer ett digitalt påhittat belopp per månad som ”världen” kan ge gratis till oss alla, oavsett ålder, och land. Dessa digitala pengar ska gå att använda till det vardagliga livets kostnader. Istället för att miljarder invånare arbetar med diverse idiotiska saker eller använder till exempel sin moped, motorcykel, lastbil eller bil för resor som varit nödvändiga för att få ihop mer pengar till hushållet, kan vi allesammans ta det lite lugnare.

Att ha tillräckligt med pengar är en situation som familjer med en förmögenhet redan lever med. Man försörjer sin släkt och familj och tar hand om alla så att ingen svälter eller lider ekonomisk nöd. Det synsättet kan vi ta till oss och översätta till alla människor på hela jordklotet. Det behövs samtidigt världsomfattande information att vi inte har råd med de utsläpp som pågår just nu. Alltså får vi kanske stänga mycket av den pågående produktionen, för vår överlevnad och framtids skull.

Kan vi låta oss nöjas med allt det som redan har producerats? En livsuppgift för alla nu levande att klara. Uttrycket: ”Det finns redan tillräckligt med kläder för att räcka till alla på Jorden i sex generationer framåt”, säger att vi faktiskt klarar oss med allt det som världens fabriker redan skapat. Vi kanske till viss del får byta livsstil. Det är ett världsprojekt! 

Åtgärden som socialtjänsten erbjuder kallas förmedling och innebär att kommunen hjälper till med själva hyresinbetalningen. Detta för att hyran inte ska betalas in för sent – vilket i förlängningen kan leda till vräkning. I dagsläget erbjuder 202 av landets 290 kommuner förmedling.

Men systemet, som ska vara ett skyddsnätet för att människor ska få behålla sina hem, fallerar ofta. Var femte kommun som lovat att sköta folks hyresinbetalningar har missat att betala i tid till rätt mottagare under de senaste 3,5 åren, visar en enkät som Hem & hyra skickat ut.

Göteborgs kommun har rapporterat cirka 40 missar sedan 2020. Jenny Broman (V), kommunalråd och högsta ansvariga politiker för kommunens socialtjänst, säger att det inte bara kan få katastrofala konsekvenser för enskilda – utan även skada förtroendet för socialtjänsten.

– Självklart kan det vara den ­mänskliga faktorn i något enstaka fall, men om det sker i många fall så är det ett systemfel som vi behöver titta på. Hade vi haft vetskap innan så hade vi ­agerat direkt. Vi tar det här på stort allvar, säger hon till Hem & hyra.

Tidningen granskning visar också flera hyresmissar i kommuner som själva rapporterat att de inte haft några missar alls. Det innebär att det troligtvis finns ett stort mörkertal.

Rati Kupatadze, från Georgien, har i tio månader arbetat som bud för företag i Stockholm, skriver Forte i ett pressmeddelande.

– Liksom de flesta av mina kollegor så ser jag det här som ett tillfälligt jobb. Jag är utbildad arkitekt men det är svårt att som ny i Sverige få in en fot på arbetsmarknaden. Så nu pluggar jag Svenska för invandrare vid sidan om. Drömmen är att jobba som arkitekt även i Sverige, säger han.

Han är en av 17 plattformsarbetare som under två månader tagit foton under sina arbetsdagar och sedan i grupp diskuterat hur ögonblicken relaterar till deras hälsa.

Resultaten från Gig-health-projektets fotostudie har samlats i boken Bra och dåligt med plattformsarbete, som innehåller ett urval av arbetarnas foton med kommentarer.

– Men jag försöker se det ljusa i jobbet också. Det är ändå flexibelt och lätt att få. Fast det finns mycket som kunde bli bättre. Det är ett monotont och ensamt jobb, och det finns inget ställe där vi kollegor kan träffas och umgås. Arbetsgruppen förändras hela tiden. Det gör att arbetsgivarna inte behöver bry sig om oss så mycket – de kan lätt hitta ny personal, säger Rati Kupatadze.

De största grupperna inom gigekonomin är bud, taxichaufförer och frilansare. En konsekvens av att företagen anlitar gigarbetare på olika uppdrag är att många inte har samma tillgång till trygghetssystem som en anställd.

Nuria Matilla-Santander, ansvarig forskare för Gig-health-studien, säger att målet är att ringa in det som fungerar bra med plattformsarbete, men också att få fram starkare rekommendationer för att förbättra gigarbetarnas anställnings- och arbetsförhållanden, hälsa och välbefinnande.

– Många plattformsföretag har slogans som ”Var din egen chef och ha ett flexibelt jobb”. Stämmer det med verkligheten? De utvidgade resultaten från studien har vi nästa år, säger hon.