Ida ska parkera Ellis skåpbil på parkeringen utanför Tidningens redaktion, där hon ska sitta och jobba en stund och sen övernatta. Men parkeringsskivan är borta, och medan Ida letar efter den kommer chefredaktören Anna ut och börjar prata. Hon vill ha ett snabbt svar av Ida på om hon kan vara med i Tevetolvs morgonsoffa nästa dag.
– Vad det ska handla om? Tidsresor, förstås, sa Anna.
– Det hade kunnat vara något annat. Journalistutbildningar kanske, sa Ida svävande och började lyfta ut väskorna med kläder, varmvattensflaskor, mat och sovsäck.
Anna gav till ett litet skratt och tillade att det skulle komma två ministrar, så regeringen ville tydligen visa att den hängde med i det senaste. Utbildningsministern och handelsministern.
– Varför just de?
– Jag vet bara att utbildningsministern kommer för att försvarsministern inte kunde. De frågade henne först, det är lite obehagligt, tycker du inte? Men utbildningsministern blir väl bra. Det här öppnar ju möjligheter, inte bara inom naturvetenskapen utan också för den historiska forskningen. Och tänk om skolorna fick tillgång till tidsresor …
Ida ställde försiktigt ner en kasse med matvaror i inte helt förslutna förpackningar på marken bredvid höger bakhjul. Om skolorna fick tillgång till tidsresor? Spännande i teorin. Nu måste hon dra ut den svarta plastmattan som täckte bilgolvet. Den var kall, hård och motsträvig, Anna tittade ner på sin broderade röda kappa och bad om ursäkt för att hon inte hjälpte till.
– Ingen fara, Anna, sa Ida. Men tidsresor i skolan? Jag är inte så säker på … men där är den ju! Parkeringsbrickan.
Hon kröp in i bilen och hämtade den.
– Toppen! sa Anna. Du, jag hade tänkt att vi skulle prata ihop oss lite om hur vi kan använda den här nya tekniken. Komma med bra idéer innan andra kommer med dåliga. Men jag börjar bli sen till middagen, så vi kanske kan ses en kvart innan i morgon? Jag messar dig adressen.
Sen skyndade hon iväg över den hala parkeringen som inte sandades på helgerna. Det var ett ineffektivt sätt att ta sig fram, man fick hela stressen av att ha bråttom, men utan att komma fortare fram eftersom stegen for åt alla håll, noterade Ida. Sen satte hon lord Peter Wimsey i öronen igen, packade tillbaka allt som skulle vara i bilen, stängde, låste, gick in och larmade av.
Det var som vanligt där uppe. Det bleka lysrörsljuset, surret inifrån serverrummet, diskmaskinen igång i köket. Det var något paradoxalt vilsamt över det hela. Hon lagade till sin medhavda mat i mikron, det var något föga minnesvärt med potatismos, men lade sig väl tillrätta i magen.
När hon var klar med det jobb hon tänkt göra satte hon sig på brandtrappan med en kopp kaffe. Det var många tankar som snurrade i huvudet, men morgonsoffan var vad hon borde tänka på. Vad skulle hon säga? Att man borde undvika att resa i tiden för klimatets skull. Man kunde ju ha nytta av erfarenheter från de tidsresor som redan var gjorda ändå. Dessutom behövde man då inte utsätta elever eller lärare för fara.
Det blev snabbt kallt om baken på brandtrappan, det var en nackdel med jackan jämfört med duffeln. Så hon klättrade in genom fönstret och stängde det. Sen gick hon in och lade sig och satte mobilen på ringning tidigt.
Tevetolv var en samhällskanal, som gärna tog upp kontroversiella frågor och som lutade lite åt det liberala hållet och kallade det objektivitet. De höll till i en lokal på bottenvåningen i ett hus i Midsommarkransen, säkert en före detta butik. Ida letade upp det på Google för att säkert hitta dit, och när hon kom fram var hon en halvtimme för tidig. En blek, smal tjugo-nånting-åring i ljusblå t-shirt med tevebolagets logga hälsade henne välkommen och sa att han hette Alexander.
– Där kan du ta kaffe och här kan du slå dig ner och vänta, föreslog han och pekade i tur och ordning på en kaffeautomat och en ljusblå Ikeasoffa.
Hon gjorde det. Det var som hos tandläkaren, fast allt var nymålat och wannabe-glassigt. Alexander kom och frågade om hon ville klä om, men hon hade valt mellan två par byxor och två tröjor som låg i packningen. Det var antagligen därför han hade frågat, men under rådande förhållanden fick de nöja sig med att hon var hel och ren. Äh, det visste väl alla att journalister levde sina liv i skrynkliga trenchcoatar.
Ministrarna kom tillsammans med ett litet följe av pingvinklädda gossar som måste vara livvakter, men Anna syntes inte till. Handelsminister Penny Marklund satte sig bredvid Ida i soffan och frågade om hon var tidsresenären.
– Jo, det är jag, sa Ida.
– Det är så spännande, alltihop, sa Penny.
Ida kunde bara hålla med. Men var fanns Anna? Mobilen hoppade till i fickan och hon tog fram den. Ett meddelande. ”Hej Ida! Hemskt ledsen, jag vaknade med halsont och kan inte prata. Du klarar det fint själv. Lovar att titta!”
Hon hann inte avgöra om det gjorde henne mer nervös eller lugnare att vara på egen hand. Lite av varje kanske. Sen kom Alexander och sa att hon skulle in i sminkrummet och sen var det dags. En annan soffa, rummet fullt med kameror och starka lampor. Det smetiga sminklagret låg mot huden och kändes som om det skulle börja rinna när som helst – hon kom att tänka på Rudy Giuliani och hans rinnande hårfärg. Och så var den kemiska lukten, kamouflerad med parfym.
En stund senare var det över. Sminket var avskalat och hon hade en bukett gula prästkragar i näven när hon gick mot tunnelbanan igen. Om det nu fanns gula prästkragar. Det kändes som om det hade gått bra. Nisse hade kommit in på länk först från folkhögskolans matsal, där mottagningen var bäst. Men den bröts efter en stund och de fick köra vidare utan Nisse.
Programledaren hade inlett morgonsoffehurtigt och bett Ida att kort berätta vad hon hade varit med om. Sen fnissade hon lite och frågade om det verkligen var sant, och om Ida hade trott att det var sant. När hon fick Harriets roll klar för sig blev hon väldigt nyfiken och Ida fick visa en bild på henne i mobilen. Tekniken var det också mycket prat om, många frågor, men inte så många svar.
När de kom till den anakrona teknikens möjligheter blev det tydligt att hon hade spånat med Anna på hur den kunde revolutionera utbildningen i både det ena och det andra. Tänk, till exempel, att låta studenter från 1800-talet studera i dagens Sverige – hade då inte industrialismen utvecklats ännu snabbare? Handelsministern framkastade att man på så vis kunde få hundratals års utveckling till i princip ingen kostnad, och utbildningsministern såg andra chanser till utbyte.
Ida hade till slut räckt upp handen för att få säga sitt. När programledaren gav henne ordet sa hon det hon hade sagt till Anna. Hon trodde inte på en storskalig trafik mellan tider, och av klimatskäl borde tidsresorna helst undvikas helt. Även om det nu gick att hitta en tidsmaskin eller någon som kunde bygga en. Men de resor som redan gjorts hade gett viktiga kunskaper som hon gärna skulle berätta om en annan gång, sa hon, eftersom programledaren viftade och pekade på klockan.
Sen var det dags för ett avsnitt ur Nisses dokumentär, tydligen med hans tillstånd. Det var en sekvens där Sebastian Emmer visade Nisse runt i Visdomens hus. Allt såg ultramodernt och obegripligt ut och alla oohade och aahade. Varpå programledaren rundade av inför reklampausen.
Anna skickade ett nytt textmeddelande: ”Bra jobbat! Nästa gång pratar vi om Tidningen också.”
Visst ja, det hade hon glömt. Det hade ändå inte funnits tid. Sen fanns det ett sms till, och det var från Nisse.
