Zoom

Sommarläsning: Monstersamhället – Del 31

Sommarens följetong, Monstersamhället - från förnekelse till framtid, av Herman Geijer.

Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på zombieöverlevarexperten och författaren Herman Geijers nya bok Monstersamhället – från förnekelse till framtid (Ordfront förlag). Hela boken går som en följetong torsdag till söndag på tidningensyre.se eller i Syreappen. I dagens avsnitt får vi följa med på ett tankeexperiment in i en fiktiv framtid, som ser tillbaka på vårt leverne som musealt skräckexempel. 

Vår kultur är så matad av sagan om evig tillväxt och upplysningstidens framstegstanke att det är svårt att tänka sig något annat. Frågan är vad som händer när de eviga framstegens ideologi och ekonomi närmar sig väggen. Vad gör det med oss om vi slutar tro på framtiden? Skulle det samhälle vi lever i överleva om vi inte tror på berättelsen om evig tillväxt? Det kanske är så att framtiden har haft sin storhetstid. Att den har spelat ut sin roll för att hitta rätt riktning. Utopierna verkar i alla fall döende som kollektiva projekt. Kanske går det att säga att utopierna har individualiserats och handlar mer om att bli den perfekta människan. Att ha den perfekta kroppen, bo i den mysigaste lägenheten på den trendigaste adressen, äta lagom för att i slutändan kunna maximera sin lycka. Det släpps mängder av böcker som går ut på att ”maxa livet” och det är lätt att dras med i tankegången eftersom den stämmer väl överens med tidsandan. Drömmen om den kollektiva frigörelsen eller utopin kan kännas hopplöst omodern. Det har också sipprat ned i vår syn på kollektiva problem: Klimatkrisen ska lösas med sopsortering och konsumtion av ekologiska varor. Vi som individer har ansvar för samhällets krisberedskap. Det är individen som är i centrum och våra handlingar spelar all roll i hela världen. Den här synen måste vi göra upp med. Den isolerar oss. Gör oss till varandras konkurrenter i en ändlig värld. Kanske är det lättare om vi ser oss som dödliga. Som umbärliga. En kollega på jobbet brukar säga att kyrkogården är full av oumbärliga människor. Och du kan nog räkna med att du i bästa fall blir bortglömd inom några generationer. Men om du är en del av en rörelse, ett kollektiv, kommer du att finnas kvar i den. Du är en bäck som runnit ut i en större flod och bidragit till dess styrka och mål. I det kollektiva kan vi se att vi lever, att det vi kämpat för finns under en lång tid framåt.
 Framtiden idag har flera riktningar och tekniken spelar inte samma roll i framtidsbilden som den gjort tidigare. Kanske är populärkulturens apokalypsskildringar ett tecken på att vi står utan karta och med en knappt fungerande kompass.

Joanna Macy och Chris Johnstone lyfter i Aktivt hopp tre olika berättelser som just nu slåss om att bli den rådande. Den första kallas ”Business as usual” och är väl den vanliga berättelsen om att människan kommer att lösa alla problem som uppkommer och ”klara” klimatförändringarna med fortsatt utveckling. Det är teknikoptimisternas framtid – ”mer av samma” som Macy och Johnstone säger. Den andra kallar de ”Det stora sönderfallet”. Det är den apokalyptiska berättelsen där allt går åt skogen och människan tar kål på sig själv och nästan allt liv på planeten. Som motberättelse lyfter de istället ”Den stora omställningen” som handlar om att kollektivt omorientera samhället så det blir livsbefrämjande. Även om de inte förnekar att den också kommer att innehålla kollapser är det en tredje revolution efter den neolitiska och industriella. En snabb djup förändring inifrån. Den typen av dramaturgi är lockande. Att vara en del i den stora förändringen vi har framför oss. Att kunna se tillbaka på sitt liv och tänka: ”Vi gjorde det, fast vi var uträknade och allt såg hopplöst ut.” Bilden känns igen från nästan varenda Hollywoodfilm. Att vinna efter att ha stått mot repen och blivit påpucklad i tolv ronder genom en mirakulös vändning i slutsekunderna. (Fotnot 67)
 Jag tror att det går att mobilisera ett politiskt projekt utifrån den berättelsen. En berättelse är något rörelser kan knyta an till, men en berättelse utan rörelse är inget värd. Ett exempel på en intressant liknande ny historia som inte är nattsvart är den fiktiva Rough Planet-reseguiden Notterdam 2045. Bakom guiden ligger organisationen Reinvent Decarbonisation och flera universitet. Syftet är att beskriva hur samhället kan ställa om till att ha nära nog nollutsläpp av växthusgaser. I glättig text beskrivs hur det går att turista i staden Notterdam år 2045. Det mest intressanta är hur kulturen i staden är beskriven. Burning Mankind-festivalen, de flerfiliga cykelbanorna, minnesmärket över Black Friday med varningstext om att det kan ge traumatiska flashbacks för äldre besökare (”Allt ska bort! Upplev den autentiska ångesten över konsumtionssamhället i Nhine’s simulerade reor”) eller varning om att besöka staden med egen bil (eftersom Notterdambor hatar privatbilism). Historiska tillbakablickar över pandemin 2020 som en av de första som kom och serien av ekonomiska krascher som ledde fram till sociala förändringar. Men även anpassningen till de återkommande översvämningarna som flytande pontonodlingar som använder avsaltningsanläggningar. I Notterdam 2045 målas en bild av en möjlig framtid upp. Att göra den i form av en akademiskt väl underbyggd reseguide gör den mer tillgänglig och tänkvärd, en bra form av tankeexperiment. Vad som bara skymtar i bakgrunden är konflikterna som uppstått när världen 2045 klarat IPCC:s 1,5-gradersmål.
 Genom det vardagliga i en reseguide kan vi faktiskt se ett framtida samhälle. Utan att ta bort problemen och konsekvenserna av klimatförändringar eller kris i resursförbrukningssystemen i världen. Den visar, i all enkelhet, hur ett fossilfritt mer lokalcentrerat samhälle skulle kunna se ut. Alltså att vi dras med problemen och anpassar oss snarare än som många teknikoptimister försöka lösa alla problem som finns. Reseguiden är utopisk i sin realism – inte sannolik men möjlig. Att just vara i de problemen som finns och söka vägar ut går att koppla till både Martin Hägglunds och ACT:s sökande efter att vara i nuet, i problemen istället för att mentalt försöka fly och hoppas på något annat. Det väcker också tankarna kring ett ”hur”. Hur nådde de dit? Vilka metoder använde de? Vilka var de stora vändpunkterna? Var det som i The ministry for the future en organisation under FN? Var det IPCC:s rapporter 2021 och 2022? Eller en naturkatastrof som dödade miljontals?

Ordfront förlag 2022

Fotnoter

67. Även om en bättre liknelse kanske skulle vara Rocky 1, där han förlorar matchen men vinner något slags moralisk seger eftersom han klarade alla ronderna mot en överlägsen motståndare.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV