Jag menar att detta är enda chansen för de rödgröna småpartierna att inom överskådlig tid komma in i riksdagen. Det skulle visserligen inte ha räckt i årets val med tanke på deras dåliga resultat, men vi ska inte underskatta de dynamiska effekterna, skriver debattören.
DEBATT. Nu vet vi hur det gick i valet: Det blir en högerregering med stöd av Sverigedemokraterna. I valrörelsen kunde Sverigedemokraterna dominera dagordningen och fick de andra partierna att röra sig åt deras håll.
Valresultatet för de mindre rödgröna partierna ser mycket dåligt ut. Enligt de preliminära siffrorna från 15 september får Feministiskt initiativ, Partiet Vändpunkt och Klimatalliansen sammanlagt mindre än 0,1 procent, en dramatisk nedgång för FI som fick 0,46 procent i förra riksdagsvalet.
En orsak till detta resultat kan vara att många sympatisörer till de mindre rödgröna partierna stödröstade på V eller Mp för att slippa de brunblå, en annan orsak kan vara splittringen mellan F!, Klimatalliansen och Partiet Vändpunkt, varav inget hade en realistisk chans att nå över fyraprocentsspärren.
Det finns behov av en motkraft som drar politikens tyngdpunkt åt ett annat håll. Tänk om valrörelsen 2026 i stället för en tävling i främlingsfientlighet och klimatförnekelse kunde bli en tävling i att komma med radikala klimatförslag!
Ett led i detta borde vara att de mindre rödgröna partierna börjar samarbeta för att i bästa fall komma in i riksdagen, eller åtminstone bli en blåslampa som tvingar V och Mp att gå åt deras håll för att inte förlora röster.
Jag tror inte det skulle vara en bra idé att söka samarbete med V eller Mp, då de mindre partierna då skulle riskera att krossas i det större partiets varma omfamning.
Jag tror inte heller att det vore en bra idé att försöka slå ihop flera partier till ett, det skulle bara leda till svåra, onödiga diskussioner om detaljer i respektive partiprogram.
Vad jag föreslår är ett valtekniskt samarbete där alla medverkande kan behålla sin särart inom en gemensam ram. Flera partier ställer upp under en gemensam beteckning (till exempel Klimatkoalitionen eller De rödgröna) och på kandidatlistan anges vilket parti respektive kandidat kommer från. Den väljare som aktivt vill stödja ett av de ingående partierna kan i så fall göra det genom ett kandidatkryss.
Denna idé är inte gripen ur luften utan modellen prövades i valet 1985. Då valdes Alf Svensson från dåvarande KDS in i riksdagen på Centerpartiets valsedel, och i Stockholms kommunalval ställde miljöpartister upp på Stockholmspartiets listor med beteckningen ”(även miljöpartist)” vid sitt namn.
Jag menar att detta är enda chansen för de rödgröna småpartierna att inom överskådlig tid komma in i riksdagen. Det skulle visserligen inte ha räckt i årets val med tanke på deras dåliga resultat, men vi ska inte underskatta de dynamiska effekterna.
Flera samverkande partier kan bli en ny spännande kraft i politiken som drar till sig många nya intresserade.
Djävulen bor som vanligt i detaljerna. Det kommer att bli en del problem att lösa. Ska den gemensamma plattformen bara omfatta klimatet, eller även sådant som feminism/HBTQ, minoritetsrättigheter, basinkomst och antirasism? Vilka partier ska medverka?
F! och Vändpunkt är självklara från min utgångspunkt, förhoppningsvis även Klimatalliansen (men då kanske man får nöja sig med bara klimatfrågor i plattformen). Kanske även sådana som Piratpartiet och Basinkomstpartiet, om de är beredda att ta tydlig ställning i klimatfrågan.
Finns det förutsättningar för denna idé? Ja, jag tror det. En del organisationsegoism skulle behöva läggas åt sidan, men det skulle samtidigt finnas ett upplyst egenintresse, nämligen insikten om att partierna är chanslösa om de ställer upp på egen hand.
Så jag hoppas att både partiledningar och lokala aktivister tar kontakt med varandra redan nu för att bereda marken inför en samverkan inför nästa val.
Vi står troligen inför fyra förlorade år i det svenska klimatarbetet, och risken är stor att världen under den kommande valperioden slutgiltigt förlorar chansen att klara 1,5-gradersmålet.
Men svaret på det får inte vara att ge upp utan det gör det bara ännu mer nödvändigt att vrida politiken åt ett bättre håll.
