Krönikor

Vi behöver en lag mot uppvigling till överkonsumtion

Som nybliven lantis efter två år i Stockholm kan jag bara pusta ut. Med några veckors distans från tiden i storstaden tycker jag mig nu kunna se vad det tycks göra med en. Det känns som att retroaktivt sätta på sig glasögonen från John Carpenters film They live från 1988, som blottlägger de verkliga budskapen bakom den nu normaliserade marknadsföringen i vartenda offentliga rum (och trettio år senare även på internet). Lugnet och sinnesron tycks ständigt under attack i dessa förhållanden, som söker trigga och skapa begär i oss. Det känns människofientligt och man undrar varför vi inte reglerar det. Ordningslagen saknar ännu en paragraf om ”uppvigling till överkonsumtion”.

För att kunna hantera belägringen från dessa ändlösa kommersiella budskap, till exempel i pendeltrafiken, sjunker man inte sällan ner i sin egen handhållna marknadsföringsmaskin. Där känner man sig åtminstone ha lite kontroll över innehållet. Den kontrollen har till stor del visat vara en illusion. Att dagens algoritmer och integrerade marknadsföringsmetoder förslavar oss genom våra dopaminsystem blir övertydligt när man betraktar sina medpassagerare.

Det kan tyckas rimligt att försöka göra sig omedveten om dessa budskap som pockar på våra näthinnor från alla håll. Men den analytiska psykologin har sedan Freud och Jung tyvärr kunnat visa att vad som hålls omedvetet ändå alltid hittar vägar att manifestera sig på, och inte sällan med beklagliga konsekvenser för individen och hennes omgivning. Vi blir reaktiva i stället för aktiva, och därmed tappar vi vår agens.

I brist på verkliga utsikter för det inledande lagförslaget, eller för andra toppstyrda lösningar, så verkar ansvaret landa på oss. Hur kan vi då medvetandegöra dessa krafter som ständigt belägrar oss? Det klaraste svaret på detta tycks ha kommit från Indien för 2500 år sedan, av vem vi känner som Buddha. Han kom till insikten att våra reaktioner på de yttre intrycken är betingade av vår tendens att känna begär samt aversion. Dessa två tendenser beskrivs även som eldar, där alla försök att släcka dem endast tillsätter mer bränsle, och att upplevda lättnader förblir strängt tillfälliga. Genom att observera vårt inre tillstånd i avsaknad av yttre stimuli blir detta mönster, som styr över oss varje dag i våra liv utan att vi märker det, övertydligt för oss.

Omedvetenheten om dessa två krafter fångar oss i en ständig strävan efter att förändra vår situation, att ”klia den där klådan” som alltid finns i oss. Klipp till en miljardindustri som har sitt enda syfte att stimulera denna ”klåda” för att på så sätt få oss att konsumera, och vi kan förstå varför så många av oss har svårt att känna sinnesro.

Buddha menade inte att vår förmåga att känna begär och aversioner i sig är något fel. Men omedvetna om detta förblir vi fängslade i ett reaktivt tillstånd, snarare än ett aktivt. Målet för buddhistmunkar må vara att befria sig från dessa krafter men att bara bli medvetna om dem ger oss en möjlighet att välja som vi annars inte hade haft. I och med den utbredda omedvetenheten om detta centrala komplex i dag, tillsammans med marknadsföringsindustrins djupa förståelse om det, gör det oss chanslösa att behålla vår agens i konsumtionssamhället.

Denna agens är helt nödvändig om vi ska kunna försöka ta oss an de krafter som ständigt försöker få oss att överkonsumera, och som därmed skadar både oss och vår vackra jord. Buddha lärde oss hur vi kan upptäcka dessa krafter utom oss och, till den grad vi har internaliserat dem, även inom oss.
Jag står förbryllad inför avsaknaden av allt detta inom läroplanen. Det handlar om att ge våra barn verktyg och en chans att lära känna sig själva i ett konsumtionssamhälle som hellre vill stöpa oss till aningslösa konsumenter.

Dessa simpla praktiker har dessutom visat sig väl anpassade för skolbarn där de har testats och går att implementera på ett tillfredsställande ickereligiöst vis i ”världens mest sekulära land”, särskilt om de hämtas från den mer avskalade theravadatraditionen.

Vad som dessutom visat sig följa denna praktik, som i väst blivit känt som ”mindfulness”, är en utveckling av medkänslan. Att införa detta i skolan, både teoretiskt och praktiskt, borde vara okontroversiellt och skulle vara den bästa reformen av läroplanen hittills.

Själv önskar jag att detta hade varit med mig tidigare i livet, då jag sett hur det har gjort mig till en bättre medmänniska och jordvän. Och lika viktigt har det hjälpt mig få en paus att tänka och välja, innan jag tappar mig själv inför de som försöker få mig att konsumera.

Detta lantliga lugn hjälper också.

Min fantastiska sambo som inspirerade mig att flytta ut från staden.

Marknadsföringsindustrins "självreglering" och dess ständigt ökande intrång i våra liv.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV