Vad har egentligen hänt och vad gör vi nu? De frågorna brottas många med alltmedan valresultatet 2022 sjunker in.

På DN Debatt 13/9 konstaterade Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, att det inte är enkelt att förstå varför människor i demokratier i så hög grad stödjer ledare med tveksam inställning till liberal demokrati, som Donald Trump, Brasiliens Jair Bolsonaro, Ungerns Victor Orbán och Turkiets Recep Tayyip Erdogan. Rothstein resonerar kring möjliga orsakssamband och målar en bild av en demokrati som kommit att betraktas som ett nollsummespel där egenintressen ställs mot varandra, där gemensamma lösningar aldrig uppmuntras och där inga genuina utbyten av bra idéer kan finnas. Politik framställs som kamp för egna positioner och aldrig som ett samarbete som kan leda till win–win-utfall som blir bättre än de förslag som var för sig är knutna till snäva egenintressen.

Därmed, skriver Rothstein, kan en förklaring till misstron mot demokratiska processer vara ”att demokratin såsom den praktiseras faktiskt inte levererat vad som utlovats. Demokrati borde enligt många av dess förespråkare ha gjort oss mera samarbetsinriktade, toleranta, allmänintresserade, förstående och inkännande”. Men istället har vi fått misstro och ett förgiftat samtalsklimat.

Alternativ finns. Rothstein nämner bland annat folkrörelse- och föreningssektorn i Sverige, och kanske är det till den vi får vända oss för svar på frågor om vad vi ska göra nu. Även om Sverige har ett ovanligt högt antal invånare engagerade i föreningslivet, så har folkrörelse- och föreningssektorn tappat medlemmar och betydelse, särskilt utanför idrotten. Föreningskunskap har bytts mot kunskaper om hur en ska bygga sitt personliga varumärke, skriva sitt cv och konkurrera med andra.

Många som inte har känt sig hemma i konkurrenssamhället har dock inte heller hittat de klassiska formerna för organisering. Istället har kanske alltför många förvillat sig i ett inåtsökande där personlig utveckling helt fått ersätta gemenskapsbyggande, där det konsumeras självhjälpskurser och individualiserad andlighet, alltmedan vi glömt hur vi hjälper varandra.

Den norske psykologen och professorn Ole Jacob Madsen har skrivit mycket om detta i böcker som Den terapeutiska kulturen och Generation prestation. Inte minst i boken Optimizing the self belyser han bland annat självhjälpskulturen och mindfulnessfenomenet. En olycklig och, argumenterar Madsen, i grunden falsk övertygelse som den nutida västerländska dekontextualiserade mindfulnesskulturen vilar på, är att om bara inre tillstånd kultiveras tillräckligt, så följer yttre samhällsförändringar som resultat av detta. Det vore fint om det vore sant, men tyvärr leder inte en visst typ av mentalt tillstånd automatiskt till klimatengagemang eller försvarande av demokrati och det vi har gemensamt.

Vi i Sverige och i hela den nyliberala världen har under många decennier tappat förmågor att agera gemensamt och behöver öva upp föreningsförmågor och organisationsförmågor igen. Jag tänker på och inspireras av tiden när dåtidens centerpartister, som min farfar, skapade bondekooperativ, drev lokala kooperativa konsumbutiker och byggde bygdegårdar. När gemenskapande fortfarande var ett självklart mänskligt skapande och inte ansågs ha någon särskild politisk färg.

På sociala medier syns i dagarna många enskilda funderingar, med självrannsakningar för att inte ha engagerat sig och med önskningar om att göra det och på nya sätt. Kanske, kanske får vi nu se ett uppvaknande med en revitalisering av Folkrörelsesverige. Om så händer kanske vi till och med hinner rädda folkhögskolorna och studieförbunden, och hinner vi inte rädda våra gemensamma livsförutsättningar på planeten, så har vi i alla fall försökt.

Kommissionen har intervjuat ett stort antal personer, granskat arkivmaterial och tagit fram forsknings­rapporter. Syftet har varit att synliggöra minoriteten tornedalingars, kväners och lantalaisets historia, kartlägga övergrepp och kränkningar samt att bidra till upprättelse och försoning.

I slutrapporten som lämnas till regeringen på onsdagen slås fast att assimileringspolitiken har skadat minoriteten och än i dag försvårar värnandet av språk, kultur och traditionella näringar.

Kommissionen anser att staten och Svenska kyrkan bär ett moraliskt ansvar för de övergrepp som skett och därför har ett ansvar att gottgöra minoriteten.

”Det krävs upprättelse för att kunna gå vidare. Ett första steg vore att erkänna de historiska kränkningar som nu framkommit”, skriver kommissionsledamöterna på DN Debatt.

Regeringen uppmanas också att stärka minoritetens inflytande, främja meänkieli i skolan och ge vuxna möjlighet att återta språket. Sverige bör även satsa på meänkieli inom public service samt omgående initiera en process om en offentlig ursäkt.

Regeringen och Sverigedemokraternas stora klimat- och energisatsning bygger på kraftig expansion av kärnkraft. Steg för steg har förslag lagts fram som ska göra det till verklighet.

Senast under torsdagen presenterades en färdplan – och en ambition om att bygga två nya fullskaliga kärnkraftverk till 2035 och tio till 2045. Likt på 1970-talet står nu Sverige inför en massiv utbyggnad av energislaget. Men olikt diskussionen då – lyser avfallsfrågan med sin frånvaro.

– På 1970-talet diskuterade man kärnkraft och avfallsfrågan som sammanvävda, säger Hannes Lagerlöf, vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap på Göteborgs universitet.

Men under torsdagens drygt halvtimmeslånga presskonferensen nämndes inte avfallsfrågan, vid ett enda tillfälle. När regeringen för ett knappt år sedan skickade ut en promemoria för att göra det möjligt att ha fler än tio reaktorer i drift samtidigt, ägnades frågan om avfallet endast ett stycke. Något tidningen Ny teknik då uppmärksammade.

Demokratiskt problem

Av stycket framgick det att nya och fler kärnkraftsreaktorer kan medföra behov av nya eller utvidgade slutförvar för både kortlivat och långlivat radioaktivt avfall. Likaså kan det innebära nya eller utvidgade mellanlager, enligt förslaget som då skickade ut på remiss. I början av november tillsattes en utredning, som bland annat ska titta på avfallsfrågan. Men frågan nämndes bara i förbifarten, när utredningen presenterades.

– Kärnavfallsprogrammet som finns nu behö- ver anpassas och utvecklas för avfall från nya re- aktorer. Nya aktörer ska på ett effektivt sätt kunna bära sitt eget ansvar för den allsidiga forsknings- och utvecklingsverksamhet som behövs för kärn- avfall i Sverige, sa klimat- och miljöminister Romi- na Pourmokhtari och gick vidare.

Att utelämna frågan om avfall, eller nämna det i en bisats är ett demokratiskt problem menar Hannes Lagerlöf. Hans avhandling, som blev färdig i somras, handlar om hur avfallsfrågan blivit osynliggjord av politiker i diskussionen om kärnkraft som lösning på energikrisen.

– Det minsta man kan kräva, det är att berätta vad som ligger implicit i förslag om ny kärnkraft. Att det innebär mer avfall, säger han.

Hannes Lagerlöf säger att han sett en tendens, där avfallsfrågan skiljs från frågan om kärnkraft. Något han tror beror på att processen för avfallsfrågor organisatoriskt varit skild från politiska frågor om energipolicy och energipolitik. Något som medfört att avfallet setts som en strikt teknisk fråga.

Inget avslutat kapitel

Efter att regeringen gett sitt godkännande till den teknik som ska omgärda kärnbränslet nere i urberget, ses det också som ett avslutat kapitel. Men för Hannes Lagerlöf kan det aldrig bli en färdig fråga, utan något som borde fortsätta att debatteras. Det även om det inte varit aktuellt att bygga nya kärnkraftverk, då slutförvaret för det redan producerade avfallet ska hålla i 100 000 år.

– Den löper ju över hur många generationer som helst och om man då tänker sig att en grundläggande demokratisk princip är medbestämmande, åtminstone i någon form, så innebär det ett problem.

Så går det att rättfärdiga demokratiskt?

– Det går väl att rättfärdiga demokratiskt men de som förespråkar kärnkraft tycker jag har en skyldighet att då berätta på vilka moraliska och etiska grunder man gör det. Sen kan man tycka vad man vill om kärnkraft.

Enormt projekt

Att regeringen nu vill bygga ut kärnkraften, borde göra frågan än mer brännhet, enligt Hannes Lagerlöf. Inte minst då det kan innebära behov av nya slutförvar.

– Om man tittar på hela historien med hur man har förlagt slutförvarsanläggningen till Östhammar så är det ju en komplex process både i tid och resurser. De är ett enormt projekt, minst lika stort problem som själva teknologin, så det är ju absolut ingen rak väg att uppföra slutförvar.

Hannes Lagerlöf efterlyser också en diskussion om vad vi ska ha energin till och vilket samhälle vi vill bygga, utifrån de problem som avfallsfrågan innebär.

– Nu låter det som att vi ska ha kärnkraft för att det är ofrånkomligt utan att det behöver rättfärdigas med någon form av djupare diskussion. Hur ska vi leva våra liv? Vad har vi för ansvar för kommande generationer? Kan det inte vara vår skyldighet att anpassa oss efter bristande energitillgång? Den typen av frågor lyser med sin frånvaro.

Artikeln har uppdaterats med ett stycke om den utredning som ska titta på avfallsfrågan, bland annat. 

Så sent som den 15 november klubbades det nya mediestödet, som ska ersätta tidigare stödformer för svenska medier, i riksdagen. Både sena besked och vad som sedan tidigare varit känt om utformningen av stödet har redan lett till neddragningar och farhågor om tidningsnedläggningar, något som Syre rapporterat om tidigare.

Att stödet behövt godkännas av Europeiska kommissionen är också en faktor i beslutsprocessen. Två veckor efter riksdagsbeslutet, den 30 november, gav kommissionen sitt klartecken.

I en kommentar efter EU-beslutet avfärdar kulturminister Parisa Liljestrand (M) branschens kritik för att så mycket varit osäkert in i det sista, rapporterar TT.

”Det har varit tight från start men processen har inte kunnat påskyndas mer än vad vi gjort”, skriver hon.

I ett uttalande på regeringens hemsida beskriver hon bevekelsegrunderna för utformningen av förordningen, som beslutades vid det extrainsatta regeringssammanträdet på fredagen:

– Utgångspunkten har hela tiden varit ett teknikneutralt system som riktas mot de medier som verkligen behöver stöd. Detta för att främja en mer långsiktig bärkraft, även för små aktörer. Utifrån ett demokratiskt perspektiv är det viktigt att värna den lokala journalistiken i hela landet, säger kulturminister Parisa Liljestrand.

På regeringens hemsida finns frågor och svar om innehållet i förordningen, som nu analyseras på berörda redaktioner runt om i landet, vilket även gäller Syre.

Den nya lagstiftningen om mediestöd träder i kraft 1 januari 2024. Förordningen är ännu inte offentliggjord, men kommer enligt regeringen ”att kungöras i närtid och finnas tillgänglig på svenskforfattningssamling.se”.