I ett märkligt meddelande från Himmelska friden sägs att Xpan-staden Kio inte längre ingår i Xpan-projektet. Meddelandet verkar vara ett resultat av oerhört dålig maskinöversättning och det är mycket som är oklart. Men alla i Kio som har velat bli fria från Himmelska friden jublar och hurrar.
När Kios invånare hade hurrat färdigt och jublat klart var firandet redan igång. Från Fontänparken hördes toner av flöjter, strängar och stråkar, det lät som folkmusik från en annan dimension. Någon hängde upp kulörta lyktor, några barn började dansa, några vuxna följde efter och så ringlade en långdans genom parken.
Freddy drog med Nisse i dansen och en barnhand hakade i hans. Sen svängde de runt ett träd, ett skjul, några buskar, en servering. Sen slog han fotknölen i något hårt och var tvungen att släppa, och Freddy dansade iväg med de andra. Han satte sig på en bänk vid ett buskage och undersökte foten. Det var inte så farligt, konstaterade han. Men det var rätt skönt att sitta där en stund.
Det stod någon borta vid den där lönnen. En vuxen som höll vakt åt en liten kille som kissade på ett träd. Den lilla killen måste vara samma som hade hållit i Nisses ena hand nyss. Den vuxna var Ida, det var han nästan säker på. Han hade inte sett att det var hon. Men vem var barnet? Ett annat barnbarn som hon bara skulle visa den här fantastiska stan? Kanske som julklapp?
– Så där ja, sa hon till barnet. Nu har vi haft fest för friheten, nu går vi och borstar tänderna.
– Morfar också, sa barnet.
Eller nånting ditåt. Lillkillen babblade på som … andra ungar i den åldern som Nisse kände. Speciellt om de var lite uppspelta och övertrötta. Rätt som det var kunde babblet gå över i gråt, och om man då lyckades trösta dem kunde de somna. Så han bedömde att det inte var läge att följa efter.
Han letade efter Freddy men hittade henne inte, så han gick upp i Ögats torn för att cykla och få lite överblick. En timme kunde vara lagom, tänkte han. Det fanns lediga cyklar, men ovanligt många var upptagna. Det gick upp för honom att det var därför det var ljusare än vanligt.
Det var fint att sitta på cykeln, se ner på festen och veta att han själv hade trampat fram en del av ljuset. Andra cyklister omkring honom började diskutera Himmelska friden och framtiden. Hur de skulle producera olika saker och värma upp kupolen bättre – en ville öppna rökgångar och ha öppen eld i kupolen, en annan varnade för eldsvådor. En tredje befarade att Himmelska friden tänkte ta över Kio. Det märkliga meddelandet kunde tolkas som om de beordrades att ge sig av, sa hon. Skulle de göra det? Eller vara beredda att försvara sig?
Nisse undrade om någon av dem visste varför Kio skars av från Xpan-projektet bara för att Himmelska friden stängde sina Xpan-städer. Till slut hoppade han in i samtalet och frågade. Det handlade om ett avtal om driften av infran, någon som skulle fatta beslut som inte fanns tillgänglig och någon annan som tydligen tolkade reglerna lite hur som helst. Nisse tittade ut genom fönstret och fick syn på Freddy. Äntligen.
– Lyssnar du, grabben? sa damen som hade förklarat i något irriterad ton.
– Ursäkta, sa Nisse. Ja. Jag bara funderade över svaret och så såg jag nån. Tack.
– Då fortsätter vi vårt möte här, sa hon.
Nisse gav sig själv tre minuspoäng i social kompetens, bad om ursäkt och sprang ner.
…….
Det var mer av sammanbiten vardag i Kio nästa dag. En massa praktiska problem att lösa, en massa saker att ta ställning till, i alla fall om man tänkte stanna. Och det tänkte han kanske. Eller kanske inte.
När de åt frukost på nudelstället talade Ida om för honom att det var ett krav hon ställde som praktikhandledare: att han följde med henne tillbaka. Annars skulle hon inte kunna handleda hans praktik och då kunde hon inte godkänna den. Och därför borde han komma hem nu och fundera över hur han skulle göra. Prata med skolan, familjen och så. Ordna bostadsfrågan.
Nisse lät sig övertalas. Han förklarade hur svårt det var, att han hade ett jobb här och ett där, ett liv här och ett liv där. Och så bestämde de sig. De skulle återvända samma dag.
Hon berättade att den lilla pojken hette Frank och kom från Xpan 7, och att hans familj hade velat få undan honom därifrån. Helst till Idas och Nisses tid. Men hans farfar Yü hade blivit skeptisk.
– Vi stannar här om vi kan, sa han. Frank är säker här.
– Men jag vill träffa Harriet! sa Frank. Kan du inte ta hit hon, Ida?
Sen var det frågan om var de skulle hamna. De skulle inte ta sig långt iväg från Kio före transfern. Det innebar troligen att de skulle hamna på något svinkallt kalhygge i underkylt regn, medvetslösa i en timme, spådde Nisse.
– Du låter som en hotellreklam, sa Ida. Fattas bara en kontinental frukost på halvsmält snö och renlav som man får plocka själv. Naturupplevelser inpå bara huden.
De kunde inte ta sig så långt iväg att det gjorde någon skillnad. Å andra sidan hade de utrustning. Ida satte upp tältet och så samlade de ihop vad de kunde behöva och kröp ner i sovsäckarna. Sen började Timebanditen spela sin lilla pinglande melodi.
Korrigerad 22/5 2022.
