Glöd · Ledare

Magdalena Anderssons klassretorik saknar internationellt perspektiv

Socialdemokraternas nya strategi för att locka tillbaka besvikna arbetarklassmän från Sverigedemokraterna tycks vara att prata mer om klassklyftor och ojämlikhet. Åtminstone är det det som Magdalena Andersson nu talar mest om när hon är ute och kampanjar, och det är också det som är fokus i DN:s stora intervju med henne.

Klassfrågor är förstås ingenting nytt för S, men de senaste åren har de varit så upptagna med att försöka bräcka SD på deras egna planhalva genom att nästan bara prata om hårdare tag och stramare migration att det känns som att klassfrågorna nästan har glömts bort. Kanske är det yrvakna intresset för ekonomisk ojämlikhet också en effekt av att det har gått så bra för S-föreningen Reformisterna och att de i många fall riktat kritik mot partiledningen. Man kan kanske också se det som en effekt av att migration inte riktigt är en lika het fråga som det var för några år sedan, dels för att vi redan har väldigt hårda migrationslagar och dels för att kriget i Ukraina delvis har förändrat mångas inställning till migration (åtminstone så länge migranterna kommer från ”rätt” länder).

Att S talar mer om klass är välkommet, samtidigt är det svårt att komma ifrån att klassretoriken ekar ganska ihåligt. Sedan 1980 har de ekonomiska klyftorna i Sverige ökat kraftigt. De senaste åren har de till och med ökat mer än i så gott som alla jämförbara länder, enligt S själva. Framförallt är det de allra rikaste som har dragit ifrån. Under de 42 åren sedan 1980 har Socialdemokraterna suttit vid makten i 29 år, däribland de åtta senaste. Men Magdalena Andersson ser ingen anledning att vara självkritisk. I intervjun med DN skyller hon istället hela tiden på Alliansregeringen och den nuvarande högermajoriteten i riksdagen.

Det är sant att högerpartierna har gjort mer för att spä på ojämlikheten, till exempel genom jobbskatteavdragen och avskaffandet av förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. Men Socialdemokraterna har sannerligen inte varit utan skuld. Som professorn i sociologi Jan O Jonsson har konstaterat så är de vidgade klyftorna bland annat en effekt av att bidragen inte har ökat i samma utsträckning som löner och andra inkomster. Här kan vi tydligt se effekterna av Socialdemokraternas mantra om att man ska arbeta och göra rätt för sig. Det är något som Magdalena Andersson också återkommer till i DN-intervjun. När hon ombeds definiera ”vanligt folk” svarar hon: ”De allra flesta i Sverige som jobbar och betalar skatt eller som vill jobba och försöker att komma in på arbetsmarknaden.” När hon sedan får en fråga om vilket ansvar den enskilda individen har över sin situation så är det väldigt mycket ska, ”man ska utbilda sig, man ska söka jobb, man ska gå med i facket, man ska vara med i a-kassan”. I rättvisans namn så pratar hon också en del om att stärka de sociala skyddsnäten, men i Magdalena Anderssons värld är bidrag något som man ska göra sig förtjänt av, inte något som man får villkorslöst för att vi vill vara solidariska.

Magdalena Andersson konstaterar också i samma DN-intervju att det är en internationell trend och att klyftorna ökar i hela västvärlden. Det må så vara, men det är knappast något bra försvar. Hon får det nästan att låta som att det är en vind som vi svepts med i och som inte går att hejda men sanningen är ju att det finns väldigt mycket som hade kunnat göras för att stoppa den här utvecklingen. En villkorslös basinkomst och en mycket kraftfullare beskattning av de rikaste är ett sätt.

När Socialdemokraterna nu pratar om att minska klyftorna gör de det också ur ett väldigt snävt nationalistiskt perspektiv. Samtidigt som man vill minska klyftorna här har man också skurit ner på biståndet med nästan en femtedel. Detta i en tid då många länder står inför en svältkatastrof och där miljontals människor drabbas hårt av klimatförändringarna. Istället har man tagit av biståndet för att hjälpa ukrainska flyktingar som kommer till Sverige. Det är givetvis bra att vi tar emot ukrainare på flykt, men som ett av världens rikaste länder borde Sverige kunna göra båda delarna.

Socialdemokraterna har fortfarande en rejäl hemläxa kvar att göra för att minska klyftorna i Sverige, och ännu mer för att bidra till att minska klyftorna i världen.

Amineh Kakabaveh som tvingar regeringen att inte ge vika för Erdogan.

Regeringens skamliga tassande inför den turkiska regimen.