Sommarläsning: Monstersamhället Del 13

För att vända skutan behövs central planering. Humanekologen Andreas Malm förespråkar något han beskriver som ekoleninism i boken Corona, climate, chronic emergency – War communism in the twenty-first century. Åtgärderna handlar om att förstatliga företag som förstör klimatet och ställa om till verksamheter som hanterar konsekvenserna av det vi hitintills ställt till med. Det handlar om att planera hela ekonomin för en närstående framtid. Malm gör liknelsen med den krigskommunism som fanns i Sovjet efter revolutionen 1917. En total omställning av samhället. Men ingen kapitalistisk stat kommer att genomföra detta då det helt rubbar den logik som kapitalismen är uppbyggd kring. Kapitalistiska stater kan i bästa fall attackera symptomen på problemen, men de förmår inte ta sig an orsakerna eftersom en ökad produktion av varor är själva förutsättningen för kapitalismen. Malm oroar sig dock för att stater, när de ställs inför att människor inte kan gå till jobbet på grund av värme, torka eller annat som förstör försörjningskedjorna, kommer att vända sig till illa utprovad geoengineering för att sänka planetens feber. Det här riskerar såklart att kasta oss ur askan i elden eftersom, som jag har nämnt, vi inte vet hur den typen av teknologi kommer att påverka planeten. Malm har rätt i att det behövs en snabb omställning. Krigsretorik är ett av sätten att snabbt kunna mobilisera resurser och göra förändringar. Men det kan lätt gå överstyr och leda till oönskade konsekvenser.
 Lenin brann för orörd natur. En del i hans krigskommunism var att just skydda natur. Bara två dagar efter revolutionen förstatligades skogar, vattendrag och mineralfyndigheter. Delar av landet blev en form av naturreservat där exploatering var förbjudet och som människor inte hade tillträde till, andra områden skövlades hänsynslöst. Han såg bevarandet av naturen som viktigt för hela landet. Fortfarande idag har Ryssland störst andel områden med högsta skyddsklass på planeten (trots att Stalin gick hårt åt dem under sitt styre).

Återförvildande är ett begrepp som dök upp i slutet av 1990-talet i Nordamerika. Det handlar om att återställa natur som på olika sätt ändrats av människan. En nyckelfaktor är att återinföra stora däggdjur som vargar och bisonoxar. Den amerikanske biologen Edward O. Wilson menar till exempel i boken Half earth: Our planet’s fight for life att så mycket som hälften av landmassan på jorden skulle behöva återförvildas för att undvika den sjätte massutrotningen (i Sverige är ungefär 15 % av ytan skyddad på något sätt och globalt utgör skyddade områden cirka 12 % av landmassan). Det här går såklart inte ihop med en global kapitalism, särskilt inte med gröna förtecken eftersom det skulle behövas så mycket andra råvaror, mineraler och metaller. Jag är tveksam till om det ens skulle gå att försörja världens befolkning på den ytan. Men större områden behöver återförvildas för att sänka koldioxidhalten i atmosfären och öka den biologiska mångfalden.
 Det har börjat komma en del forskningsrapporter om hur ett hållbart samhälle skulle kunna se ut. Ett exempel är Providing decent living with minimum energy: A global scenario som publicerades i Global environmental change hösten 2020. Syftet med artikeln var att se hur mycket energi det skulle gå åt för att tillgodose en tillräcklig levnadsstandard för hela jordens befolkning till 2050 (vilken beräknas till något under tio miljarder). I de rika delarna av världen, som också gör av med mest energi, behöver vi sänka energiåtgången med 95 % för att hamna ungefär på samma energinivå som vi hade på 1960-talet. Artikeln utgår från våra grundläggande behov: bostad med rimlig temperatur, bra mat och tillgång till vatten (50 liter per dygn) samt utbildning, sjukvård och viss informationsteknologi.
 Artikeln fick även visst genomslag i svensk media. I Aftonbladet fick den rubriken ”Möjligt att utplåna fattigdomen och samtidigt rädda klimatet” och med lite glättig text berättades att den ”omöjliga ekvationen” att utplåna fattigdomen och rädda jordens klimat var möjlig att lösa. Så vad var då lösningen enligt artikeln? Jo, vi måste bo ungefär en person på 10–20 m2 , minska animaliekonsumtionen (medelamerikanen måste minska sin köttkonsumtion med 85 %), inte ha några privatägda bilar (men mer kollektivtrafik) och inget nöjesflyg. Det är svårt att se att någon inom det rådande politiska paradigmet skulle kunna föra fram sådana förslag i svensk politik. Det skulle vara sämre för oss, men det skulle innebära en enorm förbättring för många miljarder människor på planeten. 
 Men det finns en psykologisk problematik här som är viktig att lyfta. Hur kan vi få människor att hoppas och drömma om att ha det som på 1960-talet när vi matas med bilden av fortsatt utveckling? Jag brottas med banaliteten och det omöjliga i den här. Risken för en katastrofal framtid borde vara tillräcklig för att acceptera materiell försämring men är det inte.

Vad kan vi göra som samhälle?

Så vad behöver göras? Tanken på en ny grön giv utgår från fel premiss – att vi kan fortsätta ungefär som förut. Men den är politiskt gångbar, till skillnad från att skapa ett samhälle som fokuserar på andra värden än materiella. Och kanske därför värd att stödja eftersom den är bättre än nuet. En viktig poäng är att den gröna given kopplar ihop de sociala frågorna med klimatfrågorna. Nedrustningen av det offentliga och en personalpolitik i vården som bygger på vikarier utan trygghet visade sig i coronakrisen leda till lidande och död. Det finns också en mängd förändringar och förbättringar vi behöver göra på samhällsnivå för att det förändrade vädret ska orsaka så lite lidande som möjligt. Det behövs avloppsystem som är anpassade för att klara hundraårsregn (Fotnot 36) för att det inte ska bli översvämningar i städerna. Det förändrade vädret kommer troligen leda till ökat antal skyfall och ökad intensitet vilket vi kunde se under sommaren 2021.

I städerna behöver det planteras fler träd och utvecklas parker så att de kan verka avkylande och ge skugga när det är värmeböljor och så att vatten kan ledas bort vid plötsliga skyfall. I Stockholmsregionens utvecklingsplan RUFS 2050 går det att läsa att temperaturen i städerna kan vara upp till tolv grader högre än på landsbygden. Temperaturen i städerna kan dock sänkas med tre till åtta grader om ytan som täcks av trädkronor utökas från 10 till 20 procent. Särskilt när den läggs där det finns asfalt och betong. Dessutom avdunstar vatten från växtlighet och absorberar värme vilket leder till en kylande effekt. Just trädplantering i städer har många positiva effekter på människors välmående och för klimatanpassning. Tyvärr är det grönområden som oftast försvinner när städer växer för att nya hus med tillhörande parkeringsplatser och vägar ersätter gräsmattor. Asfalterade ytor suger åt sig värmen och gör städerna ännu varmare. Höga hus fångar värmen och hindrar vinden från att kyla ned. Att vi dessutom har bilar och AC-anläggningar värmer ännu mer. På sikt är det här såklart vansinne, men när det går att tjäna pengar kortsiktigt verkar det vara rimligt och framförallt bra för tillväxten.

Träd är också en viktig faktor för att minska koldioxidhalten i atmosfären eftersom de suger upp koldioxid från luften. Problemet idag är att trots omfattande nyplanteringar minskar mängden träd i världen på grund av avverkningar och bränder. Upp till 20 procent av de mänskligt orsakade utsläppen kommer från avskogning, enligt IPCC. Det är svårt att mäta hur mycket kol som binds i marken, men vi vet att träd medan de växer suger upp kol och lagrar det. Skogen är en känslig fråga eftersom det finns så många intressen i skogen. Den ska vara en lösning på energiproblemet som biomassa, vara ett miljövänligt byggmaterial samtidigt som den behöver stå kvar för att suga upp koldioxid.

På en global nivå, om vi vill undvika kommande pandemier, bör vi ha fler och större naturreservat och miljöer som människan inte påverkar direkt. Varje krona som satsas på att hindra kommande pandemier i högriskområden (vilket bland annat innefattar skogsområden i regnskogar) ger tio gånger mer resultat än om de pengarna satsas i höginkomstländer enligt en studie som kom sex år innan coronapandemin. Därför måste vår del av världen sluta konsumera produkter från skövlade regnskogsområden. Det handlar om palmolja och sojabönor till djurindustrin. (Fotnot 37) Konsumtionen av animalieprodukter är alltså inte bara en fråga om klimat, utan också om att undvika framtida pandemier eftersom djurindustrierna är potentiella smittohärdar. Att minska den konsumtionen i de rika delarna av världen är en förutsättning för att andra länder ska ta efter och inte anamma det konsumtionsmönster vi har. Eftersom den globala kapitalismens kultur fortfarande drivs framförallt från USA och Europa är det något som skulle kunna leda till en större global matkulturförändring.
 Det går alltså att anpassa mycket inom rådande system för att bättre kunna hantera konsekvenserna av ett förändrat och mer oförutsägbart väder. Det gäller bara att frågan kommer så pass högt upp på dagordningen att något faktiskt görs. Att agera tillsammans med andra är det mest effektiva sättet att lyfta frågor. Och det kan göras samtidigt som du förbereder dig tillsammans med andra.

Dina grundbehov

I en sidoberättelse i Frankenstein berättar Monstret om sina första år i livet för Victor. Monstret lever då i ett skjul intill en fattig familj. Han spanar in till dem genom en spricka i väggen och förstår inte varför de inte verkar lyckliga. ”Men varför var dessa vänliga människor olyckliga? De bodde i ett förtjusande hus (för så tedde det sig i mina ögon) och hade tillgång till allt möjligt överdåd. De hade en eld som värmde dem när det var kallt och delikat mat när de var hungriga, de var klädda i utmärkta kläder, och dessutom hade de glädje av varandras sällskap, de samtalade, de bytte varje dag tillgivna och vänliga blickar. Vad tydde deras tårar på? Uttryckte de verkligen smärta?” Han jämför sitt eländiga liv där han har ätit rötter och bär och sovit ute i ensamhet med den fattiga familj han ser in på. Monstret drömmer om att lära känna dem och att vinna deras kärlek. (Fotnot 38) Han har inte lärt sig förstå tal, men förstår att ljuden som kommer ut är en form av kommunikation och förstår därför inte deras olycka. Monstret ser helheten – i hans ögon har dessa människor allt som krävs för att kunna leva att gott liv.

I kriser är det klokt att utgå från de mänskliga grundbehoven: mat, vätska, värme, vila, trygghet, hopp, information och gemenskap. Hygien och sanitet är också viktigt att ta hänsyn till. Jag kommer att fokusera på de psykologiska förberedelserna, men går även igenom hur vi kan klara oss om vi utsätts för en längre störning.
 Det är sällan bra att ge råd om exakt hur människor ska vara förberedda i sina hem; vilka livsmedel, vilka sätt att rena eller lagra vatten som är lämpliga och så vidare. I dagens samhälle vill vi gärna ha de där exakta svaren eftersom de ger en skenbar trygghet i att vi gjort vad vi kunnat. Kanske till och med köpa en färdig låda med allt vi behöver som vi kan låta stå någonstans tills skiten träffar fläkten. Problemet är att du inte vet hur du ska använda prylarna och att du kanske har andra resurser som egentligen är bättre. Dessutom kräver en del av utrustningen lite övning (som att laga mat på spritkök eller att sätta upp ett tält). Det behöver dock inte bli ett så stort problem, det går oftast lätt att lära sig rätt snabbt. Men det är enklare om du övat på att till exempel tända ditt spritkök i skenet av ett stearinljus eller en ficklampa. Du kan helt enkelt känna dig tryggare med att potentiellt jobbiga situationer kan lösa sig.
 Känslan av att försöka kontrollera tillvaron under en kris är både viktig och vansklig. Att planera är bra, men du måste också kunna släppa planen när situationen förändras. Det kommer med all sannolikhet inte bli som du tror. Möjligheter och hinder som du inte har planerat för kommer alltid att finnas. Att se ovissheten som en tillgång är svårt, men kan ge dig bättre chanser att hantera en kris. Så i korthet: Att tänka igenom hur din situation ser ut och utifrån det resonera kring dina grundbehov är en bra utgångspunkt. Jag brottas själv med just det här planerandet. Jag har inte testat all utrustning jag har, det är lätt att skjuta upp och sen glömma bort att faktiskt öva. Ännu lättare eftersom jag har något slags (naiv?) grundtro på att saker och ting kommer att lösa sig. De har ju trots allt alltid gjort det på ett eller annat sätt hitintills. Det kan mycket väl vara en form av förnekelse, men den är bekväm. Och den inställningen har lett till att jag har stor tilltro till min egen förmåga att lösa problem som uppstår. Jag tror i ärlighetens namn inte att jag skulle känna mig tryggare om jag hade testat alla prylar och gjort avancerade planer för olika scenarion, men vet att vi människor är olika.

Ordfront förlag 2022