Okunnigt och naivt, skrev Sara Mohammad från GAPF om Regina Petrushenkos förslag att använda kampanjer mot hedersförtryck. Inte alls, svarar Regina Petrushenko. Metoden har använts efter folkmord med goda resultat, så varför inte mot hedersvåld?
DEBATT När jag skrev min artikel om hur stark marknadsföring skulle kunna användas mot hederskultur, så förväntade jag mig inte ett svar från GAPF där de kallade mitt förslag för okunnigt och naivt. De rekommenderade också att jag skulle ”läsa på” om hederskultur och GAPF:s förslag, trots att jag inte med ett ord förminskade deras arbete. Tvärtom ville jag förstärka det.
Om GAPF hade frågat hade jag gärna förklarat att massmedia redan har använts för att förändra starka strukturer och förtryck, det är alltså inget nytt. Jag ville inte ta med studien i min ursprungliga artikel eftersom man borde kunna tas på allvar i en debattartikel oavsett om man kan citera forskning eller inte. I alla fall utgick jag från den vetenskapliga artikeln Deference, dissent, and dispute resolution: An experimental intervention using mass media to change norms and behavior in Rwanda av professorerna Elizabeth Levy Paluck (Princeton University) och Donald P Green (Yale University). Elizabeth Levy Paluck är förresten världskänd för sitt arbete med normer.
År 1994 skedde ett folkmord i Rwanda med fruktansvärda konsekvenser; bland annat våldtäkt, sexuella övergrepp, mord, sexuellt slaveri. Det ledde till flyktingkriser, krig och att de mänskliga rättigheterna kränktes. Efter allt detta var landet i bitar, och 2004 bestämde sig nederländska radiokanalen Radio La Benevolencija för att sända radioprogrammet New dawn i Rwanda. New dawn skulle vara entertainment-information, infotainment, och lära ut om viktiga teman på ett intressant sätt som gjorde att alla ville lyssna. De dramatiserade historier som handlade om karaktärer man kunde relatera till och temana var våld, fritt tänkande och farorna med att blint lyda auktoriteter.
För att citera: ”Den här medieinterventionen, som väver in lärdomar i en fiktiv historia, är en del av ett globalt fenomen som kallas för ”nöjesutbildning” (entertainment-information på engelska). Det har blivit en populär teknik bland kampanjer för social förändring i både utvecklade länder och utvecklingsländer. Såna kampanjer är särskilt populära i post-konfliktsländer där staten och civila samhället ofta är opålitliga förmedlare av social eller politisk förändring. Nöjesutbildningsprogram väver in budskap om hälsa, konfliktlösning och utvecklingsstrategier i en historia med realistiska och underhållande karaktärer” (fritt översatt av mig från engelska).
Om massmediala kampanjer kan fungera efter folkmord, skulle det verkligen vara långsökt om det fungerade mot, låt mig citera GAPF, ”föräldrar som utövar hedersförtryck begränsar, trakasserar, könsstympar, gifter bort och hotar sina egna barn till livet”?
Ni skrev att min idé var ett hån mot dessa offer utan att veta om att den hade sin bakgrund i seriös forskning. Jag utgick också från min personliga övertygelse att straff inte är ett önskvärt mål, utan att straff bara är ett av många medel för att uppnå frihet för alla flickor och kvinnor som utsätts i dag. Ett annat medel är, som sagt, mediala kampanjer. I Rwanda på 2000-talet användes radio, eftersom alla hade radio.
Vad kan man använda i dag, i Sverige? Hur når vi människor som kanske inte har tillit till staten eller samhället, samma problem som funnits i även andra länder? Hur når vi dem med låg utbildning och svaga språkkunskaper?
Det är fel att avfärda och dumförklara alternativa lösningar. Snarare kan öppenhet för alla möjliga lösningar vara nyckeln till förändring av hederskulturen. Jag står med GAPF och stöttar gärna i ert arbete.
