Krönikor

Det är rimligt med skadestånd när skolan felkönar en elev

Minns ni förra våren och sommaren då en lärare i Järna var på tapeten efter att hon under lite mer än en termin vägrat att säga hen om en ickebinär elev?

Då eleven ”bara” var sju år gammal under tiden detta pågick var många vuxnas okunniga åsikt att eleven var för liten för att kunna vara trans och att det hela måste vara föräldrarnas påhitt, och således inget läraren behövde ta hänsyn till. Eleven själv och hens vänner sa gång på gång till läraren att säga rätt, men fick alltid nej till svar och utläggningar om biologi.

Ironiskt nog könade läraren eleven fel även i ett biologiskt perspektiv (eleven är född juridiskt pojke men kallades alltid för hon/tjej).

I slutet på förra veckan kom DO med sitt utlåtande om händelserna. Att vägra använda rätt pronomen är diskriminering och skolan åläggs att betala ett skadestånd på 150 000 kr eftersom de under cirka åtta månaders tid inte agerat på lärarens beteende. I helgen har nyheten spridits som en löpeld i sociala medier och vuxna människors reaktion på detta har ännu en gång fått mig att tappa hoppet om mänskligheten.

Mängder av kommentatorer har valt att håna elevens pronomen och könsidentitet. Lika många har ifrågasatt att skadestånd för långvarig diskriminering är på samma nivå som skadeståndet för våldtäkt. Genomgående för en majoritet av reaktionerna har varit transfobi, hån, missunnsamhet och en orgie i okunskap om hur svenskt rättsväsende ser ut.

Så här. En arbetsgivare förmodas ha mer pengar att röra sig med. Om en arbetsgivare därför inte tar sitt ansvar och ser till att alla inom verksamheten är trygga och att verksamheten följer lagen så ska straffet bli kännbart. Att få det kännbart kräver då relativt höga summor att betala som straff. Det är också ett viktigt signalvärde till andra arbetsgivare att diskriminering kostar.

När det gäller brott mellan individer, till exempel en våldtäkt, är skadeståndet inte hela straffet utan straffet utgörs i huvudsak av att bli frihetsberövad. Skadeståndet ska svida, men det finns ingen vinst med skadestånd som många inte kan betala och som därför landar hos skattebetalarna.

Redan i dag är det vanligt att skadestånd på 100 000 eller mer som privatpersoner blir skyldiga hamnar hos Kronofogden och offret får pengar från Brottsoffermyndigheten (=skattebetalarna) istället i väntan på att fogden ska kunna kräva in skulden. Inte sällan innebär det att offret inte får hela summan utbetalad. Att höja skadestånden bara för att låter säkert bra, men i slutändan är det ingen garanti för att offren ser röken av pengarna och framför allt: en arbetsgivares ekonomi och en privatpersons ekonomi är helt olika saker och ersättning för diskriminering och ersättning för brott bestäms utifrån helt olika lagar.

Det är alltså varken fel eller ”orättvist bedömt” att till exempel bröderna i Kevinfallet inte fått skadestånd från sin kommun när DO dömer i en helt annan form av fråga. Vad som däremot är fel, och orättvist, är alla vuxna som attackerar ett barn för att försvara en lärare som medvetet brutit mot skollagen bara för att de vuxna bestämt att de varken vill, eller kan, förstå något som för dem är nytt. Såsom pronomenet ”hen”.

DO signalerar tydligt att diskrimineringsgrunden ”könsöverskridande identitet eller uttryck” ska respekteras.

Sisådär 13 år efter att ”hen” blev ett erkänt pronomen får vi fortfarande läsa ”hen betyder höna på engelska”.

Texten är korrigerad kl 11.51 den 16/2 2022.