Valnatten 2019. Improviserat dansgolv i ett av EU-parlamentets stela konferensrum. Under ett skrivbord sitter en pressekreterare och försöker överösta musiken. Jag hör inte frågorna, och knappt svaren, men jag ser på leendet att hon ger ännu en segerkommentar.
Korparna hade lovat att EU-parlamentsvalet skulle bli ytterhögerns val. Men de kraxade fel.
Jag kom till Bryssel från en tågresa över Europa. Kampanjande i Sverige, Danmark, Tyskland, Kroatien och besök hos vännerna i ansökarlandet Moldavien. Överallt hade man känt hur marken liksom vibrerade av att nu, nu kommer något hända.
Valet blev ett hårt slag mot tungviktarna i konservativa EPP och socialdemokratiska S & D. De ägde inte längre ens tillsammans hälften av parlamentets mandat. Liberalerna befäste platsen som tredje störst, huvudsakligen på grund av Macrons franska rörelse. De gröna, som haft kroniskt svårt att etablera bestående partier i EU:s nya medlemsstater, fick nu ändå nästan tolv procent över hela EU, en stor ökning från 7,3 valet innan. 20 miljoner européer röstade grönt.
Vissa ville förminska det till ett tyskt fenomen, och visst är 20 procent imponerande. Men i land efter land fick de gröna flera procentenheter bättre resultat än förväntat. I Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Belgien, Sverige, Österrike, Finland, Danmark, Irland, Litauen och Luxemburg röstade en tvåsiffrig andel av väljarna grönt. I Tjeckien också om man räknar in piraterna, och det gör man ju en valkväll. Tre miljoner fransmän, två miljoner britter, sexton procent finländare. Det var värt att fira.
Förra helgen samlades det europeiska gröna partiet till kongress i Köpenhamn, sin största samling sedan före pandemin.
I dansk media var det svårt att hitta en rad om evenemanget. Och det var inte särskilt konstigt alls. Danska journalister hade annat för ögonen än besök av en finländsk utrikesminister och en montenegrinsk premiärminister. Som till exempel vilka danskar de ska arbeta med när hemlandet väl får en regering.
Efter en vänsterseger på en hårsmån har Mette Frederiksen vänt ryggen åt den brokiga samling av gröna entreprenörer, grönländska självständighetsivrare, radikala liberaler och revolutionärer som utgör vänsterblocket och börjat förhandla om en mittenregering. Och mitten, i dansk mening, är Socialdemokraterna, Venstre, Konservative och SF. I en svensk jämförelse är det som om S, L, M och MP skulle regeringsförhandla.
I kongresshallen några hundra meter från Hovedbanegården förklarar SF:s Rasmus Nordqvist för mig att det är helt logiskt. I en sådan koalition skulle det bli tydligt att allt som är bättre för miljön och rättvisan är SF:s förtjänst. SF blir den pragmatiska vänsterrösten.
Men allt som blir sämre då?
I andra samtal hörs nervositeten. Styrkan i valet 2019 har gett de gröna makt i Europa, inflytande över parlamentets beslut om miljö och mänskliga rättigheter. Men går det att upprepa succén?
Den gröna vågen har svept vidare, nya gröna rörelser har vunnit val i Zagreb och Budapest, gröna har bildat regering i Tyskland, Irland och Skottland. Men de senare har ju kraschat ur hela unionen. Bland borden med material finns både klistermärken och rapporter om hur Europa på riktigt bryter beroendet av oljan och Putin. Här finns solidaritet med Irans kämpande kvinnor och affischer från en obruten kamp för jämställdhet i Europa.
Här finns svar på dagens frågor, men vill någon lyssna? I Ungern, Polen, Italien och Sverige blåser andra vindar. Och när politiker har svårt att hjälpa dem som drabbas hårdast av krisen så krymper utrymmet för solidaritet. Man ser till sitt.
Två dagar efter kongressen lämnar SF regeringsförhandlingarna. Högern, säger partiledaren och inkluderar nog Socialdemokraterna, brydde sig inte tillräckligt om miljön och rättvisan när allt kom omkring.
Det trodde man inte, men: Svenska Akademien.
Maria Malmer Stenergard. Skäms, tamejfan.
