Be någon titta på en video från vilket som helst av Sveriges slakterier och det är vanligt att personen reagerar känslomässigt. Kanske vänder personen bort blicken. Kanske vill den stänga av bilden. De som inte reagerar alls är kanske de som jobbat inom slakteriindustrin eller på annat sätt gjort sig vana vid bilderna.
Djurskyddsdiskussioner hamnar lätt i finlir kring hur många kvadratdecimeter en höna ska ha att leva på, hur många timmar en hund ska tillåtas vara ensam, eller om en nyfödd kalv kan tas direkt från kon när hon kalvat så som är fallet i konventionell mjölkindustri eller efter tre dagar som i Krav-märkt produktion.
Kampanjen Stoppa slakten, som drivs av Animal save movement Sverige, sätter istället fingret direkt på den ömma punkten: Är det verkligen okej att medvetet döda friska djurindivider för nöjes skull? (Ja, när det blivit så enkelt att ställa om från kött- och mejerikonsumtion så kan inte köttkonsumtionen som den ser ut i Sverige i dag betraktas som annat än ett onödigt nöje.)
Torsdagen den 11 augusti vakade fem djurrättsaktivister vid Dalsjöfors slakteri utanför Borås. Med skyltar som bar budskap från Stoppa slakten stod dessa fredliga aktivister i sällskap med två polisbilar med fem poliser i sällskap med två säkerhetsvakter. Säkerhetspådraget säger något om hur farligt det upplevs vara när det radikala budskapet ”Stoppa slakten” kommuniceras. Ett flertal gånger under sommaren har djurrättsaktivister stått utanför svenska slakterier med budskap om att stänga vad som benämns som ”dödsfabriker”, vilket är ett passande ord för vad det handlar om: att på löpande band i fabriksmiljö döda djur.
Under hela fredagen kampanjade Stoppa slakten i centrala Borås. Samtidigt som detta hände talade klimatforskare Elin Röös i P1:s sommar om hur bråttom det är att ställa om till radikalt minskad köttkonsumtion. Vill du ha koll på faktaläget kring klimatpåverkan från uppfödning av olika djurslag och om hur liten påverkan transporter har i förhållande till vilken typ av mat du äter, så lyssna på programmet.
Men kom ihåg att alternativet naturbeteskött är ett procentuellt sett väldigt ovanligt konsumentval så länge alla grymmare och billigare former av djurindustri är tillåtna enligt lag, och därmed ofta figurerar mer som en teoretisk ursäkt för personer som inte vill ta frågan om dödandet på allvar.
Att prata om grader av klimatpåverkan eller siffror kring minimala djurskyddsförbättringar blir olika sätt att undvika grundfrågan om slakten. Kom ihåg att alla mjölkkor också slaktas när de är utslitna efter 5 år, liksom värphönan som värpt ”ditt” ägg är slut och slaktas efter 18 månader. Och kom ihåg att alla tjurkalvar som inte kan producera inom mjölkindustrin slaktas och att alla hankycklingar mals levande när de under sin första levnadsdag sorterats ut som produktionsodugliga inom äggindustrin. Så när det kommer till dödande-frågan finns ingen skillnad mellan kött-, mjölk- och äggindustri. Den som äter vegetariskt ger sitt okej till dödande av de individer som först producerat ägg eller mjölk en tid. Den som äter veganskt säger: Stoppa slakten.
Det vill säga: Låt oss fasa ut och sluta med det avsiktliga, planerade dödandet av friska individer och lägg ner djurindustrierna.
Min första insändare om djurrätt på 90-talet besvarades av en mjölkkobonde som skrev att hon grät varje gång hon skickade mjölkkor till slakt, eller ”behövde låta dem gå till slakt”, som den säger som vill få det att låta som att detta är något korna frivilligt gör, samtidigt som det måste göras. Att ringa slaktbilen är ingen favoritsyssla för en mjölkbonde, utan något som det anses måste göras, av ekonomiska och andra skäl. Men måste vi slakta? Skulle du trycka av bultpistolen om det var du som höll i den om det var det som krävdes för att få köttfärs till middag?
En video inifrån ett slakteri och frågan: ”Vill du stoppa slakten?” är radikal och går direkt på känslomässigt baserade moraliska intuitioner. Vilka känslor som därmed väcks beror på om frågan provocerar, väcker medkänsla, eller skuld. När skuld triggas känner sig människor lätt attackerade. Som exempel noterade jag häromåret hur, när någon postade en okommenterad bild från ett slakteri, dennes Facebookvän kommenterade bilden med frågan: Varför är du så aggressiv? Att blott visa bilder från verkligheten, där över hundra miljoner djur slaktas varje år i Sverige, kan alltså upplevas som en aggressiv handling, fastän det enda som gått till attack är personens eget samvete.
Att varje aktion från Stoppa slakten skapar reaktioner i sociala medier med så väl mycket medhåll och uppmuntran som grova personangrepp och hat, och att hatet nästan uteslutande kommer från provocerade män, är en fråga att återkomma till.
Sara Parkmans engagemang och heta vrede på Way out west.
Jocke Thåströms tröttare inåtresa.
