Det är oacceptabelt att personer som inte är dömda för brott utan som ska betraktas som oskyldiga hålls frihetsberövade längre tid än nödvändigt på grund av ett havererat system, skriver David Hall och Erik Holm, försvarsadvokater vid advokatfirman Två lejon.
DEBATT. I mars 1987 blev en person som vi kan kalla Allan häktad misstänkt för grovt narkotikabrott. Åklagaren, som påstod att Allan framställt amfetamin, uppgav att polisutredningen skulle vara färdigställd i juli samma år.
Men när juli kom var utredningen inte klar. Anledningen till det var att en maskin som SKL (nuvarande Nationellt forensiskt centrum, NFC) använde för att analysera den misstänkta narkotikan varit trasig eller upptagen av andra ärenden.
I dag finns det gott om personer som Allan i svenska häkten. I nästan alla större mål begär polis och åklagare analyser från Nationellt forensiskt centrum. Handläggningstiderna hos Nationellt forensiskt centrum har visat sig vara den riktiga flaskhalsen i det svenska utredningsmaskineriet. Detta har tidigare uppmärksammats av bland annat advokaterna Johan Eriksson och Lars Kruse.
År 2020 fick svenska brottsbekämpande myndigheter tillgång till material från den krypterade kommunikationstjänsten Encrochat. Därefter har man även fått material från flera andra liknande tjänster
som Sky ECC och ANOM. Polisutredningarna har till följd av detta ökat i antal och blivit mer omfattande.
Till följd av detta har antalet inkomna ärenden till NFC blivit fler. Det är vår bild att anslagen till Nationellt forensiskt centrum inte ökat i samma takt som antalet inkomna ärenden. Detta har medfört längre handläggningstider hos NFC och därigenom förlängda häktningstider.
Att förvara en misstänkt person i häkte är ett dyrt nöje. Det kostar 3189 kronor per dygn enligt Kriminalvårdens årsredovisning från 2021. Häktningstiderna ökade i genomsnitt med nio dagar mellan år 2020 och år 2021. Enligt Kriminalvårdens årsredovisning ökade kostnaden för häktningsverksamheten med omkring 202 miljoner kronor under 2021. Detta framgår av Kriminalvårdens årsredovisning från 2021.
En sak står alltså fullkomligt klar; att ha människor frihetsberövade är väldigt dyrt och de ökade handläggnings- och häktningstiderna medför enorma kostnader för staten.
Vi är försvarsadvokater med ett stort antal häktade klienter varje år. Vår erfarenhet är att handläggningstiden för en DNA-analys hos NFC nu uppgår till mellan nio och fjorton veckor. Ofta är polisutredningen i övrigt helt klar. Det alla inblandade väntar på är resultaten från NFC. Och i väntan på det får den misstänkte regelmässigt sitta kvar i häkte. Oftast är den häktade belagd med restriktioner för att inte kunna påverka utredningen och en förlängd tid som häktad i väntan på resultaten från NFC innebär ett förlängt lidande.
Hur gick det då för Allan? I slutet av sommaren 1987 överklagade han häktningen. Hovrätten ansåg att Allan fortfarande var misstänkt för brott och att det fanns risk för att han på fri fot såväl skulle fortsätta sin brottslighet som försvåra sakens utredning. Däremot ansåg hovrätten att Allan inte skulle drabbas negativt av ett haveri på SKL. Allan försattes därför omedelbart på fri fot. Detta avgörande ansågs så principiellt viktigt att det togs med i hovrättens domsamling för vägledande avgöranden (RH 1987:73).
Nu är det 2022 och det är inte en maskin som havererat utan ett system. För den häktade är det inte skillnad mellan haveri och haveri.
Det är dags att domstolarna vågar sätta ned foten och försätta misstänkta på fri fot i mål där handläggningen hos NFC drar ut på tiden.
Det är även dags för de beslutande i landet att skjuta till medel till NFC. Om det tar lång tid att bygga ut NFC bör tjänster och kompetens kunna köpas in från privata laboratorier.
Det är oacceptabelt att personer som inte är dömda för brott utan som ska betraktas som oskyldiga hålls frihetsberövade längre tid än nödvändigt på grund av ett havererat system. Priset är för dyrt att betala. Både för den enskilda och staten.
