Det är ungefär trettio år sedan krigen på Balkan bröt ut, sedan nationalistiska stämningar hade piskats upp i flera år. Men åren innan dess fanns det en stark fredlig och antinationalistisk rörelse av musiker och andra kulturarbetare på Balkan. Vladan Lausevic berättar om det, och om en kulturfestival för fred i Sarajevo, på veckans Under ytan.
Innan Jugoslavien kollapsade präglades landet av musik och musiker som var emot kriget och den nationalistiska samhällsutvecklingen. Början av 1990-talet kan också ses som ett tillfälle när människor visade sina rätta ansikten och värderingar. I flera fall vann opportunismen i takt med att en nationalistisk uteckling och även kulturpolitik gynnade dom som stödde samtida korrumperade och auktoritära regeringar.
Etnonationalister på Youtube
Den 15 mars 2019 mördades 51 personer i staden Christchurch i Nya Zeeland. Dom dödade var lokala muslimer som var på fredagsbönen och massakern chockade världen, inte minst med tanke på rådande rasism och sociala fobier mot muslimer som i Europa.
Mördaren och högerextremisten Brenton Harrison Tarrant blev känd i media bland annat för att han på väg till den lokala moskén lyssnade på krigsmusik som var populär bland serbiska nationalister under 1990-talets krig i före detta Jugoslavien. Utöver det blev det känd att Harrison Tarrant likt Anders Behring Breivik hade hämtat inspiration hos radikala och etnonationalistiska serbiska politiker, som bland annat menade att de ”försvarade det kristna Europa” emot muslimer.
I samband med massakern hamnade Balkan i fokus, inte minst med tanke på att låtarna som vita nationalister och högerextremister brukar lyssna på via Youtube redan hade miljontals visningar. Men det finns musik från det sena Jugoslavien, liksom från perioden under landets blodiga kollaps, som är mycket mer värd att uppmärksamma. Nämligen musik som baseras på pacifism, frihet och medmänsklighet, skapad av artister som under det nationalistiska 1990-talet ofta blev förföljda, stigmatiserade och utsatta för hot och våld.
Fredskonserten i Sarajevo
I slutet av juli 1991 organiserades en större fredskonsert i Bosniens huvudstad Sarajevo under namnet ”Yutel koncert za mir” (Yutels konsert för fred). Initiativtagaren var tv-stationen Yutel och konserten ingick i en serie konserter för att uppmärksamma den allvarliga och krigiska situationen som rådde i Kroatien, där blodiga strider pågick mellan å ena sidan den jugoslaviska folkarmén och serbiska paramilitära förband och å andra sidan kroatiskt hemvärn och polistrupper.
Yutels ambition var att samla folkligt stöd för att få slut på kriget genom att organisera konserter med landets kända musiker och artister, inte minst från den jugoslaviska rock-and-roll-scenen. När jag 30 år efter konserten går igenom artistlistan finns det mycket som jag känner igen från egna erfarenheter och minnen från det tidiga 2000-talet av musik och politik i Bosnien.
På konserten fanns bland andra skådespelaren Rade Serbedzija som, född och uppvuxen i Kroatien, fick det svårt i det nya nationalistiska Kroatien på grund av sin serbiska identitet. Det fanns också plats för intellektuella, som den bosniske författaren Abdulah Sidran, känd för sina verk som tar upp Bosniens multietniska historia.
”Nationalismen slår mot rationaliteten”
En av mina favoriter var rockgruppen Ekaterina Velika (Katarina den stora) som år 1989 gjorde en låt med namnet Ett par år kvar för oss – surrealistiskt nog, med tanke på att kriget bröt ut just två år senare. Gruppens frontman Milan Mladenovic drabbades av depression på grund av kriget och blev trakasserad flera gånger, bland annat i samband med uttalandet att han aldrig skulle spela igen i staden Banja Luka, ”bosnienserbernas huvudstad”, och känd för fördrivningar av bosniaker och kroater under kriget, tills alla förstörda moskéer i staden hade blivit återuppbyggda.
En annan känd musiker, Davorin Popovic från popgruppen Indexi, valde under kriget att stanna i det belägrade Sarajevo och använda sin musik för att försvara staden och landet mot den serbiska aggressionen.
Bland budskapen under konserten var uttalanden som att ”freden ska segra!”, ”nationalismen slår emot det mänskliga rationaliteten” och att “vi bör leva som alla andra i Europa, lyckliga och tillfredsställda”. Till och med dåvarande FN:s generalsekreterare Javier Perez de Cuellar skickade sin hälsning till människorna på konserten och uttalade sin förhoppning om att kriget i landet skulle ta slut.
Tragiska efterspel
Samtidigt är det tragiskt och viktigt att uppmärksamma att flera deltagare i efterhand visade sig vara opportunister och till och med riktigt nationalistiska. Den bosniske popsångaren och “kvinnomagneten” Hara Mata Hari (Hajrudin Varesanovic) tillbringade mycket av 1990-talet i Serbiens huvudstad Belgrad, där det var lättare att tjäna pengar som musiker, men inte blev han känd för att kritisera kriget eller den serbiska regimen. En annan sångare från Bosnien, med artistnamnet Dino Merlin (Edin Dervishalidovic) började under kriget i Bosnien att alltmer anamma bosniakisk nationalism som även baserades på islamistiska idéer.
Den kanske största besvikelsen blev Nele Karajlic, musiker som under konserten presenterades som ”fredsskapare” och som var en känd humorist i den Sarajevobaserade kollektivet Top lista nadrealista” (Surrealisternas topplista) vars humor baserad på genren “nyprimitivsm” handlade mycket om att kritisera den politiska utvecklingen i landet och varna invånare för att kriget var på gång.
Likt sin konstnärlige partner, filmregissören Emir Kusturica, lämnade Karajlic Sarajevo och flyttade till Belgrad, där han snabbt kom att anamma serbisk nationalism och bland annat försvara diktatorn Slobodan Milosevic och hans krigiska och kriminella regering. Man kan säga att både Karajlic och Kusturica sket i Sarajevobornas lidande och sin stad, och har gjort sig kända för att hylla serbiska krigsförbrytare och autokrater som Vladimir Putin som en del av en ”antiimperialistisk” kritik av väst, USA och EU.
Inspiration och tankeställare
Fredskonserten i Sarajevo, liksom andra liknande konserter under Jugoslaviens sista år, kan i dag fungera som inspiration och exempel på pacifismens, fredspolitikens och medmänsklighetens historia. Samtidigt visar historien hur människor kan vara opportunistiska och ”radikaliseras” när de erbjuds pengar och beröm. Det påminner delvis om dagens Sverige där ”swishpopulismen” gör sig gällande.
En påminnelse om att individer som är principfasta och universalistiska ofta är i minoritet när vår i grunden primitiva hjärna och kropp börjar agera selektivt och opportunistiskt. Vid en upplevd fara, som i samband med krig, kan odemokratiska och omänskliga beteenden belönas till exempel genom offentliga donationer till musiker, konstnärer och kulturarbetare som stödjer en brutal regim och dess politiker. Sådana beteenden förekommer just nu i Ryssland i samband med kriget mot Ukraina, där ryska staten belönar kändisar, musiker och andra som stöder Putins regim och hans imperialistiska krig.
