Vi är inte bortskämda med goda nyheter om miljön. Men att antalet valar i haven ökar är en sådan sällsynt framgång.
För några årtionden sedan riskerade en stor del av valarna att försvinna för alltid. Efter ett internationellt förbud mot valjakt har trenden vänt. De flesta arter är på god väg att återhämta sig. Det har faktiskt inte funnits så här många valar i världshaven sedan den storskaliga jakten på val inleddes under 1700-talet.
Men det finns ett pikant undantag. Undantaget är Sverige och tumlaren – Östersjöns enda val. Östersjötumlaren står på randen till utrotning.
Det är pinsamt för ett land med hög svansföring i miljöfrågor. EU:s miljökommissionär har till och med skickat ett ilsket brev till Sverige om att mer måste göras för att skydda Östersjötumlaren. Med cirka 450 individer kvar krävs inte mycket för att den genetiskt unika populationen ska tippas över kanten och försvinna.
Vad är det då som behöver göras för att rädda tumlaren? Ja, det är här det blir svårt. Goda initiativ finns. Nya marina reservat har införts och mer hållbara fiskemetoder föreslagits.
Men grundproblemet i Östersjön är att väldigt många intressen ska försöka samsas på en liten yta. Allt från båttrafik, miljögifter, försvarsintressen, fiskeindustri och havsbaserad vindkraft stör tumlaren. När dessa starka intressen ställs mot varandra hamnar tumlaren i regel längst ner på prioriteringslistan.
Ett bra exempel är de elektroniska ljudskrämmare, så kallade pingers, som visat sig effektiva för att förhindra att tumlare fastnar i fiskenät och drunknar. Det vore en enkel och billig lösning, men försvarsmakten säger nej eftersom de högfrekventa ljuden skulle kunna störa den militära verksamheten i Östersjön.
Få politiker är nog beredda att i dagens säkerhetspolitiska situation utmana försvarsmakten om den saken, för en liten vals skull. Även miljövänner kommer hamna i svåra dilemman om det visar sig att planerad vindkraft till havs skulle befinna sig i områden som är viktiga för tumlaren.
Forskarna menar att vi befinner oss i ett sjätte massutdöende av arter, orsakat av människan. Enligt en studie som publicerats i Proceedings of the national academy of sciences (2015) har människan utrotat över 130 000 arter. Det är sju procent av alla arter vi känner till.
Tumlaren ger oss en obekväm ledtråd om varför människan gör så här. När människan utrotar djur handlar det oftast inte om ren ondska eller att någon hatar naturen. Det kan handla om att skydda fullt legitima intressen, i konkurrens med en ovanlig art.
Problemet är bara att när viktiga samhällsintressen ställs mot varandra är det i regel den biologiska mångfalden som får stryka på foten. För att förändra situationen behöver obekväma frågor ställas om vår livsstil och människans påverkan på naturen.
Frågan är om någon på allvar orkar göra det när det snart är dags att välja politiska företrädare till riksdagen. De intressen som samsas med tumlaren i Östersjön – jobben, energiförsörjningen och försvaret – kommer ha sina förkämpar.
Men vilka kommer ta strid för den lilla tumlaren i en valrörelse där varje röst är hårdvaluta? Den som tar upp någon obskyr val som ingen känner till i sitt 30-sekundersinlägg i nästa partiledardebatt, kommer sannolikt bli utskrattad.
Så fogas Östersjötumlaren till listan på arter människan trängt undan. För det blir nog inget valår, detta år heller.
Birger Schlaug har utropat sin tomt till en kärnvapenfri zon. Det behövs mer rolig aktivism.
Jag missade norrskenet som alla andra verkar ha sett.
