Genom hela denna pajkastnings- och skylla-ifrån-sig-valrörelse är det ett ord som återkommer oftare än många andra: mycket i debatten har handlat om trygghet. Och det är kanske inte helt felriktat, med tanke på gängskjutningarna, kriget i Ukraina och en allmän känsla av kris. Problemet är att när våra politiker pratar om trygghet verkar alla sidor inte prata om samma sak.
Socialdemokraterna säger att ”trygghet ska gälla alla”, och pratar om att bryta segregation. Vänsterpartiet skriver om ”trygghet och jämlikhet” samt ”alla människors frihet”, eller om anställningstrygghet. Även Miljöpartiet pratar om att ”alla invånare ska känna sig trygga”, med ett fokus på att skapa tillit mellan människor.
Centerpartiet pratar också om ”trygghet för alla”, men verkar då i synnerhet mena människor från både landsbygder och städer. Liberalerna säger gärna något om skolan. Kristdemokraterna säger att ”en av statens grunduppgifter är att se till att medborgarna är trygga”, vilket löses med bland annat fler poliser. Moderaterna pratar gärna om att otryggheten har ökat, och ska vända den trenden genom att ”få ordning på brottsligheten”.
Sist men inte minst har vi Sverigedemokraterna, som pratar om ”trygghet på riktigt”, med fokus på kännbara straff, utvisningar och en nollvision vad gäller den så kallade massinvandringen, vilken de menar är roten till all ondska.
Vi har inte ett resultat. Än. Hela landet väntar med spänning och förtjusning eller förtvivlan, beroende på vilket läger man tillhör. Vems trygghet är det som kommer få stå i rampljuset under de kommande fyra åren? Och vems trygghet kommer prioriteras ner när vi ska ”få ordning på Sverige”? När vi nu riskerar att få en regering där ”trygghet på riktigt” bland annat innebär att helt enkelt riva de kvarter där det bor för många ”illegala invandrare, gäng och klaner”. Riv och bygg nytt – de delarna är redan passé, förbrukade, inget att göra åt. Bara riv skiten – för det skapar alltid trygghet att ta folks hem ifrån dem, det vet ju alla.
För den som är nyfiken på vad trygghet kan tänkas innebära i ett land med SD i regering skriver de så här under rubriken ”Myter om invandring”: ”Forskning har visat att oavsett om man räknar på kort sikt eller på lång sikt, exempelvis en livstid, innebär invandringen betydande kostnader för Sverige.” Invandrare blir reducerade till en kostnad, en ekonomisk belastning, snarare än människor som, liksom alla människor, behöver vård, skola och mat på bordet. SD konstaterar vidare att ”det är alltså mycket dyrt att importera pensionärer till Sverige”, efter att ha redovisat vad grundskyddet för en utrikes född pensionär kostar Sverige varje år.
De fortsätter med att säga: ”invandrare är dessutom inte självförsörjande”. Det låter kusligt likt hur vita historiskt beskrivit svarta på ett rasistiskt och nedvärderande sätt. Dessutom konstaterar SD: ”Klart är att dessa är fattigare, mer arbetslösa, mer sjuka och mer kriminella än den inrikesfödda befolkningen.” Som om det handlar om belastande enheter som vi gör bäst i att göra oss av med, snarare än människor som i många fall flytt krig och katastrofer. Människor i behov av stöd för att hitta försörjning (basinkomst kanske skulle kunna vara en fråga även för SD, så slipper de oja sig så mycket över att alla invandrare är arbetslösa?), få vård och ett välkomnande in i ett nytt samhälle.
Att Sverigedemokraterna, vad de än må påstå, gör skillnad på folk och folk och bedriver en politik som kränker alla människors lika värde är solklart. Och nu riskerar vi att få en regering där de har makt att påverka hela landets politik i en riktning där trygghet är ett begrepp som endast innefattar den del av befolkningen som är inrikesfödd – allra helst ”etniskt svensk” – och relativt förskonad från trauma och krig.
Kommer det som kallats ”Kristerssons lag”, och då i synnerhet Liberalerna som nu sitter på en vågmästarroll, ge vika för SD:s idéer om ”trygghet på riktigt”? Hur kommer Ulf Kristersson ställa sig till detta som potentiell statsminister? SD är större än M, och kommer utan tvekan kräva stort inflytande för att gå med på att samarbeta.
I värsta fall kan vi åtminstone hoppas att SD inte klarar av att leva upp till sin egen politik. Det är förvisso en klen tröst, men den enda vi har i ett sånt scenario. Samtidigt ska vi höja våra röster ännu mer och fortsätta sprida budskap som säger emot deras rasistiska stereotyper och kränkningar av alla människors lika värde. Finns det ont om hopp får man väl helt enkelt skapa sitt eget.
Det finns fortfarande en chans, om än minimal, att resultatet svänger.
Den chansen är som sagt minimal.
