– Min första reaktion efter den mardrömslika valvakan och det preliminära resultatet var stor besvikelse och oro. Men kanske behövs det här maktskiftet så att de blåbruna får visa hur många kärnkraftverk och fängelsebunkrar de lyckas bygga och så att S vågar gå på offensiv utifrån sina röda rötter. Det är ju det som verkar ske i Stockholms kommun och region. Jag vill se en regering som omfattar alla i underlaget men det troligaste är en M-KD-regering på SD-grund. Det ger SD större makt och manöverutrymme och skulle vara det värsta för Sverige.
Jan Strömdahl, 85 år, Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen

– Högermajoritet i riksdagen har vi haft konstant ända sedan 2006, så det är inget nytt. Det som är nytt är att M, KD och L nu vill samarbeta med SD om att styra Sverige. Men kommer alla i särskilt Liberalernas riksdagsgrupp ställa upp på det i fyra år?
Göran Hådén, 41 år, grön skribent och analytiker

– Första reaktionen är enorm olust över att ett parti grundat av nazister 1988 blir Sveriges näst största parti drygt 30 år senare. Det är på riktigt svårt att ta in. Jag tror att vi som vill något annat måste bli mycket bättre på att kommunicera vår vision framåt, inte fastna i att bemöta deras. Den andra reaktionen är frågan åt vilket håll blåser egentligen vindarna? SD, S och MP går framåt, övriga backar. Betydligt svårare att prata om en tydlig höger- eller vänstervind. Jag tycker att partierna har ett ansvar för att tänka bortom två block för att bilda en stark icke-auktoritär regering.
Martin Nihlgård, 50 år, generalsekreterare, Individuell människohjälp

– Under partiledarutfrågningen i TV4 stod den modiga tjejen Eira upp och sa högt det många av oss innerst inne vet. Hon sa gråtande att partiledarna inte talar klarspråk med svenska folket utan aktivt vilseleder med en rökridå av populistisk och otillräcklig politik. Greta Thunberg konstaterar att politikerna försöker hitta realpolitiska lösningar inom ett system som inte kan lösa klimatkrisen. Jag slås av en sorg över läget och beslutsamhet att organisera krafter för ett livsnödvändigt systemskifte.
Patrik Opacic, 39 år, Styrelseledamot Basinkomstpartiet

– Jag lämnade TV:n i tio minuter och när jag kom tillbaka hade det svängt! En chock. Om Sverigedemokraterna får så stort inflytande som de preliminära valresultaten visar, så riskerar det att försämra jämställdheten i Sverige. Kvinna till Kvinna har gjort en feministisk valkompass som på område efter område visar vad som kan hända om SD får bestämma politiken. Även internationellt blir det dystert. Den feministiska utrikespolitiken riskerar nu också att bli historia. Det känns tungt idag.
Anna-Carin Hall, 61 år, pressansvarig, Kvinna till kvinna

–  Oavsett vem som vinner valet i slutändan har Sverige tagit ett stort steg mot något hemskt och mörkt. Sverigedemokraterna är nu det största högerpartier i landet. Skiftet är nu oppositionen oavsett resultatet. Vi kommer kämpa mot marknadshyror, för strandskyddet och alla inskränkningar i demokratin. När de rödgröna partierna bråkat internt efter valet kommer vi organisera och mobilisera motståndet.
Robin Zachari, 40 år, kanslichef, Skiftet

– Oavsett framtida regeringsbildning, har ungas viktigaste valfråga – klimatet – nästan helt ignorerats i valrörelsen. Dessutom har tydligt vetenskapligt förankrade svar på hur partierna vill få ner utsläppen i närtid lyst med sin frånvaro. De partier som nu vill bilda regering måste ge unga konkreta svar på hur de ska bygga ett hållbart samhälle, accelerera klimatomställningen och förbereda oss för framtida kriser. Men inte bara det, de måste ge unga plats att medverka och kunna påverka beslut som rör dem.
Frida Berry Eklund, 43 år, verksamhetsledare, Våra barns klimat

– De politiska diskussionerna som fått ta plats under valslutspurten har varit snuttifierade och kraftigt dragna till höger. Stor del av diskussionen har fokuserats på brott och straff, kärnkraft, plånboksfrågor och ibland med inslag av ren och skär rasism. Jag har saknat en annan mer balanserad och nyanserad debatt om utmaningar och lösningar där flera perspektiv får plats. Så, nu sitter vi återigen i detta mycket jämna parlamentariska läget och denna gång med ett invandrarfientligt parti som är näst största parti. Jag är oroad, bekymrad och rädd för var detta valresultat gör med vårt land.
Tove Ahlström, 44 år, vd, tankesmedjan Global utmaning

– Framtidsjorden ser med fasa på framtiden. Håller de blåbruna vad de lovat i valrörelsen så kommer Sveriges politik inom klimat, miljö och internationell solidaritet dö en snabb och plågsam död.
Vi vädjar därför till alla progressiva krafter inom det största blocket: AGERA för medmänsklighet, internationell solidaritet och klimaträttvisa i kommande förhandlingar. Sveriges agerande är viktigt, vi behöver vara den förebild som vi kan och ska vara. Låt inte den trumpistiska retoriken förtrolla er.
Tobias Petersson, 40 år, omvärldsbevakare, Framtidsjorden

– Jag är personligen bedrövad av valresultatet. Det är som om alla tankar på miljön, solidaritet och medmänsklighet helt gått upp i rök för Sveriges väljare. De frågor som helt tycks ha slagit igenom denna valrörelse är hårdare tag i stället för att satsa förebyggande för nästa generation. Och fokus har legat på personer med invandrarbakgrund som utmålas som ansvariga för allt som gått fel. Inte ett ord har vi hört m alla med invandrarbakgrund som jobbar dubbla jobb och pluggar vid sidan om. Inte ett ord om hur vi gemensamt ska bygga upp vårt land, bara nya förslag som delar upp oss i ”vi” och ”dom”. Jag är inte förvånad, men mycket besviken och bedrövad över vart vårt samhälle och vi människor är på väg.
Fatou Lusi, 51 år, grundare av Fatous Passion

– Jag känner sorg och oro för vad detta ska betyda för klimatkampen men också en ökad vilja att fortsätta det politiska arbetet. Det känns ännu viktigare idag eftersom vi ser ut att få en regering som är helt ointresserad av klimat- och miljöfrågor samtidigt som den nya oppositionen endast vill åtgärda klimatkrisen med teknik och tillväxt. Att den troligtvis nya regeringen också verkar betona lag och ordning så starkt så att mänskliga rättigheter riskerar att få stå tillbaka gör ju inte saken bättre.
Gunnar Brundin, 73 år, talesperson för partiet Vändpunkt

– Först depression och uppgivenhet. Men det finns ett ljus i tunneln. Vi har märkt att många i vår omgivning känner lust att mobilisera för något nytt i politiken. Ett alternativ för ett öppet samhälle med seriöst arbete för klimat, demokrati och jämlikhet.  Det ger kraft för vårt fortsatta politiska arbete.
Vilka partier jag skull vilja se bilda regering? En utopi, men ändå: S, Mp, M, C och L.
Charlotte Klötz, 68 år, styrelseledamot Folkliberalerna

– Jag är glad och stolt över att vi i Miljöpartiet gick framåt i riksdagsvalet. Många har valt oss för att vi är det enda partiet som står upp för miljön och klimatet. Sverige kommer nu att bli ordförandeland i EU, och jag är väldigt orolig över vad som händer med miljöpolitiken, både i Sverige och i EU om de blåbruna får styra.
Rebecka Le Moine, 31 år, riksdagsledamot, Miljöpartiet

Nästa vecka kommer över 300 000 grisar ligga på julborden. Trots att vi löpande får rapporter om vanvård och alla vet hur djurindustrin fungerar vill 69 procent i Sverige att kött-och charkprodukter ska dominera på julbordet. Trots att vi vet att köttindustrin är ett av de stora bidragen till klimatkrisen så trycker vi i oss djur som om vi inte hade ett intellekt att välja med. 

Grisar är sociala djur med stort behov av att böka i jorden. En gris i djurindustrin får däremot aldrig böka i jorden, den trängs sitt onaturligt korta liv inomhus i en box med betonggolv. När grisarna inte får utlopp för sina naturliga beteenden börjar de ofta bita på varandras svansar och öron. Ledinfektioner på smågrisar och lunginflammationer på slaktsvin är också vanligt. En av tre svenska suggor lider av plågsamma liggsår på grund av de hårda golven. Tolv procent av de grisar som slaktas beräknas ha smärtsamma magsår. 

Efter sex månader i de trånga boxarna sänks grisarna ned i ett schakt med koldioxid. Under den minut de är vid medvetande plågas de av panik och kvävningskänslor och så länge de kan röra sig så kämpar de för att ta sig ur schaktet. Sedan skärs halsen upp och de förblöder, hängande upp och ner, så de sedan kan serveras på julborden. De har inga val under hela sitt korta liv, deras öde är förutbestämt. Men vi kan välja om vi ska vara en del av denna grymhet eller välja ett växtbaserat alternativ.

God jul!

Så var det dags för ytterligare ett internationellt klimatmöte. Denna gång med 70 000 deltagare, ett närmast ofattbart stort antal som har samlats i Dubai. Tänk er att samtidigt finns fler än vad som bor i Falun på en och samma tillställning. I massmedia trängs rubrikerna om detta möte. Huvudfrågorna sägs vara översyn av ländernas klimatarbete, utfasning av fossila bränslen och finansiering.

Visst är det så att användningen av fossila bränslen måste upphöra, men det räcker inte. Om kommande generationer av både djur inklusive människan och annat levande ska ha möjlighet att leva på jorden över huvud taget och helst under något så när drägliga förhållanden måste alla människor som nu lever i den något så när rika delen av världen ändra på sitt sätt att leva. Vi har för hög konsumtion av de mesta som går att köpa.

Folkvalda och näringslivet talar om att att mer och mer av det mesta behövs i samhället, att allt bara är en fråga om elektrifiering och ny teknik. Välfärden ska öka. Utbudet av både varor,  undvaror och tjänster ska fortsätta att öka och med ökad konsumtionen med ökat energibehov som följd. Det är tillväxt som gäller. Det finns t o m ett Tillväxtverk.

Omkretsen på jorden är 4 000 mil, ett faktum som ingen kan göra något åt. Lika lite som det går att ta mer än tio liter vatten ur en tioliters hink går det att ta mer än ändliga mängder råvaror från jorden. Det spelar ingen roll hur många gruvor som startas för deras malm kommer att ta slut. Varje vindkraftverk och varje solcellsanläggning kräver sina delar av ändliga råvaror och varje kärnkraftverk kräver gruvbrytning av ändliga mängder uran. Inga möten i världen kan ändra på den saken. Det finns inte ens mer än ändliga mängder biobränslen.

Ständig tillväxt är inte möjlig, inget som man kan tycka si eller så om. En tillväxt på 2 procent eller 3 procent per år ger en ökning som i början är måttlig, men snart nog drar den iväg längs en kurva som blir brantare och brantare. Tillväxt kräver mer och mer råvaror och mer och mer energi. Brist på råvaror, biologisk mångfald och energi, inklusive uran, kommer så småningom att medföra att kurvan böjer av nedåt när tillväxten nått vägs ände. Ju förr åtgärder mot fortsatt tillväxt sätts in, desto större är chansen att kurvan vänder något så när kontrollerat.

Tyvärr ifrågasätter aldrig massmedia makthavarnas tro på tillväxt. De upprepar följsamt vad makthavarna säger utan att någonsin ifrågasätta om en ständig ökning är möjlig.

I rapporteringen från massmötet om klimatet talas endast om att fossil energi ska fasas ut, inget fel i det, men inget sägs bestämt om när. Inget sägs heller om att tillväxten som varit möjlig på grund av tillgången till fossil energi måste ta slut och vändas till nerväxt. Det är dags att börja fundera över hur denna nerväxt ska gå till.

”Hej, det är Gustav. Carinas son.” Även om jag som barn lärde mig hitta till varje balkong på Kristianstad lasarett dit jag kunde ta mamma och smygröka, ville jag aldrig lära mig vägen till det palliativa vårdhemmet.

Men där stod jag nu. Medan hängbjörken vid busshållplatsen blev gulare och hängigare, och mamma tunnare och tunnare.

Första dörren måste man trycka på porttelefonen. Det är där jag blir bara min mammas son. En titel och ett uppdrag som just nu är finare och viktigare än allt annat.

Den andra dörren kräver kod, och jag gissar att jag kommer minnas de siffrorna så länge jag lever.

När jag ligger i mammas rum, på den lilla bäddsoffan från Ikea som inte riktigt går att sova i, och googlar på vad andningen säger om hur lång tid hon har kvar så hittar jag en artikel med en expert i Stockholm på vård i livets slutskede.

Han berättar om hur man tänker runt dropp och dryck när den döende inte längre orkar dricka själv, och han berättar hur man gör den allra sista tiden så bra som möjligt för den som snart inte längre är här och journalisten försöker ställa en kritisk fråga och experten ler.

”Varför är det så viktigt att satsa resurser på döende? Är det inte bättre att satsa pengarna på…

– …Förbifart Stockholm, biter Carl Johan Fürst av.

Han är van vid frågeställningen.

– Jag tycker att hur man tar hand om sina svagaste speglar ett samhälles moraliska nivå.

Så länge det gick pratade vi, mamma och jag, om världen och livet, om det som varit och det som är. Jag inser att mina uppfattningar om rätt och fel, om vad som är viktigt och vad som är meningen med hela skiten, har jag fått av henne. Och det gör mig lite stolt.

Mina syskon är med mig, hon har gett oss frihet, och det har hållit oss ihop, och nu är vi här. Växelvis, men tillsammans i det mest naturliga och samtidigt allra svåraste vi varit med om.

Som så många andra där en enkel diagnos och en vårdplan enligt mallen inte fungerar, så har mamma sin historia av fatala misstag, bortprioriteringar och konsekvenser av att de som ska ta hand om oss när vi behöver det allra mest är stressade, stafettande och tillfälligt inhyrda.

Men det bor ingen bitterhet i mamma. Bara tacksamhet för alla som lägger själ i sitt arbete med att ta hand om henne, fast inget längre finns att göra.

När människan blev människa, när vi fick språket och fantasin, var det första vi började göra att ta hand om våra döende och döda. Jag tänker att egentligen var det väl där, i själva omtanken, i heliggörandet av varje människa, som civilisation uppstod.

Nu har vi så mycket bättre möjligheter till det än någonsin tidigare. Och jag pendlar mellan ilska, inte olik den mamma visade från sjukhussängen när nyheterna spelade framför henne, och tacksamhet.

Ilska över att det skulle kunna vara så mycket bättre. Vi är så mycket rikare. Och vi arbetar så hårt för det. Och vad köper vi sedan? Några får en jet och en yacht, många ett större hus, en hemmabio och några fler kvällar på restaurang. En hel del får ingenting. Alltmedan skolan har anställningsstopp och hemtjänsten minutscheman. Dyrare och större bilar lämnar barnen på en förskola där barngrupperna växer, och försäkringsbolagen säljer drömmen om att hamna någon annanstans än på sjukhuset vi betalat för tillsammans.

Tacksamhet över att ändå leva när det finns smärtmedicin, personal med tid för omtanke om min mamma och ett litet vårdhem med en fin trädgård och en balkong med eftermiddagssol, så stor att vi kan rulla mamma ut i sängen för att ta sina sista bloss där.

En vän som också tagits från den här världen brukade fråga vad vi ville ha kvar om vi vaknade imorgon och världen var ny. Vad av allt som finns borde bevaras, och vad borde göras nytt? Och jag tänker att det finns så mycket i den här civilisationen värt att hålla fast i, så mycket värt att kämpa för och så mycket vi aldrig kan ta för givet.