Hbtqi-personer är ofta extra utsatta i konfliktzoner, skriver Britta M Lindqvist. En transkvinna som vill lämna Ukraina riskerar nu att skickas till fronten som soldat istället, och flyktingar är oroliga för att hamna i länder som Polen eller Ungern. Sverige måste hjälpa till, menar hon.
DEBATT Putin spelar med musklerna och invaderar Ukraina. Tusentals unga män tvingas ut i krig. Vi ser dem i tv och de verkar nästan bekanta, som ett eko från alla krigsfilmer vi sett. Det är slående stereotypt.
Vi ser människor på flykt från Ukraina. Mest kvinnor och barn, eftersom det åvilar raska män att stanna kvar och försvara landet. En traditionell könsrollsfördelning befästs igen. Men var är hbtqi-personerna i allt detta?
Det pågår en massiv solidarisk hjälpinsats. Inte minst i Polen. Men vi har även nåtts av rapportering om rasistisk särbehandling och om polska nationalisters angrepp på afrikanska studenter, som även de ingår i den ukrainska flyktingströmmen. Dessa yttringar vittnar om det politiska klimatet i Östeuropa. Inom samma politiska logik ryms även en konservativ manschauvinism, stor homofobi och en aggressiv hets mod hbtqi-personer, både i form av inskränkta formella rättigheter och i form av hatbrott.
Transpersoner i Ukraina har kunnat leva en förhållandevis normal tillvaro utan en juridiskt godkänd könsändring. Men en transkvinna utan ett pass som bekräftar hennes könsidentitet riskerar nu att stoppas vid Ukrainas gräns för att tvingas bli soldat. Lyckas hon trots allt ta sig vidare riskerar hon ett diskriminerande bemötande, eller rent av våld, på andra sidan gränsen.
En ickebinär person beskrev sin rädsla för att hamna i ett land som Polen eller Ungern till nättidningen Vice. ”Jag tvingas att välja mellan mitt eget land – som jag har lärt att navigera i – eller ett totalt okänt ställe, där jag riskerar att uppleva ännu mer exklusion och fara”.
Anna Kirey, ”head of programmes in Eastern partnership countries” på RFSL, uppmärksammar problematiken på RFSL:s hemsida och beskriver hur hbtqi-personer var särskilt utsatta måltavlor vid konflikter i Ukraina runt 2014–2015, vilket ledde till att de var beroende av ukrainska hbtqi-organisationer för att få skydd. Hon uppmanar därför svenska givare att stödja hbtqi-rörelsen i Ukraina. Hon understryker även att Sverige och andra europeiska länder måste erbjuda hbtqi-flyktingar från området säkra flyktvägar och asyl.
Under Eurovision song contest kryddas ofta pop med regnbågsflaggan och folk är på folkhemskt vis alla lite queer. Det är festligt, sorglöst och ofarligt. Men nu är det allvar.
Hbtqi-personer är en utsatt grupp i konfliktzoner, som kräver en särskild målinriktad insats. De flesta tänker nog att det är viktigt att skicka läkemedel i form av exempel insulin och hjärtmedicin, och nu har även hygienartiklar blivit ett självklart inslag, men är hormonbehandlingspreparat till transpersoner med på medicinlistan? Jag hoppas det. I FN:s artikel 26, om medborgerliga och politiska rättigheter innefattar homo- och bisexuella. Könsidentitet och sexuell läggning ingår i det skydd som anges i FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, artikel 2(2).
Krigstider kan historiskt sett både leda till konserverade könsroller, som nämnt inledningsvis, men även till nya möjligheter. Kvinnor, som tidigare trängts ut från mansdominerande arbeten har historiskt sett plötsligt och oväntat övertagit rodret i frånvaron av män. Är det möjligt att en ökad observans på hbtqi-frågor i flyktingvågen från Ukraina kan leda till en ny medvetenhet och nya arenor för till exempel transpersoner?
Jag hoppas det, men då måste vi ut ur Eurovision song contest-glimret och lyfta regnbågsfrågorna även i en smutsig krigstid och kräva
• säkra flyktvägar för hbtqi-personer
• snabba asylprocesser
• hormonpreparat till flyktinglägren.
Vi måste bevara fokus på hbtqi-frågor i krigstider.
