Energi · En syl i vädret

Fred på jorden mellan de, dem och dom

Sara Lidman får Stora romanpriset 1986.

Nu diskuteras frågan om de, dem och dom igen. En syl i vädret går på upptäcktsfärd i historien – hur länge har vi egentligen sagt dom, och varifrån kommer det? 

En gammal språkstrid har blossat upp i skuggan av allt det dramatiska som händer i världen. Den handlar om de, dem och dom, och den har varit på gång länge. Frågan är alltså: Ska stavningen dom accepteras eller ska alla bara lära sig använda de och dem?

Anledningen är att skillnaden inte hörs eftersom de flesta säger dom oavsett. Men inte alla. Många finlandssvenskar säger till exempel di och dem. Andra säger dem om alltihop, och det gör man även i lokala dialekter längst norrut i Sverige. De säger att ”dem gick hem till dem” och använder alltså objektsformen dem som både objekt och subjekt.

Magnus Stenbock var en av pionjärerna när det gällde att skriva dom – redan 1703 skrev han till sin hustru om ”dom små banana”
Magnus Stenbock var en av pionjärerna när det gällde att skriva dom – redan 1703 skrev han till sin hustru om ”dom små banana”. Då skrev han avsiktligt barnsligt, men det visari alla fall att uttalet fanns. Bild: Georg Engelhard Schröder

”Stöter mången”

En gång i tiden, fram till ungefär 1400-talet, fanns det två objektsformer av pronomenet de: ackusativformen þe eller þa och dativformen som hette þem. Men de smälte samman till þem, som blev dem – i de nordliga dialekterna lät det mer som däm och på stockholmska blev det så småningom dom.

Sen började däm och dom användas även som subjekt i tal – ”dom gick hem till dom”. Fortfarande skrev man de och dem, men ibland stavade någon fel, och stavfelen kan berätta en del. Om till exempel en stadssekreterare i Stockholm på 1500-talet skrev att ”thom bekende siig” ha godkänt en betalning – istället för att ”the” gjorde det – kan man dra två slutsatser. Stadssekreteraren uttalade dem som dom och han använde det som subjekt.

Det är det första belägget i skrift för dom. Det finns några exempel i brev där det används för att imitera talspråk – eller barnspråk, som när Magnus Stenbock, greve och militär, skrev till sin fru 1703 om ”alla dom små banana”, alltså alla de små barnen. Men det var inte vanligt.

En svensk språklära för tyskar från 1796 berättar att stockholmare ”även säger dom för de och dem”. Men det ansågs inte riktigt fint, ännu hundra år senare beskrev språkvårdare det som vulgärt, simpelt och obildat. Erik Wellander, författaren till några generationers språkriktighetsbibel Riktig svenska, skrev i 1948 års upplaga att uttalet di (för de) ansågs mer vårdat än dom, ”som stöter mången, särskilt av den äldre generationen.”

Sedan måste det ha gått fort, för jag som är född 14 år därefter minns inte att det någonsin hette annat än dom, som stavades antingen de eller dem eller bara dom. I skolan fick vi använda vilket som.

Var det därför många blev så osäkra? Eller hade känslan för de och dem redan försvunnit? Fanns skillnaden kvar i svenskans inre grammatik? Det var en av de frågor som debatterades. Ett par lärare skrev en artikel där de rekommenderade dom som både subjekt och objekt och språkvetaren Peter Cassirer förespråkade 1980 att alla journalister skulle gå över till dom.

Men det var inte så många redaktioner som följde det rådet. Dom-användandet gick tillbaka, men samtidigt hade de och dem blivit svårt för många. Speciellt den lite kluriga typen av mening där de/dem visserligen är objekt i huvudsatsen men också tankesubjekt i en relativbisats, som är en sån här bisats som ofta börjar med som.

Tidigare har språkvårdare rekommenderat, och skolorna lärt ut, att det ska vara dem. ”Sätt böckerna i hyllan och börja med dem som du har läst”.

Eftersom du ska börja med dem är de objekt, och därför väljer man dem.
Numera säger till exempel Svenska Akademiens Grammatik från 1999 att de som är ett fast uttryck och kan skrivas så. Det kan också vara fråga om en bestämd artikel, som i ”de böcker som du har läst”, fast man hoppar över böckerna. Då blir det ”Sätt böckerna i hyllan och börja med de som du har läst”.

Så båda är rätt, med mer eller mindre goda argument. Meningen var att underlätta, men frågan är om det inte blev svårare. Hur många ser ens skillnad på en mening där båda är rätt och en där bara det ena går?

Lektion under lärarstrejken 1966
Lektion under lärarstrejken 1966. Kanske fick de här eleverna lära sig att det kunde vara okej att skriva dom, kanske inte. Men de sa säkert dom i alla fall. Foto: Jan Collsiöö/TT

Stavningsreform?

Vi kan inte spola tillbaka till 60-talet och se vad som hade hänt om man aldrig hade skrivit dom i böcker eller godkänt det i skolan. Vi kan inte ens backa till millennieskiftet och se hur det hade gått med de/dem-kunskaperna om inte båda hade blivit rätt i vissa relativbisatser.

Vi kan inte göra språkutvecklingen ogjord – och här står vi med ett ord i två former med varsin stavning, varav ingen återger uttalet. Är det då inte dags för en stavningsreform?

Nej, säger exempelvis de finlandssvenskar som fortfarande skiljer mellan de och dem i tal. De har ingen relation till dom och tycker bara det ser konstigt ut. Men också i Finland är det fler och fler i yngre generationer som säger dom. Andra vill bevara de och dem för att människor i framtiden också ska förstå vad vi menade när vi skilde dem åt.

Ja, säger andra, vi kan inte behålla en massa gammalstavning för att kunna läsa vad stadssekreterare Blasius Olsson skrev 1551 – fast han använde ju dom. Och är det inte mest snobberi när folk håller fast vid de och dem? Vill de inte bara briljera med att de kan?

Det enklaste vore väl att helt enkelt bara ta bort tillägget ”vardaglig” efter dom i ordböckerna. Sen kan var och en själv välja om de ska hålla fast vid de och dem eller skriva dom. Även finlandssvenskar, äldre västerbottningar och alla andra som har ett annat uttal kommer att förstå. I skolan får man fortsätta att lära ut de och dem, att eleverna inte står helt undrande när de träffar på dem.

En nackdel med att stava båda likadant är att omvänd ordföljd blir svårare. I ”dem gillar de” är ju dem objekt, de som gillas, och de är subjekt. I ”de gillar dem” är det tvärtom. Men när dom gillar dom får man visa på något annat sätt vilka som gillar vilka.

Sluta fred

Det ordnar sig med tiden. En del går själva över till dom för att de tycker det är dags. Jag skriver de och dem för att jag gillar anknytningen bakåt i tiden och möjligheten att tydliggöra vem som är vem. Men andras dom får vara i fred, för de har också goda skäl. Det är tid för de, dem och dom att sluta fred.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV