Sommarläsning: Monstersamhället Del 11

Tänk dig att du sitter i en båt. Det är en blå himmel med några tunna cirrusmoln som seglar förbi. Du tänker att det är vackert som en Windowsbakgrund. Måsar skränar i bakgrunden. Du upptäcker att det är ett hål i botten på båten. Det finns en hink i båten och du börjar hälla ut vattnet som rinner in. Det förbättrar situationen, men hålet växer av vattnet som strömmar in. Du inser att om du inte täpper till hålet är det en kamp du inte kan vinna. Snart kommer du inte kunna ösa ut vattnet snabbare än det rinner in. Du måste göra något åt hålet som är det som i grund och botten orsakar problemet.

I debatten kring klimatförändringarnas konsekvenser lyfts då och då begreppen anpassning och lindring som två motpoler. (Fotnot 32) Anpassning är mer klassisk prepping eller självhushållning, medan lindring är det som klimat- och miljörörelserna håller på med, det vill säga försöker ändra systemet så att det inte blir en skenande klimatkris. Såklart behövs bägge. Du måste hälla ut vatten samtidigt som du försöker hindra att hålet blir större. Vi måste arbeta med symptomen och gå till botten med orsakerna samtidigt som vi måste ta oss mot land. Att stoppa huvudet i sanden och tänka att konsekvenserna av det förändrade klimatet inte kommer att påverka dig som individ är dumt. Att förhålla sig reaktivt, det vill säga bara preppa, blir ineffektivt eftersom det inte går till botten med problemet (i båtliknelsen går du bokstavligen till botten med problemet). Det betyder dock inte att du helt kan skydda dig genom dina egna förberedelser. De mest effektiva förberedelserna för kriser och katastrofer ligger på systemnivå eftersom vi som individer inte klarar oss utan det omkringliggande samhället. Vi kan se det i den redan nu underbemannade sjukvården som skulle ha svårt att klara en större kris eller nästa pandemi. Och vid höjda vattennivåer eller bränder behövs kompetens och skydd som vi som individer aldrig kan uppbåda. En stark offentlig sektor gör alltså att vår individuella prepping inte alls behöver bli lika omfattande – det är dessutom mer resurseffektivt. Det har dock skett en förflyttning från det gamla civilförsvaret där det fanns till exempel gasmasker till alla, skyddsrum med utrustning i, storskaliga planer för evakuering, livsmedelslager och mycket annat. Idag är nästan allt kasserat och ansvaret har lagts på individen. Den här förflyttningen i ansvar finns på många nivåer i samhället och går hand i hand med nyliberalismen.

I det här kapitlet utvecklar jag vad vi kan göra för att förbereda oss utifrån tre nivåer: individ-, grupp- och samhällsnivå. Jag vill visa hur vi effektivt skopar ut vatten ur båten. Vad hinken eller kanske till och med pumpanordningen som hjälper oss att få ut vattnet är. Eller om vi rent av behöver ha kommunikationsutrustning för att kunna skicka ett SOS-meddelande eller ringa efter hjälp när vi inte orkar själva och pumpanordningen slutat fungera. I kapitlet efter, Förändring, går jag in på hur vi lagar hålet eller kanske snarare bygger om båten för att nya hål inte ska kunna uppstå. Hur vi bygger starka skrov som förhindrar framtida hål. Hur vi bygger resiliens, förmågan att långsiktigt hantera förändringar, och fortsätter att utvecklas. Hur vi återhämtar oss efteråt och kan motstå olika störningar som kan tänkas uppstå i framtiden.

Förberedelse som individ

Sommaren 2018 var inte bara en ovanligt varm sommar med flera större skogsbränder och omfattande eldningsförbud. Inte bara en sommar då bönder fick masslakta djur på grund av dålig tillgång på foder. Det var också den tidpunkt då myndigheterna bestämde sig för att skicka ut broschyren Om krisen eller kriget kommer. Under den årliga krisberedskapsveckan i månadsskiftet maj–juni delades broschyren ut till samtliga svenska hushåll med ett blandat mottagande. Min bok Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig hade kommit ut ett halvår tidigare, så jag fick göra flera intervjuer och medverka i reportage som något slags preppingexpert i svensk och internationell media. En roll jag kände mig obekväm i, eftersom jag inte ser mig som någon preppare själv. För mig är mina vattendunkar i källaren och matförråd mer som ett säkerhetsbälte. Jag sätter på mig det för att det är dumt att vara utan, det är inte så att jag identifierar mig som en säkerhetsbältesbärare på grund av det, men jag vet att det kan inträffa en olycka eller en samhällsstörning.

År 2018 var en milstolpe för diskussionen om hushållens hemberedskap. Efter det blev det mindre konstigt att prata om krisförberedelser i Sverige. Preppare – alltså de som på olika sätt förbereder sig för små och stora kriser – är ett hett ämne och har aktualiserats ännu mer i och med coronakrisen. Även människor i min närhet som fnyst lite när kris- och katastrofförberedelser kommit på tal har blivit mer intresserade efter det uppenbara att en kris kan komma plötsligt. I vår tid är det något som människor ändå tänker på. Utifrån hur klimatkrisen kan påverka oss är det nödvändigt att göra förberedelser. För vi vet att vattennivån i haven redan har höjts och kommer att höjas mer. Vi vet att matproduktionen kommer att bli lidande av att vi inte kan lita på vädret på samma sätt som tidigare. Vi vet att de elektroniska och datoriserade system som knyter ihop i princip hela vår infrastruktur är sårbara. Den typen av risker är något vi behöver ta hänsyn till och faktiskt tänka på. Sunt förnuft skulle vissa säga, en dum risk att ta skulle jag snarare säga. Prepperrörelsen, i den mån det är en rörelse och inte bara en företeelse i samhället, är däremot oftast inriktad på den populärkulturella bilden av katastrofer. I prepperforumen på nätet pratas det mycket om knivar och olika former av prylar som är viktiga att ha. Jakt och fiske, olika stormkök, frystorkad färdigmat eller bug out vehicles (alltså terränggående bilar som det går att fly i). Vikten av att hitta den bästa utrustningen får enormt utrymme. Det är som en tävling i att veta bäst – som diskussionsforum är när de är som sämst. En del vill fokusera på kunskap snarare än prylar vilket är ett steg framåt men som jag ändå tror får begränsade resultat i de kriser vi ser framför oss. Det finns en stark koppling till att överleva i naturen och allmänt friluftsliv i de stora preppergrupperna på sociala medier. (Fotnot 32) Just kopplingen till överlevnad är intressant. Överlevnadsämnet utvecklades av militären för att förband som var avskurna skulle kunna klara sig på det som naturen kunde ge, för att jägarförband och piloter som skjutit ut sig med fallskärm och hamnat bakom fiendens linjer skulle kunna återvända till de sina. Den här typen av kunskaper passar för en viss typ av kriser, men möter i liten utsträckning de utmaningar klimatkriserna kommer att ge. Vid en brand, översvämning eller storm behöver du sällan lämna civilisationen och bege dig till skogen. Och de saker som är viktiga att få med när du evakuerar ditt hem vid sådana tillfällen är knappast överlevnads- eller friluftsutrustning. En packad ryggsäck med förnödenheter för tre dygn är inte det jag brukar rekommendera när jag får frågor om det. Snarare foton, identitetshandlingar och saker som inte går att ersätta med pengar.

Strax innan Victor Frankenstein för andra gången konfronteras med Monstret och för första gången samtalar med honom reflekterar han över människans grundläggande behov: ”Ack! Varför skryter människor med att ha känslor som är överlägsna de oskäliga djurens. Det gör dem bara till mer utlämnade varelser. Om våra impulser begränsade sig till hunger, törst och de mest ofrånkomliga begären hade vi nästan kunnat vara fria.” Inom den svenska överlevnadstraditionen brukar kroppens grundläggande behov vara basen. Jag brukar utgå från fysiska behov som mat, vätska, sömn, värme och från de psykologiska behoven hopp, information, trygghet och gemenskap. Behoven hänger såklart ihop, vårt psykiska välmående påverkas av det fysiska och vice versa. De psykologiska behoven tycker jag generellt får för lite utrymme i relation till de fysiska. För vi kan vara miserabla och fatta usla beslut även när vi är mätta, lagom varma och otörstiga. Grundbehoven är det som är basen för våra liv, och som samhällets infrastruktur (i bästa fall) ska tillgängliggöra för alla. Under en kris eller en långdragen kollaps är det emellertid lite väl optimistiskt att tro att samhällets alla funktioner kommer att fungera. Därför behöver vi hitta sätt att själva kunna lösa grundbehoven. Det finns många bra skäl att decentralisera våra grundläggande behov och bli mer självförsörjande. Att säkra behoven av vätska och värme är i överlevnadssituationer i allmänhet det viktigaste, då kan det handla om timmar eller dagar. Mat klarar vi oss länge utan. (Fotnot 33) Men i långdragna processer som de klimatförändringarna kommer att skapa finns det stor anledning att diskutera livsmedel och matsuveränitet – alltså hur vi kan bli mer oberoende av långa kedjor av transporter och fossil energi till vår livsmedelsproduktion.

Ofta används Maslows behovstrappa för att prata om överlevnad. Teorin utgår från att våra behov är rangordnade så att de fysiska behoven utgör basen och de psykologiska behoven trappans övre delar. Idén saknar i grund och botten empiri och används oftast för att svepande kunna förklara ett skeende i efterhand. Kollapsologerna Pablo Servigne, Raphaël Stevens och Gauthier Chapelle menar istället i boken Another end of the world is possible att det är mer relevant att prata om ett Maslows bord där de olika hierarkiska stegen istället är ben. Det är en rimlig liknelse som dras vidare till att om ett av benen saknas blir bordet väldigt ostadigt och försvinner två av dem ramlar bordet omkull. Att bara se till de fysiska behoven är att bygga ett väldigt dåligt bord. Men det är oftast det som kommuniceras: att vi genom konsumtion ska kunna trygga våra fysiska grundbehov. I prepperlitteratur hyllas den driftiga människans (oftast en mans) egenkraft. Det går att se den apokalyptiska genren som moderna Robinsonader, där handlingskraft och skapande kommer ur den totalt oberoende och sammanhangslösa individen som tävlar mot andra individer. Den är ett uttryck för en liberal fantasi om individens oberoende från klåfingriga samhällen, normer och strukturer, och att vara sin egen lyckas smed. Långt från den verklighet vi lever i där vi blir till genom att spegla oss i andra. Det är en bild präglad av den amerikanska kulturen. Men bilden är ändå lockande då den ställer frågan om vilka vi egentligen är. Samma fråga som bra postapokalyptisk kultur ställer: Vem är jag innerst inne? Bakom lagren av kultur och sociala normer. Men frågan är problematisk för den försöker sudda ut det som faktiskt gör oss till människor och det som ger oss mening – sammanhang och socialt samspel. I de undantagsfall preppare föreställer sig ett kollektiv är det ändå i en ganska begränsad utsträckning. Gemenskapen utgörs oftast av familjen och blodsbanden, eller av (ibland hemliga) nätverk av andra ”upplysta” preppare.

Den gemensamma nämnaren är förbindelser mellan människor som är lika varandra, som har samma intressen och värderingar. Detta förutsätter homogenitet i gruppen. För att ingå i den preppande gemenskapen behöver du vara en del av en familjestruktur eller vara djupt insatt i prepping. Människor får vara med om de är nyttiga, de som inte är det blir i bästa fall oviktiga och i sämsta fall hot. Det är ett instrumentellt sätt att se på andra människor som antingen resurser eller hot. Det synsättet leder inte till trygghet eller resiliens. De här ”kollektiva” modellerna är exkluderande: det finns inget utrymme för skillnad och konflikt. Det är istället ”allmänheten” som blir hotet. (Fotnot 34) I det avgörande ögonblicket – när skiten träffar fläkten för att använda prepperterminologi – kommer andra saker vara viktigare än både kunskap och prylar och ”allmänheten” blir inte hotet, utan lösningen. Den nyliberala våg som vällt fram över Sverige och världen sedan 1980-talet handlar om att i större utsträckning lägga över ansvar på individen. En välvillig tolkning skulle säga att vi kan göra rationella välinformerade val som gagnar oss själva. I praktiken betyder det att de som av olika skäl inte kan göra rätt val får skylla sig själva. Det är inte en slump att intresset för att preppa kommer just nu. Eller att myndigheterna lägger mer ansvar på individen istället för att vara en garant för att vi kan få våra grundläggande behov tillfredsställda vid en kris. Det stora intresset för prylar (och i viss mån även kunskap) blir också framträdande eftersom det går att tjäna pengar på det. Företag vill sälja trygghet i olika former. En fullpackad krislåda, en vevradio eller mat med extremt lång hållbarhet ska ge oss den tryggheten. Problemet är att trygghet inte framförallt kommer av saker. Det som säljer syns. Att skapa gemenskaper eller att känna grannar är svårare att sälja och syns därför inte lika mycket. Det skapar inte tillväxt eller visas i sponsrade inlägg på sociala medier – men det är där det är mest effektivt att börja. 

Vad bör vi göra som individer?

Det finns ingen mall som alla bör följa när det gäller förberedelse. Vi sitter inte i samma båt – alla våra båtar ser olika ut. Att vara välbemedlad ger till exempel bättre chanser att klara kriser och katastrofer. Superrika förbereder sig redan med privata jetplan som ska ta dem till öar där de kan klara sig.
Nya Zeeland verkar till exempel vara en populär utrymningsplats för de allra rikaste. Men förberedelser handlar om situation och plats i livet. Jag tycker emellertid inte att det är något större fel på råden som ges i Om krisen eller kriget kommer när det gäller att förbereda sig på till exempel strömavbrott eller stormar. Den går att beställa hem om du av någon anledning
kastat bort ditt exemplar. En sak som faktiskt är viktig för alla är att hålla kroppen i trim. Ibland får jag känslan av att den teknologiska utvecklingen handlar om att människor ska slippa röra sig så mycket (sen besöker jag ett gym, ser alla maskiner som ska vara jobbiga och kommer ihåg att maskinerna skapas bara för att det går att tjäna pengar på dem). Vid energibrist kommer vi vara tvungna att i större utsträckning använda våra kroppar för att
tillgodose våra behov. Det handlar inte om att ha stora biceps
eller en fast rumpa utan om att skapa en kropp som tål påfrestningar. Att röra sig regelbundet ger också bättre förutsättningar att hantera mentala svårigheter. En motståndskraftig kropp har precis som samhällen lättare att resa sig efter någon form av trauma. I Överlev katastrofen har jag utvecklat hur och varför det är viktigt med träning. Men i grund och botten handlar det alltså om att röra sig regelbundet och träna för att undvika skador – så att du håller i längden.

Om vi lämnar din kropp och pratar vidare om förberedelser som du bör prioritera är en av de bästa saker du kan börja med är att göra en risk- och sårbarhetsanalys (RSA) över hemmet och vad som skulle kunna inträffa. Gärna tillsammans med andra som bor i området för att få fler åsikter och synpunkter. Beroende på hur du bor kommer du att ställas inför olika
utmaningar. Finns det stora träd på tomten som kan välta vid en storm eller bli farliga vid en omfattande brand? Finns det en källare som kan bli översvämmad vid stora skyfall? Finns det studsmatta, utemöbler eller andra lösa föremål ute som kan blåsa iväg och bli farliga projektiler. Vissa av sakerna går att lösa, som utemöbler och studsmattor som kan tas in eller
kedjas fast. Andra problem kan det vara bra att planera för även om du inte kan lösa problemet innan krisen slår till. Du kan också läsa stadsdelens, kommunens eller regionens risk- och sårbarhetsanalys för att få reda på vad myndigheterna förväntar sig ska hända. Alla kommuner, regioner och statliga myndigheter är ålagda att ta fram en sådan för att kartlägga hotbilder. Där kan du läsa vilka större hotbilder myndigheterna ser och hur de tänker sig att tackla dem. Du kan oftast hitta risk- och sårbarhetsanalysen på regionens eller kommunens hemsida.

Hemma hos mig har vi en inköpslista som sitter på kylskåpet. När något börjar ta slut skriver den som upptäcker det (i bästa fall) upp det. När jag tar upp det sista paketet mjöl eller toapapper från källarförrådet så skriver jag upp det på listan. Jag gör det för att jag vet att när jag står och bakar så är det så mycket jobbigare att gå till affären eftersom mjölet inte räcker än det är att köpa på mig några paket innan allt tagit slut. Prepping i det lilla, eller hemberedskap, behöver inte vara mer komplicerat än så. Det är vetskapen att det är jobbigare att stå med degiga händer och inse att det saknas mjöl än att komma ihåg att köpa innan det är slut (men eftersom jag känner flera av mina grannar så vet jag att jag slipper gå till butiken och kan bara gå till porten bredvid – det blir som ytterligare ett säkerhetsbälte eller kanske en krockkudde).

Ordfront förlag 2022