Freddy hjälper till på sjukstugan i Kio och Nisse följer med för att hålla Max sällskap. Det är brist på plats, så personalen har ställt hans säng i personalrummet. När de sen kommer in för att fika har Max precis lånat Nisse en gammal bok om ett läckande slutförvar för utbränt kärnbränsle.
Det var helt enkelt ingen som var speciellt intresserad av att diskutera gamla miljökatastrofer på sjukstugan. Mer än Max. Tja, det kanske var som om någon hemma hade kommit och velat diskutera storskiftet eller den industriella revolutionen under fikapausen. Det kunde funka, men man kunde inte vara säker.
Nisse pressade in boken i skaljackans innerficka, tog en kaka och lyssnade på samtalet. Det hade varit barnteater i parken och ett barn som hette Krikon hade klättrat upp på scenen och velat vara med. Elvis hade träningsvärk efter ett långpass på en av cyklarna i Ögat. Droppslangarna var slut, och en del annan sjukvårdsmateriel skulle snart också vara det om inte infran kom igång. Och någon hade hört att det var utanföringar som var ansvariga för sprängningen.
– Men varför? sa en läkare som hette Susann. Vad har de för intresse av att Xpan-systemet sätts ur spel? Fattar du nånting av det här, Freddy?
Freddy dröjde ett tag innan hon svarade.
– Kanske. Jag vet att det finns de som rånar nedre infran för att få tag på grejer de behöver. Salt och en del elektronikdelar och sånt. De spränger ibland för att det ska bli stopp så de hinner in och hämta grejer. Men det här är alldeles för stort.
– Gaiafolket då? sa Nisse.
– Ni borde fråga gubben i rum 2, sa Max från hörnet där hans säng stod.
De var ett tiotal som satt vid bordet, och alla vände sig om.
– Den paranoida gubben från Himmelska friden? Som den där vakten är inne hos hela tiden? Får inte han nåt fika, förresten?
Elvis sa att han hade ställt in en bricka till tokiga gubben och hans vaktpost. Gubben blev orolig när inte Joel var där, så det var enklare så.
– Men berätta, sa Susann till Max. Vad vet patienten i rum 2 om sprängningen?
Max försökte sätta sig upp och råkade rubba benet ur läge. Igen.
– Aj som fan, sa han. När tror du ni kan operera?
– Om ett par dagar, sa Susann. Om våra leveranser har kommit fram. Annars … ja, hur gör ni som lever utanför?
De bröt inte benen, sa Freddy och flinade. Hon som var uppe på taket och tätade läckor typ hela tiden, det var ren tur i så fall. Men sen berättade hon om en av Nalles polare som hade halkat på en isfläck utanför Oasen. Hon hade legat i ett av gästrummen med benet i vädret i månader. Noor och Nalle hade skött om henne och till slut kunde hon gå igen.
– Ville ni veta vad jag tror han vet om sprängningen, eller? sa Max.
Han hade lutat sig bakåt mot kuddarna igen. De hade kanske fikat färdigt egentligen, Elvis hade ställt ner sin mugg på ett nä-nu-är-det-dags-hörni-sätt om Nisse inte såg helt fel. Men de satt kvar och lyssnade.
– Angus vet att han och hans gäng har beställt en sprängning av infrasystemet vid Nordan … ja, det är ett ställe söderut där de ses och pratar om sånt som inte kan skötas digitalt, av säkerhetsskäl. Tror jag. Han har erbjudit bra betalt men han har inte sagt vad det ska vara bra för. Så han vet precis.
– Vadå, beställt? Är inte han säkerhetschef? Och hur vet du …
– Jag vet för att jag var en av dem som satte ut sprängladdningarna. Jag kanske inte borde säga det här, men nu gör jag det i alla fall. Vi har ett litet samhälle, ja, söderut, och vi är inte självförsörjande med allting. Så vi stoppar nedre infran och tar vad vi behöver. Men den senaste tiden har vi fått uppdrag också. Från Himmelska friden, fast liksom under bordet. Jag tror inte någon fattade hur stort det här var, bara.
– Jaha du, om operationen dröjer vet du varför, sa Susann ganska kort. Brist på materiel. Som ligger i en sprängd vagn i nedre infran nånstans. Tack då, till dig och honom där.
Hon nickade mot rum 2. Någon gick fram och kände Max på pannan och kom fram till att han nog hade feber och möjligen yrade. Sen satte Elvis ner sin mugg med lite eftertryck, som i ”nä hörni, nu får vi allt jobba lite också”. De reste sig, lämnade muggarna i köket och gick till sina patienter. Nisse och Freddy satt kvar, de skulle byta Max bandage.
– Wow, sa Freddy.
– Jag skulle inte ha sagt nåt, sa Max. Nu tycker de att det är mitt fel.
– Det kanske de tycker, men de vill fortfarande att ditt ben ska läka, sa Nisse.
De tog av bandaget och tvättade försiktigt det skadade benet. Det såg bättre ut, inte lika svullet och mer grönaktigt än blårött.
– Vad menar du med att ni har ett litet samhälle? sa Freddy. De kollar ju av skogarna med värmekamera för att det inte ska växa upp några små samhällen?
– En gård här och en där, inte så nära varann. Men vi samarbetar. Vi hade inte råd att säga nej till Angus förslag, vi skulle bygga en skola till barnen och det … ja, det var ju nåt bakvänt med Angus, det begrep vi. Men det är först nu jag fattar att de har använt oss för att hålla Harmonibrigaderna upptagna. Så att de själva kan sno åt sig ostörda, sa Max.
Han talade hackigt, släppte ut några ord i taget medan Freddy lade om benet igen.
Det gjorde han nog, tänkte Nisse. Men det förklarade inte omfattningen av det hela. Varför skulle han vilja stänga ner allting i flera dagar?
Max ville vila en stund när de var klara. Nisse kunde tänka sig att sitta under något träd i Fontänparken och läsa, eller eventuellt låta bli att läsa, för tankarna vandrade iväg åt alla möjliga håll. Han satt på en bänk och spanade mot sjukstugans fönster för att försöka få en skymt av Freddy. Och där var hon, hon höll på att tvätta Max gamla variga bandage. Antagligen borde han gå upp och hjälpa till.
