Eftersom koldioxiden fylls upp i atmosfären som vore det ett badkar, är det inte bara viktigt när vi stänger av kranen utan också hur mycket vi låter det flöda tills det att vi drar åt den. Temperaturen stabiliseras först när vi släpper ut lika mycket koldioxid som löses upp som kolsyra i havet eller binds i skogar, våtmarker och sjögräsängar.

Men nu står kranen vidöppen och ekosystem och arter försvinner i en rasande takt, samtidigt som havets förmåga att dämpa klimatkrisen minskar. De senaste tio åren har varit de med högst utsläpp någonsin och vi är på väg mot 1,2 graders uppvärmning jämfört med före industrialiseringen, samtidigt som effekterna blir alltmer kännbara världen över. Varje tiondels grad ökar risken för dödligt extremväder. Som bäst kan vi hoppas på att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader, vilket av flera forskare ses som en kritisk gräns vi inte bör överskrida. Ändå går det kärvt, vilket fick FN:s generalsekreterare António Guterres att nyligen anklaga vissa regeringar och företagsledare för att ljuga.

– Resultatet kommer att bli katastrofalt, sa han i samband med att IPCC:s senaste rapport släpptes.

Budskapet i klimatpanelens rapport ekade från tidigare versioner. Vi är på väg att bomma Parisavtalet men vi kan fortfarande klara det, även om tiden håller på att rinna ut. Tidigare varningar har lämnats utan motsvarande åtgärder, vilket kan förklara António Guterres kategoriska ord. Utsläppen har tillåtits öka istället för att minska. Samtidigt underströk de ansvariga för IPCC-rapporten att vi har alla verktyg för att klara det. Enligt klimatpanelen rör det sig nu om en 50-procentig chans att nå 1,5-gradersmålet om vi kapar koldioxidutsläppen med runt hälften till 2030 – och därefter pressar ned dem mot nettonollutsläpp till 2050. Men med tanke på vad som ligger i vågskålen, är det inga bra odds, anser Mathias Fridahl, som i sin forskning tittat på vad som begränsar verkningsfulla beslut i klimatpolitiken.

– Det är en helt oacceptabel sannolikhet för att styra politik, vi måste ha högre sannolikhet när vi sätter våra mål, säger han.

"Modellerna väljer bort det"

Bommar vi 1,5-gradersmålet ökar risken avsevärt får att vi når kritiska gränser där ekosystem, människor eller djur inte längre kan anpassa sig, utan dukar under. Exempelvis kan vi behöva ta avsked från 99 procent av alla korallrev vid två grader, medan motsvarande siffra för 1,5 graders uppvärmning landar på mellan 70 och 90 procent, enligt IPCC. Ekosystem som dessutom utgör gömslen och matbutik för en rad andra marina arter som en betydande del av världsbefolkningen har som basföda. Men vi har alltså fortfarande en möjlighet att ge korallerna och oss själva en chans. Samtidigt är det uppenbart att den chansen är liten, betydligt mindre än de 50 procent, som infaller ”om” vi gör det som krävs.

– Modellerna för hur vi kan ställa om samhällena är förenklade och tar inte hänsyn till en massa faktorer som i praktiken är väldigt viktiga för hur världen utvecklas. Man kan få en känsla av att det ser bra ut, vilket kan ge en falsk trygghet av att det nog löser sig bara vi slår in på den här banan, säger Mathias Fridahl.

Men att slå in på banan eller för den delen genomföra den är inte så ”bara”, enligt forskaren. För i takt med att vi fortsatt vrider upp koldioxidkranen har det blivit betydligt svårare att dra åt kranen i den takt som krävs. Även om priset på sol och vind blivit betydligt billigare de senaste tio åren, kan det nu inte ensamt fixa biffen. IPCC har i sin senaste rapport sammanställt ett flertal vägval som skulle kunna få oss att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. I ett av vägvalen nås målet främst genom att fossila energikällor ersätts av förnybara. Men för att ekvationen ska gå ihop måste också vårt energisug inte bara hämmas, utan också minska innan det kan öka igen (om ett par årtionden). Något som kan ske genom energieffektivisering och beteendeförändringar, som enligt IPCC har en stor outnyttjad potential till utsläppsminskningar.

Läs mer: Så kan vår törst på energi bli vårt fall: ”Man famlar i blindo”

Men även om den politiska viljan skulle finnas, är det en annan fråga om det kan översättas i policies som kan minska utsläppen i den takt som krävs. Tänk gula västar i Frankrike och den senaste debatten om bränslepriser i Sverige.

– Det är ingen som kan förutspå hur den sociala acceptansen för olika omställningsprocesser ser ut ens om tio år, därför väljer modellerna bort det, säger Mathias Fridahl.

Kan få krismedvetenheten att öka

I ett annat scenario kan vi skjuta över 1,5 grader för att sedan med hjälp av negativa utsläpp pressa ned temperaturen igen. Det vill säga genom metoder som på olika sätt minskar andelen växthusgaser i atmosfären, alltifrån genom att återbeskoga till att bränna biomassa för att sedan lagra koldioxid i berggrunden. På så sätt behöver vi inte dra åt kranen fullt så snabbt som i andra scenarier.

Men bakom prognoserna om de negativa utsläppens framtida potential finns antaganden som är förenade med stora osäkerheter. Exempelvis räknar modellerna med en fortsatt BNP-ökning, vilket innebär att framtida generationer ska få bättre förutsättningar att betala för uppstädningen. Men hur de klimateffekter vi utsätter oss för genom att vänta med omställningen påverkar den ekonomiska utvecklingen, det råder det stora osäkerheter kring. Risken ökar också för att vi utlöser tröskeleffekter i klimatsystemet när ekosystem går förlorade, vilket kan öka behovet av negativa utsläpp ytterligare.

– Kanske vore det mer rimligt att säga att vi i princip inte kommer att nå 1,5-gradersmålet med 67 % sannolikhet, som är någon slags miniminivå för mig när jag pratar om de här sakerna, säger Mathias Fridahl och fortsätter:

– Om vi förstår vart vi är på väg kanske krismedvetenheten kan öka. Människor generellt, politiker och företag, behöver verkligen skala upp och vi behöver jobba mycket mer proaktivt.

"Vi står inför abyssen"

En annan som ser med växande oro på 1,5-gradersmålet är en av Parisavtalets arkitekter, den costaricanska diplomaten Christiana Figueres. I en intervju med nyhetssajten Bloomberg kallar hon vår oförmåga att bända kurvan nedåt för självmordsbenäget.

– Vad som är självmordsbenäget i det är vår oförmåga att ta de beslut och få till stånd de beteendeförändringar som gör att vår planet hamnar i linje med Parisavtalet. Det är det som är problemet, det finns inget nytt som någon rapport kan säga om vad vi borde göra. Gapet vi identifierade för flera år sedan är inte på väg att stängas: det är på väg att vidgas. Det är nyhetshändelsen. Det är tragiskt, säger hon.

Men hon avslutar intervjun med att understryka att vi ännu kan undvika de värsta följderna av klimatkrisen.

– Vi står inför abyssen, vi kan fortfarande styra bort från abyssen.

Läs mer:

Ny klimatvarning från IPCC: ”Det är nu eller aldrig”

IPCC: Upp till halva jorden kan behöva skyddas