Vad händer om …? Ibland hänger orosmoln över våra huvuden i åratal. Vad händer om ryssen invaderar oss? Vad händer vid en kärnkraftsolycka? Om mitt ex hittar en ny? Om jag mister jobbet? Om Roe v Wade hävs av USAs högsta domstol?

Och ibland visar sig skräcken obefogad. Exet hittade en ny och du ryckte på axlarna, för kärleken var redan död. Jobbet försvann och du hittade ett bättre direkt. Men ibland blir det olyckskorparna som får rätt. ”Klart inte Roe upphävs, och om den gör det kommer förstås inte sydstaterna att införa omänskliga lagar.” Nähä.

Vi är många som är borgerliga och starkt mot SD. Och i över tolv år har vi diskuterat vad som kommer att hända om SD hamnar i någon sorts maktställning. Vi har gått från att inte överhuvudtaget låtsas om att de fanns till dagens situation, för i skrivande stund ser högerblocket ut att ha vunnit.

I den här krönikan tänkte jag inte prata historia. Jag har skrivit massor om den vånda vi alla känner som haft att välja mellan att rösta på en politik vi inte tror på eller på en konstellation som innehåller ett parti vi tycker hjärtligt illa om. Nu är det över. Nu är vi vid skräckscenariot. Och jag är på något sätt glad för det. Inte [bara] för att jag är borgerlig och vill se liberalkonservativ politik i Sverige, utan också för att nu kommer vi att få veta vad som faktiskt händer i skarpt läge, och efter denna mandatperiod behöver vi aldrig undra mer. Oron är förbi. Verkligheten tar över.

Två frågor ligger på bordet. Den första är om Moderaterna kommer att hålla sitt löfte att inte ta in SD i en regering.

”Det är klart vi måste diskutera ministerposter”, säger Åkesson, och jag förstår honom. Han har ett ansvar mot sina väljare. Men det finns inget som heter “ministerposter”, menar jag. Man kan inte ge bort ett par departement i goodwillpresent. Antingen regerar man ihop och kommer överens om allt, eller också inte. Och ingenting har ändrats bara för att SD ser ut att bli störst. Det är inte storleken som spelar roll, utan förhandlingspositionen. Fråga Amineh Kakabaveh.

Och även om Moderaterna mot förmodan skulle ändra sig kommer Liberalerna absolut inte att göra det, och därmed finns inte majoritet i riksdagen för en sådan regering. Så den vägen ser jag som stängd. 

Men den andra frågan är vilken makt de kan få utan att regera. Och här blir det lite jobbigt.

Det värsta med SD är enligt min uppfattning deras muslimhat och deras avsky mot utomeuropeiska invandrare i stort. I övrigt är de ett mellanmjölksparti som står närmare S än M, utom när det gäller polis och försvar. Sin extrema populism har de tonat ner. Istället för att säga att vi ska neka asyl till precis varenda kotte har de tagit på sig vuxenkostymen och gått igenom hur vi kan osthyvla bort fler utan att bryta mot EU:s regelverk. Jag är inte så bekymrad över asylfrågan, för vi ligger redan nästan på EU:s miniminivå. Jag är inte heller orolig att de får igenom hijabförbud, indragna medborgarskap och andra liknande dumheter, för Sverige styrs trots allt av riksdagen.

Jag har benat igenom deras program, och kommit fram till att allt antingen är skåpmat eller ogenomförbart. Det jag oroar mig för är det jag inte hittat. Det som bara dyker upp.

Men nu är vi som sagt framme vid värstaläget. I bästa fall är detta mandatperioden då före detta M-väljare inser att SD inte är ett borgerligt parti. Att Moderaterna och Kristdemokraterna klarar att regera utan att gå över en anständighetsgräns. Och då vet vi. Det gick.

I ett sämre läge kraschlandar regeringen. Men med tanke på hur V, C och MP sliter en S-regering i stycken genom att skapa ett venndiagram med obefintlig mitt skulle jag påstå att en M-ledd regering har bättre överlevnadsmöjlighet.
I allra värsta fall bestämmer sig M, KD och L för att låta Sverige bli ett fascistiskt land. Och pja. Då vet vi ju det till nästa val, vi Reinfeldtsmoderater.