Krönikor

Sammanhållningen, snabbheten och handlingskraften som försvann

Onsdagen den 12 oktober skulle Ulf Kristersson presentera sitt förslag på ny regering. Då hade det gått 24 dagar sedan han officiellt fick uppdraget att sondera för regeringsbildning. Det gör årets regeringsbildning till den näst längsta hittills. Regeringsbildningen 2018 är den längsta vi haft, då stod Sverige utan regering i 134 dagar. Innan dess var rekordet 25 dagar när Fälldin skulle bilda regering 1979. Det som skiljer både 1979 och 2018 från i dag är tonläget inför valet.

Fälldins regering hade endast ett enda mandat mer än oppositionen och hade han inte fått med sig den politiska vilden Carl-Axel Petri hade det alltså varit helt jämnt mellan ”blocken”. Att det skulle bli en knepig situation efter valet rådde det inga tvivel om. På liknande sätt fanns det inga illusioner om att regeringsbildandet 2018 skulle bli enkelt. Inget av de äldre partierna ville samarbeta med SD, vilket gjorde att varken det röda eller blåa ”blocket” hade egen majoritet. I slutändan fick vi en S-ledd minoritetsregering som främst styrde på en moderat budget.

Inför detta valet hade det politiska landskapet förändrats. M och KD som 2018 absolut inte kunde tänka sig samarbeta med SD,hade svängt om totalt. Nu var ett samarbete med SD inte bara möjligt utan prioriterat.

L hakade på (ska vi gissa av rädsla för att annars stå utanför makten helt?) och gav mer eller mindre fingret till både S och C. Under valrörelsen har både Ulf och Ebba hög svansföring om hur samspelta de är i M, KD, SD och L och hur mycket de därför skulle kunna få gjort. Det utlovades såväl stopp på de höga bränslepriserna, att ett Sverigepris för el skulle finnas på plats redan 1 november och att brottsligheten skulle tas itu med omedelbart.

S, C, MP och V hånade man med att de inte kunde hålla sams om något alls, att deras kriminalpolitik var för mesig och inte skulle ge resultat på många år. Vi behöver hantera brottsligheten som pågår nu, inte vänta på resultat om 10–15 år, var budskapet. Uffe meddelade att om hans block fick egen majoritet skulle han dra igång regeringsbildningen direkt på måndagen den 12 september för att snabbt få en ny regering på plats.

När Ulf på onsdagen meddelande att han fortfarande inte var färdig var hans ursäkt att han formellt fått uppdraget ”bara” två veckor tidigare och att hans regeringsbildning inte skulle vara speciellt långsam. I Sverige är snittet för regeringsbildning 16 dagar från valresultatet. Vilket betyder bara en knapp vecka från officiellt uppdrag, helg inräknat.

Så här är vi alltså nu. En månad efter valet. Ingen regering. Sverigepris på el är långt borta och en förändring i brottsligheten måste vi förstå kommer ta lång tid, kanske 10–15 år … Handlingskraften, enkelheten att bilda regering och sammanhållningen hos de blåbruna har vi ännu inte sett röken av. Visst, det har ”bara” gått en månad, men för någon som lovade att bilda regering med sällan skådad handlingskraft och snabbhet är det givetvis både pinsamt och skrattretande att inte kunna leverera en ny regering på standardtid för svensk politik. Om detta sätter tonen för resten av mandatperioden är vi riktigt illa ute.

Senaste NTU-undersökningen visar den lägsta utsattheten för brott sedan 2016.

Revolutionen i Iran räknas tydligen fortfarande inte som en ”aktuell händelse”.