Att minska vargstammen till 170-270 individer som nu föreslås är en mycket dålig idé. Inte minst med tanke på den höga graden av inavel i den svenska vargstammen, menar debattören.
DEBATT. Onsdagen den 18 maj kommer riksdagen att rösta om ett beslut om att vargstammen ska minskas till 170-270 individer. Det skulle innebära att man skjuter 50-70 procent (200-300 vargar) vilket är mer än hälften av vargarna i Sverige!
De partier som står bakom en minskning av vargstammen, på det sätt som nu föreslås av utskottet är M, KD, SD och C. Flera miljöorganisationer, men även Naturvårdsverket anser att det är förödande att rösta för att vargstammen – som nu föreslås – skall minskas på ett ohållbart sätt.
Miljöorganisationerna vill i stället se en livskraftig vargstam där förvaltningen baseras på vetenskap och inte på rädsla. I Artdatabankens publicerade rödlista framgår det att vargen är klassad som starkt hotad, vilket innebär att vargstammen om den halveras till 120-170 individer hamnar under nivån för gynnsam bevarandestatus, som är en nivå som inte får underskridas.
I en genetisk studie som publiceras i vetenskapstidskriften Nature Ecology & Evolution 2018 framgår det att den skandinaviska vargstammen är kraftigt inavlad. Hans Ellegren, professor i evolutionsbiologi, anför följande: ”I vissa fall härstammade de båda kromosomkopiorna från en och samma individ i en tidigare generation, som den kan göra om till exempel en varghona är både mormor och farmor till en och samma vargunge”.
I en statlig utredning – Rovdjursutredningen, (SOU 2011:37 2011) – fann man att vargstammens bevarandestatus inte var gynnsam. Det största problemet ansågs vara den höga graden av inavel, som översteg tio procent. Vid sidan av att förbättra stammens genetiska status ansågs det också viktigt att sträva mot ett större bestånd.
Utredningen framhöll att det skandinaviska vargbeståndet aldrig kan bli livskraftigt om inte inavelsgraden minskar. Inavelsgraden har inte minskat sedan dess. Slutsatsen är att vargen inte ännu uppnått gynnsam bevarandestatus.
Utredningen ansåg att situationen snabbt kan försämras med ytterligare högre inavel. En livskraftig vargpopulation bedömdes vara åtminstone 3 000–5 000 individer i Skandinavien, Finland och ryska Karelen. Detta ansågs motsvara 700 vargar i Sverige, men den siffran gällde bara om de övriga länderna tog sitt ansvar. Populationen måste alltså vara tillräckligt stor för att klara naturliga fluktuationer och ge en sund populationsstruktur.
Förutsebarhetsprincipen innebär att de regler som finns i lagstiftningen ska vara formulerade på ett sådant sätt att man på förhand ska kunna förutse vad följden blir av ett visst handlande.
Det är en avgörande grundsten i rättssäkerheten och just därför är det viktigt att riksdagsledamöterna före omröstningen har en god kunskap om hur illa ställt det är med de svenska vargarna. En strikt skyddad art som balanserar på gränsen till gynnsam bevarandestatus och som lider av svår inavel får inte decimeras så den hamnar under nivån för gynnsam bevarandestatus.
Betänkandet om tillkännagivande har beslutats av utskottets ledamöter i M, KD, SD och C, partier där flera av politikerna själva har som fritidsintresse att jaga och likt större delen av jägarkåren inte vill ha konkurrens av varg om det jagade viltet.
Om beslutet går igenom bryter man mot EU:s lagstiftning om biologisk mångfald. Det är viktigt att EU:s regler i art- och habitatdirektivet ”Kommissionens revideringar om strikt skyddade arter av gemenskapsintresse enligt livsmiljödirektivet” får genomslag i svensk. rättstillämpning.
