USA är i chock. I veckan läckte ett utkast till yttrande från landets högsta domstol. Det som redan befarats, att amerikansk aborträtt är under hot, är på väg att besannas.

Om det läckta dokumentet blir verklighet förväntas hälften av USA:s delstater förbjuda eller kraftigt reglera aborter – i tretton delstater träder abortförbud i kraft direkt och i andra är det bara fråga om månader.

Och medan tongivande demokrater gör upprörda, närmast desperata uttalanden, som Kamala Harries: ”How dare they?” häromdagen, är det hela närmast lönlöst. Samma sak gäller för de tusentals som protesterar utanför Högsta domstolen.

Vill domarna ändra praxis från domen Roe mot Wade från 1973 och begränsa aborträtten, då har de den makten. Så fungerar den amerikanska konstitutionen.

I Sverige är det lätt att tro att aborträtten inte är hotad. Att den snabba utveckling vi sett i andra länder inte kan ske hos oss. Och visst, här har vi ett helt annat juridiskt och politiskt system, här kan inte grundläggande rättigheter plötsligt ändras av hur domare dömer.

Det som avgör är politiska beslut i riksdagen. Men – tänker nog de flesta – svenska partier är väl överens, de vill väl värna aborträtten? Saken är att som man frågar får man svar. Leta på vilket riksdagspartis hemsida som helst och hitta ett ”självklart står vi upp för svensk abortlagstiftning”.

Men det räcker faktiskt att skrapa lite på ytan för att se att den hållningen inte alls är så självklar. Inte heller särskilt ärlig mot väljarna. Det handlar om de två riksdagspartier som tillsammans med Moderaterna utgör basen i Ulf Kristerssons regeringsalternativ.

Så sent som 2019 ändrade sig SD i frågan. På SD-kvinnornas möte meddelade Jimmie Åkesson att partiledningen svängt i frågan. Kravet om sänkt aborträtt från vecka 18 till vecka 12 var härmed borttagen.

Varför? Till Expressens reporter förklarade Åkesson ändringen med att det är ”den här frågan som har väckt mest debatt och gett mest upphov till förslag från medlemmar, ungdomsförbundet, kvinnoförbundet och vissa distrikt”.

Pressen underifrån har varit för stor helt enkelt. För svår och för besvärande att hålla emot. En tydlig order uppifrån för att verka helt igenom rumsrena har behövts för att få ordning i leden: ”Vi pratar inte om aborträtten. Inte nu.”

Samma sak verkar gälla för Kristdemokraterna. Senast i höstas var KD det enda riksdagspartiet som röstade emot en förenklad metod för aborter, att kvinnor skulle kunna göra medicinska aborter hemma.

Och listan kan göras lång på tillfällen när KD:s egentliga hållning i frågan kommit fram. Som när det 2019 uppdagades att Lars Adaktusson hade röstat emot abort 22 gånger i Europaparlamentet.

Eller i förra årets avslöjande att KD:s jämställdhetspolitiska talesperson Sarah Havneraas haft ett stort antiabortengagemang ända fram till 2019. Detta bland annat genom jobbet som informatör i ”Ja till livet” eller ”Provita” som det numera heter där hon föreläste om samvetsfrihet.

Efter mediauppmärksamheten har Havneraas legat lågt, det har i stället mest varit Ebba Busch – trots att även hon förespråkat samvetsfrihet – själv som gjort partiets uttalanden om jämställdhet. Allt för att inte bli associerad med abortmotstånd.

Precis som hos SD verkar insikten ha sjunkit in hos KD att det är smartast att aldrig någonsin bli påkommen med att vara emot aborter. Något som stärks av KD:s valutvärdering från 2018 där en slutsats är att allt för många väljare associerar partiet med just abortmotstånd (och homofobi).

Det gäller alltså för partierna att ligga så lågt som möjligt i frågan. Att se till att ingen medlem råkar försäga sig eller göra bort sig. I alla fall fram till valet.

Att inte riskera en incident som när SD:s riksdagsledamot Björn Söder förra året ställde en skriftlig fråga till dåvarande biståndsminister Isabella Lövin. Den om att aborter var den vanligaste dödsorsaken i världen 2020, där aborterade foster refererades till som ”ofödda”. En incident som gav SD en hel del ofrivilligt rampljus.

Men precis som KD och SD gör allt för att inte prata öppet om sitt abortmotstånd, lika mycket behöver vi – vi som tycker att aborträtten är viktig – genomskåda var de egentligen står i frågan.

I USA ser det mörkt ut, där är aborträtten nu hotad på riktigt. Och det är fruktansvärt. Men i Sverige är vi inte där. Inte än. Det vi kan lära av USA är att aldrig luta oss tillbaka.

Nej, låt oss se till att kvinnors självklara rätt att bestämma över sin egen kropp aldrig ifrågasätts. Aldrig någonsin.  Att rösta feministiskt har nog aldrig varit så viktigt som i höst.

Svensk klimatpolitik känns som en evig upprepning av filmen Måndag hela veckan, där högerförslagen hamnar i samma dag om och om igen. Varje politiker rabblar samma grejer som förprogrammerade karaktärer.

I filmen har vi Phil Connor, en arrogant, cynisk, självcentrerad snobb som jobbar som TV-meteorolog och som vaknar varje dag för att prata om någon jäkla mullvad. Irriterat vaknar han upp till samma dag om och om igen.

Filmen handlar om hur okunnighet, narcissism och ego förstör ens handlingar och medvetenhet. Bara när man inser den riktiga, ihopkopplade verkligheten blir man fri från sin loop.

I detta politiska landskap, skapat av fria partier i ett fritt land, återspeglas en paradoxal inlåsningseffekt som liknar den som gestaltas i filmen. Tänk dig möjligheten att inneha makt, fritt kunna välja och påverka politiken, och sedan använda den friheten för att skapa en fångenskap. Regeringensloopen kommer att fortsätta att spinna och inrikespolitiskt ser det inte ljust ut för att bryta den förbannade loopen.

Ulf kommer istället att fortsätta att vässa på sitt skådespelade ledarskap för att inge trygghet, vinna tid och fördröja istället för att bygga ett grönt samhälle, något som som skulle kräva riktigt jobb. Jimmies talking points är att Sverige är för stort för dyra dieselpriser och för litet för att göra något åt det, så det är därför andra länder borde ta större ansvar. Korvgrillar-Johan kommer slänga ur sig något teknikoptimistiskt och hålla fanan högt för svenska företag medan Ebba fortsätter att läsa från sitt manus om att det ska vara billigt att vara svensk och det enda sättet att städa upp efter andra partier är genom kärnkraft.

Trött på att höra samma meningslösa fraser om och om igen? Tänk dig sedan hur det måste vara att själv upprepa dem och lyssna på sin egen röst.

Den glada nyheten är att det faktiskt går att bryta Måndag hela veckan och det är genom att ta Johan Pehrsons (L) förslag på allvar: genom att skifta från en nationalistisk klimatpolitik till att fokusera på Europa.

Om premissen nu är att EU kan få alla dåliga europeiska förebilder på knä genom tuffa EU-direktiv, inklusive det lilla Sverige som alltid är för litet för att ställa om på riktigt, så är det ju en helt fantastisk idé.

Den som inte längre ser något hopp i svensk rikspolitik kan istället söka hopp och förändring i det kommande EU-valet i juni 2024 där vi kan hitta en nytändning.

Och precis som i filmen Måndag hela veckan, där huvudpersonen finner befrielse när han inser att förändring är vägen ut ur sin upprepade måndag, sätter jag nu mitt hopp till det internationella samarbetet. Om vi verkligen vill hjälpa den svenska högern att rädda sig själva från sina cirkelargument och låta deras upprepande refräng bli till ett outro, då måste vi se till att de faktiskt menar allvar med att engagera sig i internationellt samarbete. Sverige är för jäkla litet för deras ego, så det är dags att de tar sitt pick och pack och går med på stränga krav genom internationella samarbeten.

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.

En syndaflod sköljer över henne. Det var så jag tänkte när jag såg fjärilen nästan dränkas av dagg den där morgonen när jag vaknat under vindskyddet. Några dygn under bar himmel, några dygn utan annat än vatten från bäcken, fisk från sjön och bär som extra energitillskott. Med nätter där stjärnorna breder ut en fäll av evighet.

Är daggen tung att bära? Blåvingen står där på stråt. Hon börjar sin dag under vattenmassorna. Sakta, nästan smärtsamt sakta, lyfter hon ett av sina ben och flyttar det varsamt någon millimeter på grässtrået. Tålmodigt. Hon lyfter ytterligare ett av sina ben, försiktigt utan att ha sönder dropparna.

Solen värmer, myrorna har redan börjat sitt arbete men blåvingen står där bara och låter sig värmas så att de tunga daggdropparna kan upplösas av solen. Jag rör mig oförsiktigt, skrämmer henne kanske, hon rycker till, gör en oförsiktig rörelse med sin ena antenn, några daggdroppar spricker sönder och den där syndafloden sköljer över henne. Så stillar hon sig igen. Låter solen bearbeta de droppar som återstår.

Hon har en kort sommar att flyga. Hon har snart levt ett år, som larv har hon övervintrat hos myror där hon, före förpuppningen och återfödelsen som fjäril, livnärt sig på myrlarver. Myrorna accepterade henne därför att hon gav dem en avsöndring som de uppskattade.

Solen tränger in genom vindskyddet. Strålarna klättrar nedför granarnas mörka grenar, lövträdens daller, når blomskägglavens små vita lampor.  Där nedanför ligger sjön, lätt krusig. 

Blåvingen vaggar försiktigt, de kvarvarande dropparna på antennerna har, en efter en, lösts upp av solens strålar. Det doftar varmt, fuktigt. Det doftar uppvaknande och liv. Fiskgjusen som morgonseglat dyker bort från synfältet. Hon med de hopfällda blåa vingarna stampar med benen och vänder sig försiktigt på stråt för att solens strålar ska nå fram. Hon sträcker sig i den ljumma vinden, lyfter också bakkroppen och står där och badar i solen.

Hon är stark, obändigt stark. Hon bär vattnet med uppburet lugn. De till synes svaga är ofta starkare än de till synes starka. Det är insekterna som anpassar sig fortast. Det är den lilla människan som bär upp samhället.

Så fäller hon ut vingarna, de är lite luggslitna efter jakt på föda och efter hetsigt parningsspel. Hon slår några slag. Hon balanserar lite osäkert. Hon lättar från stråt. Hon flyger.

Jag besökte den där platsen igen. Efter flera år. Gammelskogen var skövlad. För skog är inte bara skog, skog kan omvandlas till pengar, till siffror på konton. Och siffror på konton väger blytungt mer än norddaggskåpa, blomskägglav och tretåig hackspett. De där tre har sällskap, om vi ser bara till Sverige, av 1 900 andra rödlistade arter som är helt beroende av skogen.

I grunden kanske människans största planetära misstag är att bygga system som utgår från att siffror på konton är viktigare än verkligheten. Det är därför vi behöver systemförändring, inte politisk kosmetika.