För ungefär en vecka sedan prövades Morgan Johanssons förtroende av riksdagen, och klarade sig med exakt en röst, Amineh Kakabavehs. Efterspelet har varit gräsligt. Det har talats om politisk lekstuga och sandlådor. Och om det inte fokuserats på hur hemskt det är att en politiskt vilde kan få avgörande inflytande så har det istället fokuserats på hur dåligt oppositionen hanterat det, som äventyrat hela Natomedlemskapet på det här viset.
Utgångspunkten, oavsett om man står till höger eller vänster är att det här är fel, dåligt hanterat. Katastrofalt, ja en del känner sig till och med generade för att svenska politiker nu gjort bort sig över världen.
Men det som hände var inte dåligt. Ni har hört allt om förutsättningarna. Vi vet allt om hur Turkiet först låtsas som att de inte har några invändningar mot att vi går med i Nato, bara för att så fort ansökan är inlämnad vända på en femöring. Hur de sen dess har ställt enorma krav på regeringen, med listor på politiska flyktingar som ska lämnas ut som “terrorister”, med krav på att vi ska förbjuda människor att uttal stöd för terroristorganisationer och med krav på att vi ska lyfta vapenembargot. En diktatur, som kräver att vi ska ta efter, annars får vi inte komma in i värmen.
Och Natoivrarna, de har släppt alla perspektiv, nu när vi är så nära kan vi inte låta några hänsyn till annat stå i vägen. Så vapenembargot? Tillsynsmyndigheten ISPs chef, Karl Evertsson, har meddelat att det för det första aldrig fanns något embargo, men att “Om det sker förändringar i Sveriges försvars- och utrikespolitiska intressen kan prövningen landa i ett annat utfall.” Om det svaret inte säger något om det sluttande planet vi stått på så vet jag inte vad som gör det. De enda som protesterat mot det som sker nu är Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Det är med dessa skygglappar, med bara Natomedlemskap för ögonen, som vi måste läsa reaktionerna på misstroendevotumet. För det som hände var att verkligheten knackade på. Plötsligt fanns det plats för något annat än Nato. När de blåbruna ville markera mot en minister som de saknar förtroende för, som ljugit, agerade de trots att det kanske inte var det ultimata för att så smidigt som möjligt gå med i Nato. När S sen valde att möta Amineh Kakabaveh i sakfrågor, och vidhålla sitt stöd för kurderna i vissa delar av Kurdistan, istället för att bara enkelt offra Morgan Johansson (tre månader kvar till valet, offret är inte jättestort), så var det kanske inte det bästa sättet att snabbt och enkelt komma med i Nato.
Att det här hände är ingen fars, det är ingen grund för att skämmas över våra politiker. Om det äventyrar hela processen, som vissa vill göra gällande, då borde till och med de blåbruna tveka över om de verkligen vill gå med i den organisationen. I frågorna om demokrati, mänskliga rättigheter, kurdistan och minoritetsgrupper, kommer vi aldrig kunna stå sida vid sida med Erdogan. Den politiska verkligheten är större än bara Natofrågan. Det krävdes en Amineh Kakabaveh i riksdagens epicentrum, men äntligen syntes det.
Politiska vildar som visar hur blockpolitiken inte fungerar.
Alla som jublar över de stora krigsskeppen och krigsövningarna.
