Ett avgörande som kan få stora följder för framtida gruvetablering och miljön inom samebyarnas renbetesområden står inför dörren. Strax efter att Karl-Petter Thorwaldsson (S) tillträdde som näringsminister gick den gamla LO-basen ut och berättade att gruvnäringen låg honom varmt om hjärtat och att han hoppas kunna öppna och ge tillstånd till flera nya gruvor.

– Det är inte så att vi tar lätt på miljöfrågor, men ja, vi älskar gruvor i Socialdemokraterna. Det är fantastiskt att vi kan bryta malm och mineral ur våra berg, göra nya produkter av dem och exportera till andra länder, sa han i en nu vida omskriven intervju med TT.

Men det gruvprojekt som ligger närmast ett avgörande, kan visa sig få oanade följder.

– Det räcker inte att älska gruvor, säger Jan Darpö, professor i miljörätt, till Syre.

Vi backar bandet. Ansökan gäller en järnmalmsfyndighet i Kallak eller Gállok som det heter på Lulesamiska. En fyndighet som ingen riktigt kunnat komma överens om. Redan när Sveriges geologiska undersökning (SGU) ville peka ut det som ett riksintresse för värdefulla ämnen och mineraler, gick åsikterna isär. Både Boverket och länsstyrelsen i Norrbotten ifrågasatte ett utpekande i sina yttranden. Men SGU stod fast och fyndigheten ska sedan beslutet 2012 skyddas ”mot åtgärder som kan förhindra eller försvåra ett framtida nyttjande”.

"Inte förnuftig användning av naturresurserna"

När också Bergstaten kom fram till att den var brytvärd – firade företaget Beowulf som står bakom ansökan. Men firandet blev kortvarigt. För även rennäringen i området är utpekat som ett riksintresse. Enligt Beowulfs utredning kan påverkan på rennäringen begränsas till ”måttlig”. Men länsstyrelsen i Norrbotten, delade inte den uppfattningen. I ett yttrande från 2017 skriver länsstyrelsen att rennäringen ”påtagligt kommer att försvåras” för tre samebyar. Frågan var då vilket riksintresse som skulle ha företräde – rennäringen eller gruvan. Länsstyrelsen vägde de båda mot varandra; rennäringen vägde tyngst och myndigheten ansåg att ansökan inte skulle beviljas.

”Enligt länsstyrelsens mening kan en gruvverksamhet med en beräknad livslängd om cirka 14 år (exklusive byggnation och avveckling) som innebär betydande statliga investeringskostnader för nödvändig infrastruktur varken anses vara samhällsekonomiskt motiverad eller förnuftig användning av naturresurserna”, skrev länsstyrelsen.

Så där stod regeringen med en riktigt krutdurk. En myndighet tände den gröna lampan – och en annan tände den röda. Gruvnäringen och jobb i den ena vågskålen, rennäringen och miljöpåverkan i den andra. Under tre år sköt regeringen ett beslut framför sig till det att de bad Unesco om råd hur det skulle påverka det närliggande världsarvet Laponia. Svaret som damp ned i somras löd: ”medelstor till mycket stor”.

Men företaget Beowulf tog det med ro då Unesco – om än kritiska, inte säger att Laponia ska avregistreras som världsarv om det blir en gruva i Kallak. Nu inväntar regeringen vad två samiska organisationer har för synpunkter på Unescos handlingar. Kort därefter är ett beslut från regeringen att vänta, berättade Karl-Petter Thorwaldsson under en interpellationsdebatt i riksdagen i veckan, där han beskrev frågan i Kallak som ”komplex”.

– Du Mattias Karlsson (M), som norrbottning, vet ju hur mycket känslor det här rör upp och det handlar ju framförallt om en konflikt mellan två riksintressen, det ena är rennäringen och som Mattias Karlsson vet är placeringen av gruvan i Kallak väldigt kontroversiell.

"Kan vara oförenligt med folkrätten"

Men för Jan Darpö, professor i miljörätt, handlar det inte om ett vägande av olika riksintressen, utan huruvida gruvdriften omöjliggör samernas rennäring i området eller inte.

– Då kommer hela det folkrättsliga skyddet av samernas markrättigheter och kultur in, säger han.

Sedan Beowulf lämnade in sin ansökan i april 2013 har den rättsliga kartan ritats om, menar professorn. Domstolar i både Norge och Sverige har de senaste fem-sex åren lagt alltmer vikt på urfolkens rättigheter, bland annat genom artikel 27 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Något som kommit till uttryck i flera avgöranden. Inte minst Girjasmålet, där Girjas sameby fick rätt mot staten i frågan om vem som skulle äga fisk- och jakträttigheterna. Men också i ett färskt fall från Fosen i Norge där Högsta domstolen slagit fast att två stora vindkraftsanläggningar strider mot urfolkens rättigheter, då de drabbat rennäringen.

– De talar väldigt tydligt för att man måste bedöma om det är förenligt med samernas folkrättsliga skydd, säger Jan Darpö.

Anser regeringen att gruvverksamhet i Kallak ändå kan få grönt ljus, behöver det inte vara slutet på historien. Redan inom ett par månader kan det växlas till rött igen om beslutet överklagas och Högsta förvaltningsdomstolen beviljar prövningstillstånd.

– I en sådan här fråga som är så pass principiell, så skulle jag inte bli förvånad om man inhiberar i avvaktan på att man vill pröva frågan i sin helhet, i lugn och ro. Det kan ta två-tre år, säger Jan Darpö.

Och det håller du inte för osannolikt?

– Det håller jag absolut inte för osannolikt. Utan det här är en viktig fråga för samerna och en viktig fråga när det gäller Sverige och om vi lever upp till de internationella förpliktelserna. Det är lite mer komplicerat än att man säger att man älskar gruvor.

Ett beslut från Högsta förvaltningsdomstolen skulle i så fall kunna få betydelse för fler verksamheter som vill etablera sig inom de markområden där samerna bedriver rennäring, tror Jan Darpö.

– Högsta förvaltningsdomstolens beslut skulle bara gälla den saken (gruvan i Kallak). Men tar domstolen det hela på allvar så gör man också principiella uttalanden som kan få väldigt stor betydelse, säger han.

Artikel 27 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter rör minoriteters rätt att få utöva sin kultur. 

Läs mer: Samisk oro över Gállokgruvan: ”Blir svårare stå emot andra satsningar”

Läs mer: Urfolk lämnar kulisserna – kräver ökade rättigheter